Dagens datum 4 maj: 1926 grundades NSDAP i Österrike som ett svar på att det befintliga DNSAP blivit för reaktionärt.
Grunderna för det Nationalsocialistiska partiet i Österrike hade lagts redan i slutet på 1800-talet då Deutschnationaler Arbeiterbund grundades 1893. 1903 reorganiserades arbetarförbundet till ett politiskt parti, Deutsche Arbeiterpartei (DAP). Vid partikongressen i Wien 1918 bytte man namn till Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei (DNSAP) och tog fram ett nationalsocialistiskt punktprogram.
Under 1920-talet bedrevs aktivism runt om i Österrike som resulterade i flera våldsamma sammandrabbningar med kommunister, bland annat den 2 april 1923 i en drabbning som kom att kallas ”Schlacht auf dem Exelberg”, fler sammandrabbningar ägde rum samma år. Detta år protesterade man även mot den sionistiska världskongressen som hölls i Wien. Den 10 mars 1925 sköts den judiske skribenten Hugo Bettauer som var en förespråkare av liberalism och sexuell promiskuitet. Bettauer hade tidigare åtalats och frikänts för sina skriverier och var hatad av allmänheten. Bettauer sköts av nationalsocialisten Otto Rothstock och avled två veckor senare. DNSAP genomgick flera splittringar under 1920-talet till en följd av personkonflikter.
Den definitiva splittringen kom den 4 maj 1926, då Richard Suchenwirth grundade NSDAP med tillägget ”Hitler-rörelsen”, för att särskilja sig från de andra NS-organisationerna i landet. Splittringen kom som en följd av att ledningen för DNSAP helt hade slagit in på den demokratiska vägen och avfärdat den revolutionära tanken. De flesta av de österrikiska nationalsocialisterna gick vid brytningen över till det nya partiet. Det nya partiet underställde sig det tyska NSDAP och hade formellt även Adolf Hitler som ledare medan den österrikiske ledaren hade titeln Landsledare.
Det nya partiet arbetade som sitt systerparti på alla plan, man ställde upp i de val som hölls samtidigt som man bedrev en kompromisslös gatukamp. I valet 1930 fick partiet 3,6% av rösterna och misslyckades med att ta sig in i parlamentet. När det katolska högerfascistiska partiet Vaterländische Front, med Engelbert Dollfuß i spetsen, kommit till makten förbjöds det österrikiska NSDAP i juni 1933. Man införde även mediacensur och förbjöd offentliga möten för alla partier. Partiet fortsatte dock att verka underjordiskt och fortsatte med sin revolutionära taktik. Ett stort antal attentat mot folkförrädare genomfördes. Under 1934 intensifierades kampen och nu hade man de statliga institutionerna som främsta måltavla, under det första halvåret 1934 dödades 17 och 171 skadades i striderna.
Läget i Österrike var nu kaotiskt. I februari 1934 bröt en väpnad konflikt ut mellan regeringen och det socialdemokratiska partiet, även kallat Österrikiska inbördeskriget. Den 25 juli 1934 inleddes vad som senare kom att kallas Juliputsch, då 150 man från det österrikiska SS anföll regeringskansliet i Wien i ett försök att störta den sittande regeringen. Under striderna dödades Engelbert Dollfuß. En annan anfallsstyrka hade den statliga radiostationen som mål, när den intagits sändes ett meddelandet att Dollfuß dödats och att Anton Rintelen var nytt statsöverhuvud. Meddelandet fungerade som startskott för en landsomfattande kupp, hårda strider bedrevs på många ställen i landet.
Engelbert Dollfuß
Den österrikiska armén och polisen slog ner revolten och ungefär 140 nationalsocialister dödades och 600 skadades i striderna. I efterspelet till kuppen avrättades 13 österrikiska nationalsocialister och över 4000 spärrades in utan rättegång. Ett stort antal kunde dock ta sig över gränsen till Tyskland och fortsätta sin kamp från grannlandet.
Några av de stupade vid julikuppen
Under de följande åren släppte Dollfuß efterträdare Kurt Schuschnigg successivt på de restriktioner som införts 1933 och 1934. Den 13 mars 1938 kunde tillslut de två länderna förenas under Anschluss. Vid denna tid hade nationalsocialisterna i Österrike i princip redan makten. Två dagar innan Anschluss hade Arthus Seyss-Inquart från österrikiska NSDAP blivit landets förbundskansler. Seyss-Inquart välkomnade de tyska trupperna med en officiell inbjudan, vilka möttes med folkets jubel.
Hoppa till huvudinnehåll
