MUSIKREPORTAGE. House of metal är en hårdrocksfestival i Umeå som genomfördes denna helg och Nordfronts utsände Dennis Hopper var där.

House of metal är Sveriges nordligaste hårdrocksfestival. Med stora namn som Candlemass, At the Gates, Hardcore Superstar och Watain var årets festival närapå uteslutande svensk.

Cirka 5 000 ”metalheads” trotsade den norrländska kylan och blåsten och begav sig till Umeå. Platsen för festivalen var Folkets hus i Umeå, vilken huserar ett antal olika scener beroende på bandens musikstil och storhet. Festivalen sparkade loss med Finntroll från Finland. Finntroll spelar en väldigt speciell stil av hårdrock, här blandas polka, metal och finsk folkmusik, något som fungerar förvånansvärt bra live. Som festivalens öppningsakt, och ett av de få band som inte var från Sverige, spelade de på House of metals största scen. De levererade en väldigt underhållande spelning.

Med fem scener och ett fullspäckat schema är det svårt att hinna med alla band, men här hann undertecknad också klämma in några låtar med bandet Night från Linköping. Här levererades rak och slagkraftig metal i sann 80-tals anda.

Nästa band på den stora scenen var Candlemass från Stockholm. Candlemass har gjort sig ett stort namn med sin banbrytande Doom metal och kan utan att hymla tillskriva sig som en av genrens skapare. Öppningslåten Mirror Mirror bevisade direkt att svensk hårdrock är något väldigt unikt och något vi ska känna oss stolta över.

Candlemass tunga Doommetal slår där det känns.

Candlemass levererade enkel stenhård metal av högsta klass. Det var svårt för att inte säga omöjligt att inte dras med i den klockrena långsamma hårda hårdrocken som satt Candlemass på kartan och iallafall jag stod där med ett idiotisk leende konserten igenom. Ungefär halvvägs in i konserten gjorde de även en annan rätt unik sak, publiken gavs valet av vilken låt de skulle spela. Alternativen vi gavs var At the gallows end eller Dark reflections och givetvis blev det ett enkelt val, At the gallows end. Avslutningsvis körde de öppningsspåret från deras debutalbum, Solitude och än en gång bevisade de att svensk hårdrock är något som står över allt vi ständigt matas med i media. Personligen tänkte jag att varför lyssnar inte alla på Candlemass? Det kan tilläggas att när jag kom hem efter fredagens konserter letade jag direkt fram mitt exemplar av Epicus, Doomicus, Metallicus och gav den en genomlyssning innan det var dags för sängen.

Huvudnumret på fredagen var Watain från Uppsala, de vann en grammis 2011 som årets hårdrocksband och det är enkelt att förstå varför. Här får vi en dos av enkel och rak svensk black metal. Watain använder sig av mycket visuella effekter och jag får lite känslan av att musiken kommer lite i andra hand men det är fantastiskt att se. Eller som en bekant som jobbar på Close up skrek i örat på mig, ”Vackert, det här är så jävla vackert!” och jag kan nog bara hålla med.

Watain ger oss lite mer teater än restan av festivalakterna.

Lördagen öppnade starkt som föregående dag med The Haunted från Göteborg. De har även som Watain fått grammis för årets hårdrocksband, vid två tillfällen kan tilläggas. Här spelas enkel och hård metal med lite ”Deathmetal touch”. Att de fått två grammisar är för mig lite av ett mysterium, musiken känns platt och väldigt mycket som den nyare vågen av amerikansk ”låtsasmetal”, eller Neometal som det bland annat kallas. Steget till så kallad peknegerrap känns inte speciellt långt vissa gånger och sångaren rör sig på äkta peknegermanér. Kan dock tilläggas att sångaren tydligen hade feber och rösten inte bar hela vägen, så vi får väl tillskriva hans scenuppträdande på den utbrytande förkylningen.

Efter The Haunted tog så Hardcore Superstar, också de från Göteborg, scenen i besittning. Här får vi ett litet avbrott i all metal med ett fräscht och energifyllt rockband. Hitsen avlöser varandra och det måste erkännas att det är väldigt bra. Hardcore Superstar gör sig mycket bra live och det är svårt att inte ryckas med i rock n’ rollen.

Avslutningsakten på festivalen var årets grammisvinnare för hårdrock, At the Gates, även de från Göteborg. Här spelas lite mer avancerad musik, låtarna är väl genomtänkta och fungerar väldigt bra live. Jag har personligen sett dem förut och lär om tillfälle ges göra det igen. Varför At the Gates fått en grammis är inget jag ställer mig frågande till. Intelligent och fantastisk hårdrock är inget vi är bortskämda med i dagens kulturella fördärv och At the Gates är och förblir ett av de stora namnen inom svensk hårdrock.

At the Gates med en kvinnlig åskådare som promt ville ha med en hårdrockshand på bild.

Festivalen får absolut godkänt av mig. Det kändes väldigt givande och hoppfullt att se att just den svenska hårdrocksscenen kan leverera och har så många bra band. Förutom musiken gavs även flera tillfällen till diskussioner rörande politik och jag tror mig ha rätat ut en del frågetecken angående rörelsen och vad vi kämpar för.

/Dennis Hopper

• Publicerad:
  2015-03-01 18:10

Kategoriserat som:
• Kultur & Kunskap
• Musik
• Underhållning
• Hårdrock
• Umeå