KRÖNIKA. Utifrån egna livserfarenheter resonerar Maria Larsson kring #metoo, dess konsekvenser för samhället samt de verkliga faror som kampanjen undanskymmer.

Det finns få saker som gör mig så förbannad som hyckleri, och det finns få saker som är så frekvent förekommande just nu som just hyckleri. Det låter med andra ord som att jag går omkring och är förbannad dagarna i ända, men så illa är det inte, tack vare den oas av sunt tänkande som omger mig inom Motståndsrörelsen, men ändock – det finns mycket som stör mig just nu.

Det senaste i raden av idiotier är den omtalade kampanjen #metoo, där de så kallade feministerna tillåts ta över mediasfären och likt kacklande små kycklingar sprida ut, vad jag skulle kalla, missriktad propaganda, utan att tänka på konsekvenserna.

Var och en som vet åtminstone lite om det som pågår i vår värld just nu förstår ju att när en kampanj tar fart på det här viset, när ”ljugmedia” backar upp den till 100 procent, ja då är det dags att tänka efter ett varv till. Varför uppstod den just nu och vad är dess syfte?

Till att börja med skulle jag vilja vända lite på steken och bara nämna lite om alla kvinnor, vars beteende jag registrerat i bakhuvudet genom åren. Det är inte alltid en vacker bild man får ta del av i fikarummen kan jag lova och jag har hört en hel del så kallat sexistiska skämt gentemot män. Låt oss ta exemplet med fikarummet på en kvinnodominerad arbetsplats där de äldre kvinnorna slängde ur sig kommentarer om en ung, manlig del i ett team som höll på att bygga om vår avdelning. Det var ord som : ”hade du varit några år äldre hade jag ätit upp dig med smör på”, eller vad sägs om: ”en sådan där hockeyrumpa får man inte över en natt. Den har du tränat på länge va?”, varpå tanterna skrattade högljutt medan den unge mannen såg alltmer besvärad ut.

Jag nämner inte detta för att jag anser att den ena sidans dåliga beteende rättfärdigar ett annat, men jag menar att om man ska prata om det ena så kanske man bör nyansera bilden en aning. Och i sammanhanget ska man inte glömma att kvinnor i grupp kan vara oerhört grymma och dömande gentemot andra kvinnor. Vi är experter på mobbning. Det visar sig rätt ofta, exempelvis när det gäller på vilket sätt feministerna bemöter alla som inte håller med dem idag, det vill säga – alla som inte ställer upp på att hata rätt typ av män.

Jag skulle också vilja dela med mig av vilken sorts upplevelse ett av alla dessa ”offer” valde att framkalla ur minnet när hon till min förvåning hakade på den nya ”trendiga” hashtagen. Jag vet exakt vilken händelse hon refererar till eftersom vi var kollegor vid den tidpunkten. Detta rörde sig om en äldre man på arbetsplatsen, med rätt dålig humor och kanske lite bristande social kompetens, men man måste se det hela i ett större sammanhang. Det han sa till henne gjorde han inför delar av arbetsgruppen och det stod klart för var och en att han bara försökte vara rolig.

Vi sitter alltså ett antal anställda runt ett konferensbord, skojar lite fram och tillbaka och stämningen är hög när hon kommer in. Hon upptäcker strax att alla stolar är upptagna, varpå hon är på väg att hämta en till i ett angränsande rum. Då råkar denne man kläcka ur sig : ”Du kan få sitta i mitt knä om du vill, det går bra!” Hon fnissar till lite där och då, går och hämtar en stol, kommer tillbaka och saken borde ha varit utagerad där och då. Okej, klumpigt sagt, men herregud, vi är människor och ibland säger man klumpiga saker. Jag har gjort det, du har säkert gjort det. Alla har säkert någon gång trampat någon litegrann på tårna utan att mena något mer med det. Detta var ett sådant tillfälle, anser jag. Nej, hon kom till mig ett tag efter och ville prata om denna händelse som hon under vårt halvtimmes långa samtal lyckades blåsa upp till oanade proportioner. Ingenting jag sa hjälpte. Hon kände sig oerhört kränkt och skulle minsann ta upp detta med personalchefen. Hon gjorde nu inte just det, men skrev strax ett privat brev till mannen ifråga som förtvivlat uppsökte henne kort därpå och bad om ursäkt. Han förklarade att han inte haft en aning om att han sårat henne och att det absolut inte varit hans mening. Först därefter var saken utagerad, men tänk så mycket tid som gick åt till detta. Energi som hade kunnat läggas på viktigare saker, t.ex. kvalificerat arbete.

Efter att steken vänts färdigt för idag vill jag poängtera att jag självklart inte på något vis förnekar att det finns riktiga idioter och ”slemgubbar” där ute, även bland oss etniska nordbor. Det sker ibland även hemska övergrepp, visst gör det det, men det gynnar ingen att vi försöker finna ”elefanter i rummet” som inte existerar. Här någonstans måste man sansa sig och fundera över var fokus borde ligga idag, var ett enat engagemang och kraftfulla insatser skulle göra mest nytta för maximalt antal kvinnor. Var står alla de här ”kränkta systrarna” i det faktum att alla kvinnors livsutrymme på RIKTIGT just nu begränsas av den våg av destruktiva och kvinnoföraktande kulturella inslag som formligen väller in över våra gränser?

