ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten, den 15 juni 1946. Skribenten är Annie Åkerhielm.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Goda och välvilliga människor säga ofta, på tal om martyrfolket i Europas mitt: ”Men nu göres det ju så mycket för nöden i Tyskland!” Och de tyckas mena att man bör känna sig tröstad därigenom.

Kanske det. Kanske göres det mycket i förhållande till de svenska tysklands-vännernas numerär och t.o.m. till de verkligt opolitiska människovännernas. Många, många små plagg som kunna komma till nytta, om det ännu finns spädbarn i Tyskland, när de hinna dit; många små söta filtar att ligga och svälta ihjäl under. Det är inte alls meningen att håna alla dessa varmhjärtat givna gåvor av material och arbete; det är en tröst åtminstone för givaren att veta med sig att han eller hon gör vad hon förmår, och i många enskilda fall kunna de naturligtvis verkligen gagna. Men i förhållande till hjälpbehovet bland de åttio miljonerna tyskar – eller så många som äro kvar av dem nu: sjuttio, sextio miljoner? – förslår det inte långt, inte ens om de sex miljonerna svenskar vore samtliga besjälade av god vilja – vilket, som vi veta, långtifrån är fallet.

Om världen i sin helhet vore det, då låge problemet annorlunda till. Då vore nöden avhjälpt – vi skola icke säga ”i en handvändning”, men dock inom överskådlig tid. Då hade de stora kvantiteter kött, som nu fått ruttna och begravas i Danmark, för länge sedan förts de få milen över gränsen och fördelats bland de hungrande i och kring Lübeck och Hamburg, vilkas ranson, tre brödskivor och två skedblad soppa om dagen – man kan lätt tänka sig vilket bröd och vilken soppa – nu måste nedsättas. Då hade de rikliga fiskfångster, de svenska fiskarna nu nödgades kasta tillbaka i havet, kunnat föras direkt till tysk hamn och avlastats där. Då hade tillräckligt med folk uppbådats att distribuera de tusental av matpaket, som enligt myndigheternas egen uppgift nu ligga och ruttna i tullen i Lübeck, emedan man blott hinner expediera 150 om dagen. Då skulle alla de skepp, som fört de roffade varorna från Tyskland till Amerika, slippa gå tomma tillbaka. Då skulle Argentina slippa att använda sitt vete till kreatursföda eller till eldning i lokomotiven, som de nu på grund av Förenta Staternas maktspråk tvingats att göra.

Då, slutligen, skulle man använda all den förstklassiga tyska organisationsförmåga, som nu går arbetslös – främst den nationalsocialistiska – för att ordna livsmedelsförsörjningen, som den allierade förvaltningen icke kan eller icke vill ordna.

Avsikt eller vad?

Vi kunna inte undgå att tänka att närmast det sistnämnda är fallet. Som en person nyligen anmärkte – det fattades varken organisationstalang eller tonnage, när det gällde att frakta de amerikanska bomblasterna över till Europa.

En person, som i vintras kom från Hamburg, yttrade att det var märkligt att se, huru varje den minsta åtgärd för att lätta livsmedelsbesvären genast saboterades av ockupationsmyndigheterna. ”Det är deras avsikt att tyskarna skola svälta ihjäl”, var hans slutsats, och någon annan är det svårt att draga. Avsikten kamoufleras skickligt med en del vackra fraser och åtskillig opposition.

Det har alltid hört till särskilt den brittiska regeringens metoder att lämna oppositionen i parlament och press ganska fri talan, vilket inte plägar inverka på ärendenas gång men skaffar sagda regering stort anseende för frisinne inom den övriga världen. Men man behöver inte gräva djupt för att stöta på den onda viljan.

