REPORTAGE • Henrik Pihlström om upplevelsen av klorvatten, helgon och nationella fransmän som kämpar även när det blivit förbjudet.

Att känna sig liten är något som kan erfaras när du besöker flygplatser i motsvarighet av den som heter Charles De Gaulle i Paris. En kort övernattning på ett hotell några kilometer utanför förutsatte en taxitur, även om det på kartan såg ut som en kort promenad. Till skillnad från andra flygplatser är det inte bara att promenera ut som jag gjort i Burgas, Bergamo och Tallinn för att nämna vissa platser. Transferbussen som slutat sin rutt för kvällen lämnar mig inga alternativ. Killarna på gatan som ropar ropar taxi undviker jag förstås: ”Non merci beacoup”, en avslöjande fransk sammansättning (nej tack så mycket) som framkallar deras föraktfulla garv.

Hotellet meddelar att jag enklast använder taxiappen som jag genast installerar. Chauffören ringer upp för att försäkra sig om att att jag står på en för honom lämplig upphämtningsplats. De många blåsningar jag erfarit gör att jag hellre skulle vänta i timmar, som jag bland annat en gång gjorde i Manilla då jag köade för att få en normal legitim taxi som jag kunde samåka i, tillsammans med en vänlig engelsktalande filippinska och hennes bror. Nu gick det emellertid snabbt och smidigt och det är få tillfällen jag blivit så glad och tacksam av att möta en leende mörkbränd gentleman.

Som många andra medborgare i Frankrike med afrikanskt ursprung representerar mannen i taxin hur den demografiska situationen ser ut i landet. Förutom schablonen med vingårdar, baguetter, Eiffeltornet och Édith Piaf, finns sedan länge den andra bilden. Där forna franska kolonier biologiskt smält ihop med det moderna Frankrike. Det är ofta inga båtflyktingar som kommit på besök sedan förra året utan folk som levt i generationer och talar flytande franska.

När jag senare under vistelsen besökte Paris var den mångkulturella ingrediensen av asiatiskt inslag i kvarteren jag rörde mig i under två kvällar. Av mina franska vänner fick jag beskrivet att det rörde sig om ett successivt övertagande under en dryg tioårsperiod där butiker och restauranger fick asiatiskt inriktade skyltar och dito ägare. Recensionerna om den asiatiska minoriteten är att de sällan angriper folk på gatan men att det förekommer kriminell verksamhet kring svarta pengar, spel och sexuellt snusk inom deras etniska nätverk.

Jag drar mig till minnes resan i Italien (artikel här) som jag genomförde med namnkunniga organisationskändisar, Pär Sjögren, Tina Lund och Marcus Hansson. De italienska nationalisterna från CasaPound i Rom berättade under vår visit att relationer mellan den asiatiska minoriteten var fredlig. Bland annat anordnades gemensamma träffar där asiatiska personligheter inbjöds. När asiatiska representanter av regimtrogen media tillfrågades om de inte var rädda för de italienska fascisterna och närvaron kring deras dåvarande huvudkvarter, svarade desamma att så inte var fallet och att de snarare hade större problem med de kriminella knarklangarna på gatorna med ursprung från Mellanöstern och Afrika.

Väl i taxin på färd mot hotellet i Paris utkant småpratar jag med chauffören och övar min bräckliga franska. Han imponeras av att jag åtminstone försöker och ibland får till ett korrekt uttryck. Han själv berättar att han är född och bor i Paris. Till skillnad från många fransmän talar han bra engelska. Han beskriver flygplatsen som jag själv upplevde densamma, som en ”city within the city”. Jag tackar honom för utmärkt service när han lämnar mig vid hotellentrén.

