Landets förra statsminister har satt sin livshistoria på pränt. Göran Perssons ”Min väg, mina val” innehåller inga större överraskningar. Den är totalt späckad av denna herres smaklösa och omåttliga självgodhet. Men boken är trots allt ett intressant samtidsdokument. Ty på ett rakt sätt redogör ordförande Persson för Sions avgörande inflytande över såväl Sverige som honom själv.

Må vara att svensk publicistverksamhet i grunden är helt likriktad utefter en utpräglat judisk norm. Såväl till ägandeförhållanden som till dess ”litterära” mening och framställning. Men är det ändå inte, trots allt, ytterst talande att det just är familjen Bonniers som står för Perssonbiografins publicering? Hade inte Tidens förlag varit mer passande för en före detta socialdemokartisk partiledare och statsminister?

Persson hinner avhandla en hel del genom bokens gedigna 480 sidor. Alltifrån hans mediokra barndom i Vingåker, pamptiden i Katrineholm, skeendet som ”ofrivillig” riksdagsledamot, till uppburen finansminister och maktfullkomlig regeringschef. Det märks tydligt i framställningen att författaren, i likhet med sin mytomspunne företrädare Olof Palme, alltid varit en man med ambitioner. Persson vinnlägger sig dessutom inte ett dugg om att försöka överskyla detta sitt inte alltid så meriterande personlighetsdrag. Tvärtom. Han låter istället sin uppfattning om sin egen persons förträfflighet vara den springande punkten rakt igenom hela framställningen.

En ”balanserad” syn?
Redan i det inledande kapitlet slår Persson fast sin intimt känslomässiga tacksamhetsskuld till det judiska folket. Han poängterar med eftertryck, ofta med hjälp av rent ”himmelska” formuleringar, att det var engagemanget för det kvasireligiösa spektaklet förintelsekonferensen som gav honom en ”mer balanserad relation” till religiösa föreställningsvärldar. Perssons sakrala arv – vilken en gång i tiden i dess ofullbordade version, förmedlades av hans farfar kyrkovaktmästaren – antog således sin slutgiltiga form i Sions händer.

Perssons passion för det judiska grundlades redan i tidiga tonår och den uppstod inte på något sätt fri från rådande tidsanda. Den var snarare en efterapning av omgivningens blåögda beundran för staten Israel – om än att Perssons rent maniska vilja till underdånighet måste sägas ha varit säreget unik. Vingåkeryngligen berättar förnöjsamt att det under hans SSU-engagemang på 60-talet var ett uttryck för den ”praktiserande demokratiska socialismen” att ”få komma till Israel och arbeta på en kibbutz”. Ett utslag av solidaritet med den ”internationella arbetarklassen” var alltså att legitimera fördrivning och etnisk rensning av miljoner palestinier.

I sin barnsliga lidelse att göra sig till lags med ”guds utvalda” påminner den forne regeringschefen mig om en gammal biblisk ”vision”. Enligt Sakarja – en biblisk profet – skall, när ändens tid nalkas, ”tio män av olika folk och språk gripa tag i mantelfliken på en judisk man och säga: Vi vill följa er, vi har hört att Gud finns hos er.” Kämpandes med kraftig övervikt och krampaktigt gripandes i förste bäste rabbins rockärm, har Göran Persson i såväl bildlig som bokstavlig mening tagit sig fram i över ett decennium som partiledare och statsminister.

Att ”lära av historien”
Om än att hela självbiografin formligen dryper av det, men kapitlet Levande historia är själva bokens epicentrum för Perssons filosemitiska självutgjutelse. Här slås det fast att ”förintelsen” är historiens värsta trauma och att hela den västerländska civilisationens överlevnad hänger på om huruvida svenska skolelever känner till dess påstådda realitet.

Vidare slår Persson fast, med anledning av alla andra miljoner människor som genom världshistorien fallit offer för verkliga folkmord, att dessa inte på långa vägar kan jämföras med judarna för ”… Förintelsen är i all sin vedervärdiga omfattning och koncentration av lidande och ondska universell.” Här saluförs även den helt bisarra tanken på att de så kallade överlevarnas ”trauma” kan ärvas av deras barn. Persson förmedlar denna judiska travesti på den kristna arvskulden med orden ”I möten som dessa blir det så tydligt vilken enorm förlust Förintelsen är – och hur den sträcker sig generation efter generation och in i evigheten.”

