NORGE • I ett inlägg i tidningen Derimot slår Dan-Viggo Bergtun larm om en växande tendens att använda begrepp som ”hat”, ”hets” och ”desinformation” för att begränsa lagliga politiska åsikter. Han kräver en tydlig gränsdragning mellan olagliga handlingar och yttrandefrihet och efterlyser större öppenhet kring hur myndigheter och teknikföretag hanterar innehåll på digitala plattformar.

Debatten om regleringen av innehåll på digitala plattformar har intensifierats i Norge och Europa under de senaste åren, inte minst mot bakgrund av EU:s förordning om digitala tjänster (DSA) och det pågående lagstiftningsarbetet kring åldersgränser och tillämpningen av skärpta regler för sociala medier. Samtidigt har norska myndigheter och politiker allt oftare betonat ”behovet av att skydda befolkningen” mot ”hatyttringar”, ”hets”, ”desinformation” och ”skadligt innehåll” på sociala medier.

Dan-Viggo Bergtun, tidigare ordförande för World Veterans Federation (WVF), har skrivit ett inlägg i nättidningen Derimot, där han varnar för att språkbruket håller på att bli så brett och politiskt laddat att det kan missbrukas mot åsikter som makthavare, medier eller starka intressegrupper inte gillar. Bergtun varnar för framväxten av en ”norsk åsiktspolis”, förklädd till omsorg om ”demokratin”.

Den farligaste formen av censur är den som kommer förklädd till omsorg. Den som säger till oss att allt görs för vår trygghet, för demokratin och för att skydda oss mot påverkan. För när verktygen väl är på plats finns det ingen garanti för att de alltid kommer att användas lika försiktigt.

Bergtun anser att det måste vara legitimt att uttrycka att regeringen för en felaktig politik, eller att norska medier bevakar ett krig eller en internationell konflikt på ett vinklat sätt. Han skriver att det måste vara tillåtet att vara starkt kritisk mot bland annat Nato, EU, Ryssland, Ukraina, Israel, Palestina eller norska myndigheter, utan att sådana åsikter automatiskt stämplas som propaganda, extremism eller desinformation. Han ifrågasätter vem som ska avgöra vad som är propaganda eller desinformation, och när skarp politisk kritik eventuellt ska klassificeras som hets.

Jag menar att vi nu måste varna betydligt tydligare än tidigare. Samtidigt som politikerna säger att demokratin måste skyddas, växer önskemålet om mer reglering, mer kontroll, fler begränsningar och kraftfullare ingrepp mot det som delas på digitala plattformar. Varje enskilt beslut kan förklaras med goda avsikter. Men summan kan bli betydligt allvarligare än det som presenteras offentligt.

Han vill se en tydlig åtskillnad mellan olagliga handlingar och lagliga åsikter. Hot, uppmaningar till våld, riktade trakasserier och andra lagöverträdelser bör hanteras av polisen och domstolarna, skriver han. Politisk oenighet bör däremot inte behandlas som ett säkerhetsproblem bara för att den är obekväm, skarp eller provocerande.

En central punkt i inlägget är förhållandet mellan offentliga myndigheter, etablerade medier och globala teknikföretag. Bergtun anser att dessa aktörer kan få för stort inflytande över vilken information som blir synlig för befolkningen. Han efterlyser fullständig öppenhet när inlägg begränsas, märks, döljs eller tas bort, och att användaren bör få veta vilken regel som har brutits, vem som har bedömt ärendet och om offentliga myndigheter har varit involverade.

Bergtun förklarar att moderna begränsningar av yttranden inte nödvändigtvis sker genom traditionell censur eller formella förbud. Han pekar på metoder som algoritmisk nedprioritering – där en användare fortfarande kan publicera ett inlägg, men samtidigt uppleva att mycket få får se det – och beskriver detta som en situation där yttrandet inte har tagits bort, men ändå får mindre betydelse i offentligheten.

Bergtun varnar vidare för att staten får rollen som ”sanningsdomare”. Enligt hans uppfattning bör myndigheternas uppgift vara att upprätthålla lagen, inte att avgöra vilka politiska tolkningar som är korrekta. Han anser att påståenden som bedöms vara felaktiga eller vilseledande i första hand bör bemötas med dokumentation, öppen debatt och motargument.

Bergtun anser att alla nya åtgärder som kan påverka yttranden på digitala plattformar måste bedömas mot grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Han föreslår att ett oberoende organ ska kunna kontrollera om åtgärderna går längre än vad som är nödvändigt och försvarbart.

Grundlagens § 100 slår fast att frispråkiga yttranden om statsstyret och andra ämnen är tillåtna, och att begränsningar måste vara tydligt definierade och motiverade av tungt vägande hänsyn. Yttrandefriheten skyddas också genom artikel 10 i Europakonventionen.

Yttrandefrihetskommissionen har tidigare påpekat att sociala medieföretag tar bort konton och innehåll enligt sina egna regler, och att det saknas tillgänglig statistik över omfattningen eller vilken typ av innehåll som tas bort i Norge.

Yttrandefriheten prövas inte när alla är överens. Den prövas när någon säger något som makten ogillar.

I inlägget argumenterar Bergtun också för större mediemångfald. Han anser att ett demokratiskt samhälle behöver alternativa medier, kritiska kommentatorer och aktörer som utmanar etablerade uppfattningar.

Och vi behöver större mediemångfald, inte mindre. En sund demokrati behöver alternativa medier, kritiska kommentatorer, svåra frågor och människor som utmanar den etablerade verklighetsuppfattningen. Vissa kommer att ha fel. Vissa kommer att provocera. Vissa kommer att uttrycka sig illa. Det är priset för ett fritt samhälle.

Han avslutar med en uppmaning om att bygga ett samhälle som tål oenighet.

Artikeln publicerades ursprungligen på Frihetskamp.