Det relativt nyöppnade hotellet har en fin interiör med iögonfallande bar bakom disken. Lagom till att jag packat in mina saker i det moderna och rena rummet som av arkitekten skapats för att framkalla klaustrofobi, återvänder jag till receptionen. I baren har personalen stängt kassan och kan vare sig erbjuda ätbart eller ens alkoholfritt mot betalning. De lau s’il vous plaît? Ja självfallet kan jag får ett glas vatten med påfyllning som till skillnad mot senare erfarenheter i landets restauranger inte stinker av rengöringsmedel. Jag led ingen hungersnöd och kan för recensionens skull nämna att flygbolaget Air France kunde bjuda på macka, valfri dryck, minidessert och kaffe.

Efterkrigstiden och eran efter Charles De Gaulle avtecknas med densammes namn på flera platser. Det jag kommer erinra senare är bland annat ett annat namn: Marshal Pétain! Jag kommer från Vichy, som är staden av vår hjälte Pétain, berättar den unga kvinnan som möter mig i kontoret i Paris. Kontoret disponeras av mina vänner från Les Nationalistes, nationalisterna. Hemma i Sverige tänker jag mig att jag skulle svarat: du får se till att flygplatsen i Vichy döps om till Marchal Pétain! Den franska generalen från första världskriget, Philippe Pétain, styrde landet från staden Vichy under en period då Frankrike fick en inriktning som harmonierade med Tredje riket. Den så kallade Vichyregimen 1940-44. Den unga kvinnan anlände med sin bror och en handfull ynglingar ur sin aktivistgrupp från Vichy. De tyckte det var spännande att jag masat mig ner från nordliga Europa.

Det är en sport eller om inte annat intellektuell träning att orientera sig medels publika transportmedel. Upplevelsen att se folk i sin vardag är en del av äventyret på varje plats jag besöker. Den fantastiska appen som hotellpersonalen rekommenderade ljög dock om avgångstider och rutter vilket tvingade mig till nya språkövningar och improviserade gester med en fransos som passerade busskuren. Enligt ett muntligt rykte kunde jag köpa sms-biljett vilket skulle ha införts under den hårda covidpolitiken där president Emanuel Macron högljutt förolämpade och hotade alla som visat motvilja att spruta i sig mrna-medel.

Trots alla prefixändringar i telefonnummer och personlig assistens av den hjälpsamma fransosen kunde jag inte bemästra den tekniska utmaningen. Möjligheten att köpa en sms-biljett i utlandet med en svensk teleoperatör kanske blir verklighet om några decenniers tid? Till min förvåning blev jag ändå väl bemött av busschauffören som tog emot och växlade min sedel på 20 euro. Tillbaka på flygplatsen åkte jag transfertåg mellan terminaler tills dess att jag och en hjälpsam fransyska erhöll meddelandet om att tåget till Place de la Concord inte var i trafik. Istället åkte vi den mer tidskrävande tunnelbanelinjen utan giltig färdbiljett. Vi trängdes med andra smått stressade resenärer men erbjöds av ödet egna sittplatser. Den svenska friåkaren med lyxprivilegier instrueras av fransyskan hur han tar sig vidare till Paris Montparnasse där snabbtågen avgår mot avlägsnare destinationer i landet.

Jag beskriver för kvinnan i Bretagne hur jag uppfattade frukosten på hotellet i Paris. Nog är jag rasist som många andra där rasismen befinner sig i det undermedvetna eller i de strypta tankebanorna som leder till områden för logiskt tänkande. Jag menar, säger jag, personalen som jobbar och är svarta har jag inga personliga dubier med. De gör sitt bästa, säger bonjour och så vidare. Det jag observerade i min begränsade studie var hur halva personalen var vit och halva svart. De som stod för det mer organiserade arbetet och koordinerade serveringen var vita. Möjligen var de jämlika i lön och hierarki, ändå var utfallet sådant att de svarta tog rollen av att plocka undan och ställa ut medan de vita agerade den roll som tidigare nämnts. Halva receptionen var vit och resten svart. Vad beror det på och vad är det som avgör att personalsammansättningen är just så blandad? Svaret landade någonstans kring slutsatsen om att det åtminstone borde vara en del av hotellets inriktning att vara mångkulturell och att det sannolikt ligger en arbetsmarknadspolitik i bakgrunden.