Våldtäktsliga från Newcastle i Storbritannien, som våldtog och förslavade ett stort antal vita flickor. Vem berättar deras historia?

Jag hade säkert också kunnat leta fram en mängd händelser ur minnets gömmor, om jag velat haka på drevet. Dock förstod jag ju såklart att detta inte var rätt drev att haka på. De mest relevanta berättelserna skulle inte höra hemma under detta rosa moln. Det visste jag. Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om de överförfriskade svenska män som genom åren betett sig klumpigt, i brist på mod i nyktert tillstånd, eller något halvtokigt skämt som passerat min väg. Det jag däremot bryr mig om är att det för varje dag som går blir allt svårare för en kvinna att undvika kontakt med män som på riktigt utgör en fara för liv och hälsa. I min högst verkliga vardag, känner jag mig väldigt störd över att det nyligen i min stad skedde en överfallsvåldtäkt, att jag själv blivit jagad av en rasfrämling, där jag tack och lov befann mig på cykel och hann undan, att jag ständigt är orolig över mina döttrars vardag och framtid och över att till och med en så pass gammal kvinna som min egen mor, av främmande element inte anses fredad från grymt övervåld.

Nu har det dock kommit till allmänhetens kännedom att ett antal svenska män påstås ha betett sig illa. Självklart är det fruktansvärt om det är sant, men vad som nu borde ske är att dessa personer ska ses som individer, vilka ensamma ska få ta konsekvenserna av sina handlingar, på samma sätt som ”godhetsapostlarna” resonerar om rasfrämlingarna. Istället så utlöser dessa berättelser en storm bland feminister och andra lättstyrda människor, vilken enbart syftar till en enda sak och det är att ytterligare smutskasta och trycka ner den vite mannen som ett kollektiv. Varför då?

Det jag läser in här mellan raderna är att det återigen handlar om att slå split mellan könen. Den svenske mannen är överlag redan så vingklippt i sin maskulinitet att häften vore nog. Feministernas makt är nämligen stor. De kan vräka ur sig saker som ”jag är manshatare, det är en del av den jag är”, utan att någon ifrågasätter detta. Det har blivit trendigt bland unga tjejer att bära på den här sortens attityd, de ser upp till dessa ”häftiga” unga förebilder som säger sig ”just don’t give a fuck!”, utan att ha i åtanke att många av dessa förebilder kommer från privilegierade hem, bor i områden som ännu inte drabbats av mångkulturen fullt ut.

När denna slags attityd tillåts sprida sig som ett gift så får det såklart konsekvenser, inte minst händer det något i de påverkbara ungdomarnas hjärnor. Mantrat trummar ständigt på där i bakgrunden: ALLA män är potentiella galningar. Det handlar bara om att tillfället gör tjuven. ALLA män.

Konsekvensen blir att männen blir ännu mer osäkra, försöker anpassa sig, förändra sig, tassa ännu mer på tå. Och vad gör det med spänningen mellan man och kvinna? Ja, självklart: Om du tar bort minus och plus ur en magnet så kommer magneten en dag att vara värdelös. Minus och plus kommer att söka sig, på varsitt håll, till andra motpoler. Och se där: Så har vi lyckats utrota ett folk.

Att vända män och kvinnor mot varandra är ett effektivt sätt att begå folkmord på.

De krafter som inte vill oss väl har dock börjat inse att sanningen om massinvasionens negativa konsekvenser börjar bli allt för uppenbar. Det går inte att öppna portarna på vid gavel och hoppas att folket kommer att slumra för evigt. Därav denna kampanj; och det kommer säkerligen att dyka upp fler, liknande snart igen. Vi kanske är lite naiva och godtrogna av oss överlag som folk, men sanningens dammluckor kommer att öppnas en dag, var så säker, och då kommer de styrande inte att ha något att sätta emot längre. De här feministerna, godhetsapostlarna och allt vad man kan kalla dessa lättledda människorna kommer då att få stå där med skammen. Sanna mina ord.

Jag vill avsluta i en ännu mer positiv anda med en illustrativ bild och ett minne av den nordiske mannen som jag skulle vilja förmedla till alla . Jag råkade för ett antal år sedan befinna mig på ett dansgolv då en rasfrämling plötslig närmade sig på ett otrevligt sätt i skydd av folkhav, hög musik och det obehagligt blinkande ljuset. Ett gäng för mig helt okända vita män uppfattade situationen, knuffade bort idioten, varpå de bildade en ogenomtränglig cirkel runtomkring mig och min väninna tills det ”störande elementet” avlägsnat sig.

Sådana exempel finns det såklart massor av och de överstiger vida de få exempel på tvivelaktigt beteende som feministerna nu med hjälp av ”hatets helium” försöker blåsa upp till gigantiska rosa ballonger, med ett enda syfte – att skymma sikten för de verkliga farorna.

  • Publicerad:
    2017-10-30 12:02