RECENSION Vampyrfilmen Nosferatu går just på bio. Läs mer här om hur den nya filmen håller mot över hundra år av tolkningar.

Under sommaren 1921 sattes det in en mycket ovanlig annons i en lokal tysk tidning. Annonsen löd: ”Önskas: 30 – 50 råttor.” Denna smått bisarra annons hade satts in av Freidrich William Murnau och hans plan var att använda råttorna i sin senaste skapelse vilken skulle komma att bli en av de första långfilmerna med skräcktema, Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens. (Nosfreatu: En symphoni i skräck.)

Under den här tiden var Bram Stokers bok om greve Dracula väldigt populär men på grund av upphovsrättsliga skäl försökte Murnau kringgå lagen en aning och gjorde om berättelsen litegrann. Ett ämne som jag avhandlade i mina första artiklar här på Nordfront var faktiskt just Dracula men då riktade jag strålkastarljuset på den verklige Dracula, Vlad Tepes.

Läs mer i mina artiklar om Dracula här:

När Murnau gjorde sin tolkning ändrade han bland annat namnen på karaktärerna och gjorde den blodsugande greven mindre karismatisk och mer vandöd, äcklig och skrämmande. Mycket av filmen vilar på skådespelarinsatserna från Max Schreck som spelar greve Orlok. Under stumfilmens tid krävdes det andra färdigheter av skådespelarna då det inte fanns någon dialog utan allt handlade om kroppsspråk, smink och ansiktsuttryck, något som Schreck var en mästare på och skulle komma att bli för evigt ihågkommen för. Schreck betyder förövrigt skräck eller rädsla på svenska men det är givetvis bara en ”slump”.

Detta djärva grepp skulle dock visa sig att försätta Murnau i personlig konkurs då Stokers änka stämde honom och vann. Hon krävde dessutom att filmen skulle förstöras. Tur för oss hade filmen redan börjat att distribueras över hela Europa och en handfull kopior överlevde. Av dessa kopior finns det idag några olika versioner. En helt svartvit och en så kallad ”tintad” där man färglagt vissa scener. Det vill säga att olika scener i filmen lades i färgbad vilket gav alla vita delar en viss färg. Till exempel om det skulle vara natt i en scen blev det ett lite blåaktigt ljus, gult om scenen utspelade sig i solljus, om det var otäckt ett grönt och om det brann fick den scenen ett rödaktigt ljus.

Det finns även några helt svartvita versioner i omlopp och i vissa har man även ändrat textskyltarna med olika textfonter och det finns till och med en variant där man helt skamlöst lagt in namnen från Bram Stokers Dracula istället för de som Murnau använde för att försöka slingra sig undan upphovsrätten.

Nu 103 år senare har så denna klassiska skräckberättelse om den blodsugande, vandöda vampyren fått ett lytt liv med en nyinspelning av Robert Eggers som just nu går på bio. Men det är inte första gången man försökt sparka liv i den döde greven. Försök har faktiskt gjorts både 1979 och så sent som 2023 med nyinspelningar utöver att den råttliknande vampyren dykt upp lite här och där i olika skapelser under årens lopp. Bland annat i serien Kindred – The Embraced där Nosferatu-släkten har en gammal och mäktig blodlinje och i filmerna Salem´s Lot där vampyren är en ren greve Orlok-kopia.

Med andra ord så är det flera filmskapare som har har hundraåringen som favorit och haft en våt mardröm om att få spela in sin alldeles egna version. Den tyske filmskaparen Werner Herzog gjorde ett försök 1979 i sin version: Nosferatu: Phantom der Nacht. Fast här har man kastat formaliteterna åt sidan och ger karaktärerna deras riktiga namn, Dracula, Renfield och så vidare. Och i denna version ser vi ingen mindre än Herzogs favoritskådespelare och tillika nemesis Klaus Kinski i rollen som greve Orlok.

Kinski gör rollen mycket likt Max Shreck i originalet från 1922 och spelar rollen väldigt sparsamt. Här låter han inte sin rolltolkning vila på dialog utan litar mer på sitt kroppspråk, scennärvaro och en allmänt obehaglig uppsyn. Här kan tillläggas att Kinski faktiskt vid det här laget redan gjort en roll i en annan Dracula-filmatisering, Count Dracula från 1970, där han spelade galningen Renfield. Fast där tog kanske den klassiska Dracula-skådespelaren Christopher Lee rampljuset från Kinski, även om Kinski hade lagt upp sin tolkning väldigt speciellt. I vanlig ordning skulle Kinski spela svår och vara extra tjorvig när han erbjöds rollen som den allt mer galne mäklaren Renfield. Han godtog bara rollen om hans skulle få spela den som en stumfilm, det vill säga att göra rollen helt utan dialoger. Detta godtogs vilket givetvis innebar ännu en mycket lyckad skådespelarinsats.