Mannen vid samma bord erfar sina minnen under samtalen och berättar om sina många möten med svarta människor han haft i olika afrikanska länder. I Afrika finns ett tänkande som är helt främmande från Europa, berättar han. Bland annat att kan det hända att afrikaner har sönder materiella saker genom misskötsel och egna felaktigheter. Men förklaringen till att någonting gått sönder är ur deras synvinkel inte beroende av dem själva utan att det exempelvis är maskinen som gjorde fel. Ungefär som att tingen själva har ett eget liv och spelar spratt med människan. Vidare ledde samtalen till fallet Rhodesia. Där fungerade lantbruken när de sköttes av vita farmare. När landet togs över av svarta och de vita farmarna lämnade, ofta med fruktan för eget liv, blev lantbruket dysfunktionellt eller avstannade helt. Synsätt och kulturella beteenden i olika delar av världen vi alla erfarit dryftades.

Regionen Bretagne tar mig som om det är ett kapitel i en fransk romantisk berättelse. Livet jag ser i de vackra pittoreska städerna känns som att jag befinner på 1960-talet och i berättelser från barndomen om vad som är typiskt franskt. Det svenska konceptet dagens lunch ser jag inte skymten av. Det är service vid varje liten restaurang jag besöker. Du sätter dig vid bordet och tilltalas monsieur. Det ska vara klass och stil även för enkelt folk som inte vill spendera en förmögenhet på varje måltid. Svenskt moralpanik gäller inte här om att dricka vin till maten på en vardag, även när det gäller byggarbetaren på lunchrasten. På torget säljer bönder egna färska matvaror. På en plats är det allena ost av olika unika sorter. Det inmundigas bäst i generösa bitar med bröd och vin på kvällen. Verktyget som på svenska kallas osthyvel är inte med i sammanhanget.

När du pratar och möter människornas blickar ser du ett levande väsen i deras ögon, vilket ur svensk erfarenhet är något särdeles unikt. Jag tänker mig att de uttrycksfulla fransmännen inte frivilligt faller i tillståndet att existera som plågade och hunsade. Härom min amatöranalys om det svenska alkoholproblemet. Det handlar om inneboende frustrationer och att folk i sin vardag undertrycker sin egna personlighet, åsikter och känslor. När helgen anländer ska det supas som en medicin för tristessen och allt som plågat människorna under veckan. Halva återstående helgen blir en isolerad återhämtning innan den kommande veckans ekorrhjul ska fortsätta. Om valet står mellan en avslappnad fransk vinrelation under hela veckan eller den svenska modellen på allt eller inget så skulle jag hellre omfamna den franska filosofin.

Bonjour, säger en glad fransk herre när jag vid baren serveras drickbart medan matbordet iordningställs. Hunden är minst lika social och lägger sig kärvänligt på rygg när vi hälsar på den. Den trevliga mannen råkade vara borgmästaren i staden. En politiker som hälsar på folk och visar mänskliga drag. Har jag ens erfarit en sådan i Sverige under min uppväxt? Det är tveksamt. Här gömmer sig beslutsfattare och håller distans till den folkliga pöbeln om det finns risk att någon ställer en obekväm fråga eller uttrycker kritik. På högre i nivå i Frankrike agerar landets plågoandar på detta vis. Och för att möta folkets vrede har de en egen poliskår som lyder direkt under inrikesministeriet. Att hata presidenten beskrivs som en norm. Politikerförakt när det är befogat!

Franska restauranger i all sin ära och förträfflighet till trots rekommenderar jag alla vattendrickare att särskilt efterfråga vatten som inte kommit från kranen. Kan hända att vanan av rinnande klorvatten gör att lukten och smaken på ett mentalt plan försvinner över tid. Precis som jag minns hur ölserveringarna i Dublin kunde erbjuda en vätska vid fråga om vatten. Vad jag fick var en kemikalestank som jag inte kunde dricka utan överhängande dödshot.

