KAPITEL 2. De olika människorasernas skiftande världsåskådningar har gett upphov till olika religiösa övertygelser. Hur ser nordbons förhållande till det gudomliga ut?

Den nordiska människan står mitt i livet. Utifrån livet utformar han sig sin världsbild. Livets lagar, som uppenbarar sig i hans blod, i naturen och genom historien, är för honom rättesnöret för hans handlingar.

Ur livet uppenbarar sig Gud för den nordiska människan såsom den Gudomlige, den Allsmäktige, Försynen, Herren Gud eller Skaparen; alla dessa benämningar är för honom uttryck för en och samma gudomliga kraft som, i livet och i naturen, framträder såsom högre än livet och världsalltet självt.

När den nordiska människan skådar stjärnhimlen om natten; när han står vid stranden av det brusande havet; när han från en bergstopp blickar ut över landskapet eller upplever en soluppgång; eller när han i all stillhet fördjupar sig i skönheten hos en blomma, en levande varelse eller ett konstverk; då upplever han att det finns en gudomlig kraft.

När den nordiska människan lyssnar till sitt blods stämma, och erinrar sig de moraliska förpliktelser som hans blods lagar föreskriver honom – den olösbara förbindningen med sitt folk; ära och sanningsenlighet; orubblig tro och trofasthet – då känner han att dessa lagar för hans handlingar framstår som de högsta lagarna.

Och när han i ett ögonblick av eftertänksamhet blickar tillbaka på sitt eget liv och sitt folks historia, då vet han, att en djupare mening och ett högre mål ofta har kommit till uttryck i hans och hans folks liv.

Sålunda kommer den nordiska människan alltid att vara en idealist, alltid att inneha en tro på en högre makt och det kommer alltid att finnas en avgrundsdjup klyfta som skiljer honom från varje materialistisk livsinställning samt från all gud- och trolöshet.

Men det är också därför som det alltid kommer att finnas en enhet mellan liv och religiös tro för den nordiska människan, för honom är och förblir tron på Gud en nödvändig beståndsdel i hans världs- och livsåskådning. För honom kan det inte finnas någon klyfta mellan tro och vetande, ingen motsägelse mellan liv och religion.

Människornas och folkens väg till sin Gud skiljer sig åt, allt utifrån var och ens rasliga egenart. Det finns primitiva folk för vilka deras Gud, eller snarare deras Avgud, endast är deras hjälpreda som ska bringa dem vackert väder eller regn, som de tukta när han inte lyder dem, som de förbannar när han inte är dem till lags.

Det finns folk vars blodsmässiga förnimmelser säger dem att Gud är en köpman som köpslår med djävulen om människornas själar; för vilka Gud många gånger är en ynklig, ömkansvärd varelse som har att oändligt lida under människornas onda vilja. Det finns folk som vill förvisa sin Gud till bestämda platser, folk som har en klen eller mindervärdig gudsbild.

För de tyska människorna, som lever i så nära förbindelse med den väldiga naturen och som lever utgående från så djupa blodsmässiga värden och utifrån en så storslagen historia, kan det också blott finnas en helt stor och alldeles ofantlig föreställning om den Allsmäktige. Den nordiska människan ser i Gud inte en pascha som han knektlikt betjänar, inför vilken han kastar sig till marken och gentemot vilken han beter sig som en slav. Inte heller ser han i Gud en mindervärdig tjänare för sina önskningar.

Den nordiska människan står vördnadsfull inför den Gudomlige och känner sig samtidigt nära förbunden med honom, såsom en vän. Den nordiska människan vet att hans gud inte är förvisad till bestämda statyer, till begränsade heliga substanser och ej heller till massiva byggnader. Han känner sig nära sin Gud överallt – i sitt släkte, i den stora folkgemenskapen, i skogarna och på fälten, på de fejade festplatserna och i sitt folks fridfulla festsalar eller vid den husliga härden.

Den nordiska människan vet att han inte behöver redogöra för sin Gud i långa anföranden och timslånga böner, ej heller genom orientaliska böneritualer eller judiska bönekapslar, om vad som berör honom.

Med en stilla tanke eller med ett par korta ord – i stunder av nöd, vid en stor fara, efter en stor framgång eller vid upplevandet av en stor glädje – är han förbunden med sin Gud och känner närheten till det gudomliga. Den nordiska människan vet att Gud inte arbetar för honom, utan att han bara når framgång när han själv, dock med full tilltro till försynen, sätter in all sin kraft åt sitt verk. Han vet att Gud endast är med honom när han själv tappert kämpar och slåss, när han själv hårt och ivrigt arbetar samt är strävsam i sina gärningar.

Bekännelsen till denna nordiska gudstro blev under århundradenas lopp övervuxen av många främmande läror om världen. Alla tyska människor av rang har dock i alla tider i slutändan varit uppfyllda av denna nordiska gudstro. Denna högsta tro, denna största idealism, har gett alla tiders stora tyska människor deras trygghet och djärvhet i livet. Den har fört deras konstnärshand och lett deras skapargeni på alla områden inom konsten och forskningen. Denna tro på det gudomliga kommer ingen någonsin att kunna stjäla från det tyska folket igen. Denna tro medför emellertid också samtidigt högsta moraliska ansvar och djupaste inre förpliktelse gentemot dessa livets lagar, vilka är Guds lagar.

  • Publicerad:
    2018-07-06 12:00