Vad sagda regering beträffar är denna vilja i viss mån i strid mot sig själv. Man tycker att det är ganska förargligt att tyskarna äro så beskaffade att de inte kunna arbeta utan att äta. Man inser å ena sidan att om tyska folket – och därmed dess arbetskraft – helt utrotades, vore det ej fördelaktigt för Englands affärer. Men å andra sidan vågar man ej införa någon som helst lättnad, ty då kunde det ju hända att tyskarna toge upp sig. De skola leva, men i evärdlig tid hållas nere på lägsta tänkbara levnadsstandard, andligt och fysiskt; problemet är huru detta skall åstadkommas utan evärdlig ockupation, vilken bleve för dyr och ansträngande. Tillsvidare fortsätter man med sabotaget. Som nu med tullen på gåvopaket, vilken nästan fördubblar avsändarnas kostnader. Tvinga de neutrala regeringarna att helt förbjuda trafiken vill man icke; det skulle se användas. Man ville på så sätt kontrollera den så mycket det låter sig göra.

I varje fall vill man att gåvorna skola smaka så illa som möjligt. Arbetarna i Ruhr ha erhållit ransoner, mer än dubbelt så stora som deras hustrurs och barns, emedan de därförutan inte vore i stånd till sitt tunga arbete. Men de skola förtära dem på arbetsplatsen, och säkerligen kontrolleras strängt att de icke smussla något med sig till dem som sitta hemma och svälta. Hur skall maten under sådana omständigheter smaka en man? Det är icke hjälp till nödlidande, det är smörjolja till maskiner.

Röda-kors-paketen stulos

För att nu också vända oss till det otäcka svenska svansviftandet för alla som makten hava, och skallet på den slagne – det liknar inte ens en bandhunds, bara en byrackas – så förmanade ju vissa pressorgan till att i den svenska hjälpverksamheten i Tyskland inga tyskvänner skulle få användas. Man ville på så sätt gardera sig mot att gåvorna skulle kunna åtföljas av ett vänligt ord, ett uttryck för medkänsla, aktning och sympati, som skulle kunna betaga dem karaktären av allmosa. Man ville tvärtom att denna skulle betonas genom ett så sårande och taktlöst beteende som möjligt. I vilken mån dessa direktiv följdes förmäler icke ännu historien.

Det finns åtskilligt att anmärka på denna halvofficiella hjälpverksamhet och dess effektivitet. Vart togo de t.ex. vägen, alla de försändelser till Tyskland med betalt svar, som RK mot en kronas avgift åtog sig att befordra? Enligt vittnesbörd av snart sagt alla som använt sådana ha de aldrig vidare hörts av, och där det kunnat kontrolleras genom brev på posten har det visats att de icke kommit adressaten tillhanda.

Då och nu

Efter förra kriget sändes härifrån stora mängder kläder till Tyskland och Österrike. I fickorna på särskilt barnkläder brukade givarna lägga chokladkakor och dylikt, jämte vänliga ord. ”Gott segne dich, klein Wienerkind!” stod det t.ex. på chokladkakan i en liten ytterrocks ficka. Allt sådant lär ha berett mottagarna ytterligare glädje. Det skulle man försöka nu!

Inga hinder lades då för den omfattande krigsbarnsrörelsen, i vilken även ententevänner togo del. Nu driver man ut ur Sverige olyckliga tyska mödrar, vilka måste lämna kvar sina späda barn ensamma i det fientliga landet (så måste ju Sverige kallas; det har det själv eftersträvat), såvida de ej vilja medföra dem till den stora barndöden i det olyckliga hemlandet. Det är ett avsevärt stycke vi – och världen – tillryggalagt på vägen utför sedan dess.

Förr i världen talades mycket om framåtskridande, men i falsk betydelse. Utvecklingen går alltid framåt – aldrig tillbaka; den håller jämna steg med tiden. Men den går stundom uppför höjder och ned i dalar – djupt, djupt ned.

Så djupt har den hunnit just nu, att man tycker att den enklaste lösningen vore att, som en ingenjör utvecklade häromdagen, amerikanarna vid sina atomexperiment i nästa månad lyckades förvandla världshavets väte till helium och därmed vår planet till en flammande nova.

Men det är nog inte så väl. Vi människor få nog dragas med vårt elände även i fortsättningen.