INSÄNDARE • Svea Andersson skriver här om migrationsministern Johan Forssells pudlande efter Expos angrepp mot hans son.

Barnen och jag låg en sommardag i gräset och lyssnade på ”Frågor till far” av Svensk ungdom.

Och jag frågar dig, pappa, om du har förstått
Att din åldersgrupp skapelse nu måste bort
Och jag frågar dig: har du ditt samvete kvar
Gör du din plikt nu som man och som far?

Nu tvingas vi axla det ansvar ni flytt
Ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt
Är du med oss idag? Börjar tanken bli klar?
Eller vänder du ryggen åt framtidens barn?

— Mamma, pappa vill att Sverige ska finnas kvar, säger min yngsta son.

— Ja, pappa försöker.

— Så vi ska få finnas kvar med.

— Ja.

Några dagar senare satte jag kaffet i halsen. Den 15-åriga pojken, av lögnmedia utpekade ”nära anhöriga” till migrationsministern, målas ut som hin håle själv – historien har pågått, i några dagar…

Medierna tävlar om att smutskasta en minderårig och hans familj, trängs likt gamar runt Expos avslöjande. Vad har pojken gjort? Skrivit på sociala medier till en NMR aktivist? Klistrat ett klistermärke? Kanske tränat på gym. Kanske uttryckt att han vill mer än så som samhället ser ut idag.

Till slut så går migrationsministern ut i morgonsoffan i TV4. Krumbuktar sig.

Svenskar lägger sig platta för all form av beröringsskräck. Demokratins hållhake är rädsla: Tyck som vi annars tar vi allt ifrån dig. Men gör du som vi vill, då får du allt vårt trasiga samhälle kan uppbringa.

Våra söner fostras i att de är könslösa varelser som kan bli vad de vill, superhjälte i trikåer eller kanske migrationshjälte i nån förort. Staten skapar arbeten, bara du håller med om vår värdergrundspolicy – skriv på här.

Passar du sen inte som pojke kan du alltid genom ett enkelt samtal med vården säga att nu vill du vara en flicka istället. I skolan ska du sitta still, inte bråka eller träna dig på att hävda din rätt. Där ska barnen fostras till goda demokratiska medborgare.

Tyvärr förutsåg inte samhället internets framfart, där tonåringar ve och fasa kan hitta andra som börjat genomskåda fasaden. Radikaliseras. Direkt ställa frågor till en NMR-aktivist och direkt få svar. En plattform som liknar den som vi hade som små, utan vuxna som styr leken och vad som får sägas. Pröva sina åsikter mot andra, diskutera fritt.

Detta har däremot Expo, demokratins åsiktsregistrerare förstått. Varje ord kan loggas och nagelfaras av deras ”journalister”. Klipp och klistra, så har du snart kontroll över ungdomars förflugna ord. Eller en anhörigs ord. Ingen går säker. På Instagram går sonens pappa ut och berömmer Expo för deras viktiga arbete: ”Granskningen i Expo är viktig på flera sätt.” Sonen och pappan har haft många och viktiga samtal, värderingssamtal (läs: pappas arbete är viktigare än dig).

Må så vara att detta var det man kunde vänta sig. Socialtjänsten och Exit står med öppna armar, statens kapital ska rulla runt, invällare försörjas. Pappa politiker vill inte gå miste om sin bonus. Men, det som fick mig att ändå reagera var självhatet.

Pappan som lägger sig platt för Expo, berömmer dem för deras ”viktiga arbete”, berömmer Expo för att ha förföljt och kartlagt hans 15-åriga son för att när han minst anar det kunna krossa hans liv.

Expo är ju den värsta formen av mobbare; än värre än mobbare till och med, med massa resurser att förgöra ditt liv, och denna gång riktar de dessutom in sig på en minderårig.

Stackars pojke. Stackars pojke som står ensam i det här. Som känner att det här är fel, jag vet det, men som i en förvriden version av kejsarens nya kläder-historien är han omgiven av människor som pekar på honom och säger ”du har fel, det du ser finns inte”:

Expo är godheten själv. Ifrågasätt aldrig överheten. I Gaza utrotar överheten små barn, men det ska vi inte ifrågasätta. Migrationsministerns uppfostran ska vi inte ifrågasätta.

Eller är det kanske det vi ska göra? Kanske ska vi stå upp för våra barn, säga att en pojke är en pojke. En stolt vit pojke med rätt att uttrycka sina åsikter. Rätt att uppmuntras i det mest naturliga av allt, att finna sig själv och sitt ursprung.

”Jag avskyr all form av politisk extremism berättar pappan i samma inlägg.” Jag avskyr familjefäder som inte finns där och står upp för sina barn.