Stanken från det ruttna politiska systemet gjorde sig senare gällande när jag var tillbaka i Paris. På lördagen den 13 maj lämnade advokaten Pierre Marie Bonneau en bestridan mot att inrikesministeriet förbjudit marschen för nationalhelgonet Jeanne d’Arc den följande dagen. Förbud hade utfärdats gällande totalt sju patriotiska demonstrationer under helgen. Den jourhavande rättsinstansen lämnade åter avslag och den kommande juridiska kampen kan om möjligt fortsätta efter det tilltänkta datumet.

Nationalisterna i Paris följde med modifikationer den tänkta planen trots förbudet. På Forum Europa anlände under samma lördag gäster från flera länder och avlägsna hörn av det stora franska landet. Platsen för mötet var diskret beläget och kunde utan störningsmoment genomföras. Som jag även rapporterat om på motståndsrörelsen.se (läs här) fanns ledaren för franska Les Nationalistes, Yvan Benedetti på plats. Bidrog gjorde flera utländska gäster och talare såsom Sorin Olariu från Rumänien, Hervé Van Laethem från Belgien med flera. Jag gjorde även ett framträdande där jag kort sammanfattade situationen i Europa. En inlaga i talet var en hälsning från Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg.

Då jag inte hade en lång essä att läsa, formade jag mina ord med tydlig engelska. Detta eftersom det trots allt är ett språk jag bättre hanterar än franska samt tanken att flera inklusive icke fransktalande personer skulle förstå innehållet. Talet kryddades med några enstaka franska ord och en duktig översättare höll för tydligheten samma tal på franska, så att vi kunde växla på ordförandeskapet med några talade stycken åt gången. Då jag var den sista utländska talaren och höll mig till enkla starka punkter så kunde jag även väcka upp den aning trötta publiken. Det uppskattades med applåder och blev i efterhand recenserat tillsammans med min närvaro som ett stärkande inslag i programmet för dagen.

Den stora dagen för Jeanne d’Arc bar med förbudet i ryggen på nyheter av underfundigt slag. Då ”guldstatyn” av Jean d’Arc vid Place des Pyramides var under sträng polisbevakning fanns en alternativ plats klar. Place Jeanne d’Darc med sin stora vackra kyrka blev mötesplatsen. Fötterna bar oss därifrån till den närliggande alternativa statyn av nationalsymbolen placerad vid en vägkorsning. Ceremonin med kransnedläggning och anförande av Yvan Benedetti skedde utan förhinder med en följande efterträff i organisationslokalen.

Kvar väntade guldstatyn av Jeanne d’Arc vid Place des pyramides på sina bultande franska hjärtan som stoppats av tidigare nämnd polis. Känslan av att de politiska legoknektarna slutat sitt jobb för dagen, gjorde under tidig kväll att ett andra försök skulle genomföras. Jag följde så den mindre gruppen med Yvan Benedetti och Pierre Marie Bonneau i spetsen.

Vi tränger fram bland Parisvandrande allmänhet och får utan polisinblanding ge den hyllning och blomkrans som Jeanne d’Arc väntar på. Den oförberedda publiken som råkar befinna sig på plats stannar till och observerar med förundran när Yvan Benedetti håller ett andra anförande till hjältinnan. Blommorna gör sin plats vid foten av det franska helgonet, värdig att leda och inspirera våra nationella franska vänner idag och sekler som följer efter imorgon.

Jag tackar mina nyvunna och tidigare kända kämpande vänner i Frankrike och annorstädes för detta exklusiva äventyr på vingårdarnas, kindpussarnas och hjältarnas mytomspunna kulturfäste, åter igen ett merci beacoup!

Mitt tack går även till min bulgariske mångspråkiga vän och yngling Johnny som samma kväll gav mig en avslutande rundvandring längst Seineflodens slingrande promenadstråk, bland livsnjutande parisare. Vidare mot de latinska kvarteren, parker och katedralen Notre Dame. Tills att kvällssolen färgade himlen i rött och den mångkulturella trängseln i tunnelbana och buss tog mig till sängplatsen innan den obligatoriska färden hem till de döda blickarnas land jag känner som bäst.

Nedan följer bildreportage