Men Herzogs tolkning är givetvis mycket mer än bara en bra skådespelares insatser. Här vilar mycket på stämningen i berättelsen och även om Herzog använder filmmediumet på ett bitvis mycket sparsamt vis lyckas han fånga en mycket obehaglig och ryslig stämning. Man kan tycka att den bitvis står i väldigt stark kontrast till originalets mörka och dystra framtoning med sina starka färger och ofta ljusa miljöer. Men det ger bara filmen en slags märkligt kall och tom känsla och med de ofta enkla tagningarna och den närmast personliga handhållna kameraanvändningen blir filmen i sin enkelhet ett mästerverk värd namnet Nosferatu.

År 2023 kom ännu en nytolkning som troligtvis flög de flesta totalt över huvudet då den hamnade fullständigt i skuggan av Eggert. Vid den här tiden handlade allt som bar namnet Nosferatu helt om Eggers inspelning. Men filmen gjordes ändå och den startade som ett så kallat Kickstarterprojekt 2014 vilket faktiskt innebär att dettta började året innan Eggers tillkännagav att han också skulle göra en ny Nosferatu. 2016 gick man ut med att greve Orlok skulle spelas av Doug Jones, mest känd för sina monsterroller i filmer som Hellboy, Mimic, Pan´s Labyrint och The Shape of Water. Filmen gled mer eller mindre sen ner i glömska under några år och dök plötsligt upp och hade premiär på en biograf i Novi, Michigan i november 2023.

Den här gången står David Lee Fisher för regin och vi får mer eller mindre originalet med tal. Fisher har tidigare gjort en nyinspelning av en annan stumfilm, The Cabinet of Dr. Caligari och nu hade turen kommit till Nosferatu. Fisher är en mindre filmskapare men låt er inte avskräckas av det. Här lyckas man använda minimala medel för att än en gång skaka liv i den vandöde greven. Filmen vilar tungt på enkla lösningar med uppenbara greenscreens och inklippta vyer. Filmen är svartvit och filmmusiken drar tankarna till originalets möjliga filmmusik. Man kan tycka att det här blir trivialt, billigt och kanske rent av löjligt vissa stunder men om man, som jag ställer alla fyra filmatiseringarna mot varandra så finns det här faktiskt en hel del att uppskatta.

Enkelheten ger själva berättelsen liv likt originalet. Även om det bara är en handfull karaktärer som berättelsen kretsar runt så får alla här en viktig roll och deras enkla och färgstarka rolltolkningar lyfter filmen. Att filmen är svartvit och använder sig av enkla lösningar ger filmen en slags charm och hela skapelsen ångar av filmglädje och en kärlek till originalet. En annan rolig sak med just den här är att man använde sig av en annan stumfilmsteknik när filmen visades. Man använde sig av olika färgfilter som sattes framför filmprojektorn i biografen, likt tintningen jag nämnde tidigare för att lyfta filmen på ett mycket enkelt vis.

Hur står sig då Eggers tolkning i ljuset av de andra tolkningarna? Robert Eggers har som bekant gjort väldigt bra filmer hittills. Jag har tidigare skrivit om hans fantastiska barbar/vikingaepos, The Northman och vi är nog fler som uppskattat hans andra alster, The Witch från 2015 och The Lighthouse från 2019.

Läs mer om The Northman här:

Förväntningarna var högt ställda när Eggers tillkännagav att han nu skulle ta sig an sin personliga favorit: Nosferatu. Eggers har berättat att när han såg Nosferatu vid 9 års ålder fick den honom att vilja göra film. Detta utspel var knappast något som dämpade förväntningarna på hur han skulle kunna tänkas göra sin tolkning.

Här gavs enormt utrymme att göra den 103 årige klassikern en rättvis, storslagen och tidsenlig tolkning. Det ska erkännas att jag faktiskt drogs med av hypen kring filmen. Personligen är Nosferatu även en av mina favoriter. Jag är kanske ingen fantast av stumfilm direkt men det finns något i stämningen och enkelheten i originalet. Själva storyn om en krypande ondska och att godheten vinner i slutet. Jag och Kulturbunkerns andra hälft var faktiskt och såg den när musikern Josef Van Wissem turnerade runt i Norden och framförde sitt soundtrack till filmen.

Se avsnittet där vi nördar ner oss i detta här:

Eggers film är trogen berättelsen. Vi får följa Thomas Hutter som får i uppdrag att åka till Transylvanien och få greve Orlok att skriva under kontraktet till en fastighet där han tänkt tillbringa sina sista dagar. Nu antar jag att läsarna är insatta i berättelsen om Orlok och Dracula så jag tänker inte gå in djupare i handlingen utan börjar här att bryta ner och analysera filmen i sin helhet.

Filmen fångar en märklig känsla av att vara svartvit fast den inte är det. Det är väldigt snyggt och jag antar det är för att filmen mest utspelas i skymning eller natt som ger den en svartvit känsla fast ändå i färg. Det mesta är filmat mycket enkelt och ofta känns scenerna som hyllningar till originalet då de filmats i samma vinklar, centrerat och så vidare. Musiken passar också in, dock kanske inget vidare speciellt eller anmärkningsvärt men med tanke på att man inte vet hur musiken till originalet ska tänkas ha låtit så har man ändå inget att förhålla sig till.

