ANTIKVARISKT • Artikel från Folk og Land, 1960. Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

Så sörjer Waffen-SS för sina fallna.

Runt de gamla stridsplatserna i hela Östeuropa ligger de otaliga gravarna efter europeiska soldater som kämpade i den stora striden – mot österns främlingsmakt. I denna stora, täta skog vilar också tusentals nordmän som kämpat och fallit i tjänst för en sak som först framtiden kommer kunna värdera – om ett besegrat Europa då får någon framtid i gammal anda.

De som kämpat och fallit lever kvar i minnet hos familjerna, kamraterna och vännerna, och vid julhelgen när stillheten lägger sig över det nedlagda livet, då är minnena särskilt levande.

I sin bok Die Flucht berättar Ingo Petersson om den omsorg som Waffen-SS-männen hade för sina döda. En av kamraterna som flydde tillsammans från det ryska fånglägret och tog sig fram tvärs genom fiendeland blev inte begravd under flykten, men de andra överger honom inte. De bär med sig liket över den gamla tyska riksgränsen till Land Brandenburg, där Vorwärts hör hemma.

Trots fortsatt förföljelse och livsfara är de nu på tysk jord och där vill de begrava sin kamrat. Om detta berättar boken:

Kort efter korsar vi den tidigare riksgränsen från 1939, gränsen från Warthegau till Riket, och jag visar den för kamraterna. Vi är i Land Brandenburg, på tysk jord.

Mörk skog med ljusa sandvägar tar emot oss. Det är som om jag överallt hör förtroliga röster. Mellan de höga furorna blir det ljust. Ett silveraktigt sken breder ut sig. Månen sänder ned sitt ljus. Vi lämnar den högstammade skogen, vandrar återigen fram genom fredade områden. Så gör vi halt, vi är framme. Till höger om vägen ligger en liten glänta. På den skriker hjortarna när de på kvällen drar till vattnet för att dricka och para sig under brunsttiden. Här drar också många av de andra skogens djur fram, och här smyger räven sig fram på sin väg till hönshuset på en ensligt belägen gård.

Vi vill inte att Maxe (den döde kamraten) ska känna sig ensam. Skogens djur ska vara omkring honom, snart ska han förstå deras språk och lyssna till deras berättelser. Vi lägger ner honom. Vi vill vänta lite till tills det blir ljusare, och vi håller vakt vid vår döde kamrat. Efter en stund strömmar det klara månljuset in över gläntan, och jag börjar arbetet. Sedan avlöser Herman mig, Günter tar spaden från hans hand och Willi gör som siste man färdigt graven. Jag hugger med den lilla yxan från Teterow, några armar fulla med mjuka grenar i granskogskanten. De lägger vi underst, och på dem lägger vi honom försiktigt till vila. Som med alla fallna i mitt kompani lägger vi honom med huvudet högre, ger honom pistolen med greppet färdigt vid sidan. Hans ansikte vänds mot öster, mot den uppgående solen. Så ligger han som alla våra kamrater från Wolchow till Warszawa, och så i lång rad ända in i hjärtat av Mark Brandenburg, stumma på vakt mot öster, trogna mot sitt kompanis valspråk: Alltid beredda!

Vi lägger tältduken över honom. Ännu en gång betraktar vi hans ansikte, som verkar sällsamt levande i månljuset. Så täcker vi också över ansiktet. Granris breds ut, så faller jorden på det och täcker honom till sist för alltid. Återigen avlöser vi varandra under arbetet, återigen är Willi den siste som tar spaden i hand. Då han lägger den åt sidan är den lilla platta högen färdig. Vi lägger grenar över den, skymmer graven för ovälkomna ögon. Jannek känner till platsen och vill sörja för att den blir väl bevakad.

Hittills har vi gjort allt i tysthet. Nu träder vi ännu en gång samman framför den mörka och nästan oigenkännliga högen. Jag ropar med långsam stämma:

”Unterscharführer Kalkhoff!”

”Här!” svarar pojkarna.

Från grantopparna kommer ekot: ”Här!” ljudande dovt tillbaka. Vi står och lyssnar till denna sakta, avtagande klang, träder åt sidan, tar vår packning och går vidare i den stilla, lysande skogen.