Författarens storsvulstigt religiösa ordalag har dock redan varit i säck innan det kom i påse. Perssons utgjutelser känns väl igen från erkända judiska auktoriteter. Den systematiske historieförfalskaren och ”överlevaren” Elie Wiesel väljer till exempel att beskriva förintelsen som ”likvärdig med uppenbarelsen på Sinai”. Ordföranden för den ökända judiska organisationen Anti-Defamation League, Abraham Foxman, går ett steg längre i sin judiska självförhävdelse och slår fast att förintelsen ”icke är blott ett exempel på folkmord utan ett försök som nästan lyckades att mörda Guds utvalda barn och alltså ett försök att mörda Gud själv.” Persson fortsätter alltså i samma religionsmystik som de ”utvalda” själva gör…

Men som bekant begränsades inte den före detta statsministerns filosemitiska utsvävningar till ensamhetens religiösa grubblerier. Persson såg det nämligen som en livsavgörande uppgift att föra ut förintelsemyten på bred basis. Likt en modern Paulus förkunnade han 1997, via riksdagens talarstol, att ett ”upplysningsprojekt” om Lögnen skulle iscensättas. Med ”historikern” Heléne Lööws felaktiga uppgifter som främsta motiv, tillkännagav Persson projektet Levande historia. Ett projekt vilket blev embryot till myndigheten Forum för levande historia, även detta en sjuklig travesti av den kristna teologin: gårdagens inkvisition fick sin efterföljare i ett sanningsministerium! Trossatsernas specifika utformning må skilja sig – men den fanatiska jakten efter ”kätteri” till försvar för ”renlärigheten” är densamma.

Systematisk hjärntvätt
Med uppbackning av Stéphane Bruchfeld, Paul Levine, Jerzy Einhorn, Anita Lasker Wallfish och av två internationella celebriteter när det gäller att marknadsföra förintelsemyten, tidigare citerade Elise Wiesel och professorn Yehuda Bauer från Israel, skred Göran Persson till verket. Projektet Levande historia marknadsfördes framförallt till föräldrar med barn i skolåldern; ”Med rätt information var föräldrarna själva bäst lämpade att förmedla kunskaper och värderingar till sina barn.” Persson konstaterar frankt vidare i sin bok att ”Värderingar och respekt är inte bara en uppgift för lärare och personal, utan en uppgift för alla vuxna i samhället – allra mest naturligtvis föräldrarna. Det är mamma och pappa som sitter med sina barn framför nyheterna och i lugn och ro har chansen att sätta in det som sker i en helhet och med rätt ord göra det begripligt för en son eller en dotter.”

Hela samhället skulle alltså enligt Persson inordnas för en så effektiv indoktrinering som möjligt. Några reella förutsättningar för självständigt tänkande – någonting som annars i alla andra sammanhang uppmuntras i vårt ”upplysta” samhälle – ska alltså inte finnas just i fallet med ”förintelsen”. Likt forna tiders lutherska katekesförhör ska plats göras för att denna nya statssanktionerade religion, förintelsemyten, subtilt skall kunna föras in i medborgarnas mest privata sfär. Den monumentala Lögnen och det kontinuerliga arbetet med att skapa ett falskt kollektivt skuldmedvetande hos Europas folk för ”gasningen av sex miljoner judar” ska beredas plats i hemmet.

En viss saknad…
Göran Perssons öppenhjärtiga dyrkan av de ”utvalda” har verkligen betalat sig i slutänden. När han idag har dragit sig tillbaka till sin herrgård i Sörmland, gör han det som en av judarna högt prisad gojim. Förutom att han tillskansat sig maximal själsfrid genom att ”greppat mantelfliken” och med det gjort en sann gudsgärning i enlighet med Toran, så har han förvärvat en lång rad hedersutnämningar.

Bland annat har Persson fått en skog uppkallade efter sig nere i Israel genom organisationen Keren Kajemet. Den mest talande utnämningen av dem alla torde dock vara det prestigefyllda Aaron Isaac-priset, vilket Persson erhöll med motiveringen ”till den icke-jude… som under en följd av år uträttat osjälviskt arbete till judenhetens fromma.”

När jag nu ska summera mina intryck av Göran Persson med utgångspunkt i hans självbiografi, så är det faktiskt med blandade känslor. Självfallet var och är han en landsförrädare. En person som utan omsvep inte bara har sålt ut sitt land till ett främmande folk, utan som dessutom har byggt en formidabel guldkalv till ära åt styggelsen – Forum för levande historia. Men å andra sidan; herr Persson var också en skicklig retoriker. Hans pompösa framträdanden, hans blixtsnabba formuleringar och faderliga uppenbarelse saknar än sin jämförelse. Och; vad har vi fått istället för Göran Perssons? Jo; en ättling till en afrikansk cirkusclown som lyckats med bedriften att göra om den gamla högerns parti till pacifister.

Så, Persson må ha varit en tvättäkta och motbjudande sabbatsgoj. Men ja, faktiskt, när allt kommer omkring, hans spetsfyndiga spydigheter saknas…


  • Publicerad:
    2008-09-02 00:00