Det som kanske är och har varit filmens största grej är att Bill Skarsgård spelar greve Orlok. Skarsgård, som övade i 600 timmar med en operasångare på att lära sig att prata mörkt, gör här en lika mörk roll som sin röst. Hans roll är faktiskt så pass mörk att om ingen sagt det så hade nog ingen heller vetat att det var just han som gjorde rollen. Här får greven även en mustig mustasch, vilken tydligen var på modet i Rumänien under tiden när berättelsen begav sig. Greven får även en överdriven lust att prata, vill Eggers visa att hans version minsann inte är en stumfilm? Just denna munterhet som Skarsgårds greve besitter var något jag störde mig på allt mer ju länge filmen led. Här berättar han allt han gör. Nu läser jag avtalet, nu ska jag skriva under pappret, nu skriver jag under… Efter ett tag blir det faktiskt löjligt. Ja, Bill Skarsgård har lärt sig att prata mörkt, vi fattar.

Utöver sin munterhet tappar greven kanske även en annan boll lite grann när man ställer alla filmerna mot varandra. Var det inte meningen att han skulle sprida pest, död och ondska över världen? Här ligger grevens fokus mest på att lägra Hutters fru, Ellen, en kvinna som i den här tolkningen snabbt fick förnimmelser om att död och ondska var på väg men rädslan förbyttes snabbt mot lust. Hennes roll lämnar förövrigt väldigt mycket att önska när man ställer henne i ljuset av sina föregående rolltolkerskor, exempelvis Isabelle Adjani som gör en tillbakahållen och lysande roll i Herzogs version. Men har man Jonny Depp som pappa och visar brösten så kommer man långt antar jag.

Lust är iofs kanske ledordet i Eggers tolkning för det är inte bara den vandöde greven och Ellen som vill ha sex. Andra karaktärer vill här plötsligt också ha sex och det spelar tydligen ingen roll om den ena partnern råkar vara död.

Filmen största behållning var enligt mig dock Willem Dafoe. Dafoe får här göra en roll som inte är med i originalet. Han får spela en slags expert på det övernaturliga och hjälper Ellen att ge sitt liv för att förgöra Orlok. Dafoe som förövrigt faktiskt spelade Max Schreck i filmen Shadow of the Vampire från 2000 gör här en minst lika utflippad och överspelad roll. Här får vi också en annan lite rolig koppling till originalet, kanske omedvetet. I originalet har Ellen en katt och i den här har Dafoes karaktär också katter. Är katterna med för att katter jagar råttor? En slags underfundig vits att de goda har katter då de jagar bort de pestbärande råttorna? I såna fall är Dafoe extra god i denna version då han har fyra katter och till och med har med sig godis till Ellens katt.

Även om berättelsen om Dracula eller Nosferatu i sig är väldigt enkel i sitt upplägg så blir det likaväl mycket invecklat om man ställer dessa fyra tolkningar mot varandra och försöker göra någon slags analys och lyfta fram den ena eller den andra.

Under slutet av 1800-talet drabbades Europa hårt av en omfattande koleraepedemi, eller den blåa pesten som den också kallades och i Nosferatu från 1922 ligger hotet främst på pesten och smittbärande råttor och Greve Orlok är egentligen döden som kommer till Tyskland. Döden i form av en främmande blodsugande skugga som drar oskyldiga kvinnor i fördärvet. I Bram Stokers roman kan man läsa in en del politiska tolkningar vilka i dagens politiska klimat är mer eller mindre olagliga att yttra, så vi lämnar detta därhän. Men man kan givetvis se att dessa bitvis smittat av sig på Murnaus tolkning av Stokers blodsugare också.

I Herzogs tolkning ligger pesten och råttorna också främst. Orlok som här får heta Dracula är mer som en fladdermus, en råtta med vingar som sprider ondska och död. Och det är väldigt svårt att se det sexuella i Kinskis väldigt obehaglige och ljusskygge greve. Här handlar det alltså också främst om en pest och i Fishers tolkning får vi mer eller mindre samma även om det här läggs mycket fokus på att det rena och goda offrar sig för att förgöra det mörka och onda.

I Eggers tolkning är lusten och det sexuella det främsta. Greven kommer med sin ”sexiga” mustasch och han vill egentligen mest suga blod ur vackra damer. Om pesten vill hänga med så blir det bara en liten bonus.

Det känns hårt att såga filmen men jag hade hoppats på mer och det är faktiskt svårt att se en av sina favoritberättelser återges så pass svagt av en filmskapare som har skapat så mycket bra film förut.

Här har vi en briljant filmskapare som ges, så vitt vi vet, mer eller mindre helt fria tyglar att tolka sin egna favoritfilm. Han har ett stort stall av skådespelare att välja bland, alla specialeffekter man kan tänka sig till hands och en budget som skulle kunna sätta många mindre länder i konkurs. Och vi får det här? Missförstå mig rätt, Nosferatu 2025 är inte en dålig film, men med förutsättningarna som filmen hade så är den rent ut sagt usel. Bill Skarsgård med en mustasch? Kom igen…

Nosferatu är mycket mer än så.