KRÖNIKA. Marita Andersson sammanfattar valrörelsen i Boden, där hon deltog i kampen att försöka få kamraterna Nilsson valda till kommunfullmäktige.

Nordiska motståndsrörelsen bedrev en intensiv valkampanj i Boden. Foto: Nordfront.

Sa, så har då en valrörelse nått sitt slut. Nordiska motståndsrörelsens första valkampanj, och därmed även den första för många av de medlemmar och sympatisörer som på olika sätt har deltagit i valarbetet.

Undertecknad har varit engagerad i Norrbotten och visst känns det tråkigt att inte Bo Nilsson och David Nilsson fick chansen att röra om i kommunhuset i Boden, men det var ändå inte helt oväntat. Dessa två hjältar, från helt olika generationer, hade naturligtvis full insikt i vilket ormbo av korruption de var på väg att stå upp emot. På samma sätt som situationen sett ut landet i övrigt. Därför var det knappast troligt att allt skulle gå rätt till. Framförallt bör lokalmedia här lyftas fram, vilka har vridit och vänt på verkligheten till oigenkännlighet.

Men den här valrörelsen har bidragit med så mycket positivt och framåtskridande att den ändå måste räknas som en succé, och på ett personligt plan har den verkligen varit värd varenda sekund. Då tänker jag framförallt på en del insikter som låtit sig fördjupas, bland annat gällande både graden och arten av den styrka som Nordiska motståndsrörelsen besitter.

På självaste valdagen fick exempelvis undertecknad och förstanamnet till kommunfullmäktige i Boden, Bo Nilsson, uppdraget att besöka ett antal vallokaler i byarna runtom i Bodens kommun. Det blev ett intressant äventyr där vi under dagen avverkade totalt cirka 20 mil genom det norrbottniska landskapet.

Vi färdades längs älvar, genom skogar, delvis på den kurvigaste grusväg du kan tänka dig, och med hjälp av Bos ackompanjerande berättelser reste vi även genom historien. Vi passerade bland annat hans barndomshem – en gård med mark nästan så långt man kunde se. Någon mil därefter pekade han ut en skola han vistats i under några år. En sådan där gammal, säregen byggnad som en gång flödat av liv, men som sedan många år lämnats åt sitt öde.

Fler sådana skulle vi stöta på under vår färd. När hungern knackat på så sökte vi exempelvis aktivt efter ett café, alternativt en butik. Vi noterade många nedlagda lokaler, i byar som i stort sett kändes öde och helt dränerade på både livskraft och glädje. Få människor syntes till, trots att där stod hus med fina bilar på garageuppfarterna.

GPS i all ära, men den kan lätt sluka ett mobilbatteri. Och i brist på ström så återstår bara att veva ner rutan. Tack vare några sympatiska älgjägare kunde vi snabbt lotsas rätt när vi trodde att vi hade kört fel, och till sist såg vi några ungdomar sitta på en uteservering utanför en stängd butik. Vi stannade till och fick veta att de väntade på mat som de beställt från en ”Thai-vagn” i en skogsdunge lite längre bort. Men det fanns ett Mormors café längre fram längs vägen, sas det, dock mycket osäkert om det ens existerade längre. En kort bilfärd bekräftade att ingens mormor längre stod i just detta café. De stora fönstren var gråa av damm och färgen var på väg att ramla av fasaden.

Och så fortsatte det. Det ena och det andra i bister kontrast eller märklig samklang. Tidigare öppna landskap som nu börjat växa igen, tallskogar som förvandlats till kalhyggen, skönhet och vemod, livskraft och förgänglighet, möjligheter som skrek efter luft, luftvägar som aktivt börjat stängas av. Sveriges själ var det jag såg. Sårad och delvis övergiven. I ett mycket dåligt skick.

De krafter som inte vill oss väl, har aktivt försökt strypa blodtillförseln till de perifera delarna av vårt land länge nog nu. Planen är att landsbygden ska urholkas och att människor ska koncentreras till den mindre hälsosamma tätbebyggelsen, samtidigt som självförsörjningsgraden i landet – i takt med detta – naturligtvis sjunker. Detta har pågått länge och har nu nått väldigt långt.

Det kan låta dystopiskt och skrämmande, vilket det naturligtvis är på sitt sätt, men det var inte så jag i huvudsak kände. Det är nämligen också värt att ständigt påminna sig om att ingenting någonsin är för sent. Så länge det finns liv finns det hopp. Under samma färd såg jag nämligen även ett landskap som börjat skruda om till eldfärger, starka strömmar som strävade under vattenytor – på väg dit de alltid varit på väg, ståndaktiga brädor under flagnande färg, ungträd som stått emot stormvrede över kalhyggena. Kort och gott – naturens väsen, naturens själ. Tidlös, stark och trösterik.

Bo Nilsson och undertecknad blev kallade för ”ondskan” i en av de byar vi besökte. En äldre kvinna utbrast spontant att hon kände sig tvungen att lämna området, utifall denna ”ondska” eventuellt skulle kunna smitta av sig. Det var en komisk situation såklart, då jag vet att både jag och Bo står för allt annat än ondska, men jag välkomnade detta utbrott av känslor – även om hennes reaktion såklart var helt irrationell. För det innebar att hon verkligen kände någonting. Det mest förödande som finns är nämligen likgiltighet.

Och jag kan svära på att Boden inte på många, många år har varit så levande som just under den här valrörelsen. Det började vibrera redan innan Nordiska motståndsrörelsen intog Bodens gator under första maj, förstärktes under valkampanjen och kunde tydligt kännas under själva valdagen. Det har verkligen gått ett sus genom kommunen. Jag skulle säga att det som hörts är ljudet av de kvävda blodådrorna som börjat återfå lite av sitt nödvändiga syre, sin kraft.

En del har redan nu vaknat. En del springer runt i cirklar, utan att veta varför, Några har gått i fällan och blivit lydslavar åt den makt som inte vill oss väl. Men jag är hundraprocentigt säker på att tiden kommer att föra dessa vibrationer vidare mot något större. Ett verkligt uppvaknande för Bodens rättmätiga innevånare.

Samtidigt kommer Nordiska motståndsrörelsen att fortsätta framåt i oförminskad styrka. Och jag skulle verkligen rekommendera den som är orolig över sakernas tillstånd, den som hyser kärlek till sitt eget folk, sin bygd, sitt land. Den som vill vandra med naturen istället för emot den, att gå med oss – i den enda sanna framåtrörelsen.


  • Publicerad:
    2018-10-02 18:47