Dagens datum 15 juni: Denna dag 1906 föddes SS-generalen Leon Degrelle. Till Degrelle lär Hitler ha sagt: ”Om jag hade en son, så skulle jag vilja att han var som dig.”
Leon Degrelle (1906 – 1994) var född och uppvuxen i Belgien. Han var ledare för det vallonska Rexistpartiet. När kriget bröt ut greps han som politiskt opålitlig och fördes till ett fångläger i Frankrike där han blev mycket illa behandlad. När tyskarna erövrade Frankrike befriades han. När Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 anmälde sig Degrelle som frivillig till den vallonska legionen som skulle strida på tyskarnas sida. Han började sin militära bana som enkel soldat men steg raskt i graderna under de hårda striderna på östfronten.
1943 ombildades den vallonska legionen till 5:e SS-Sturmbrigade Wallonien. Leon Degrelle blev högt dekorerad under kriget, bland annat tilldelades han riddarkorset med eklöv av Hitler personligen. Han hade överlevt otaliga närstrider, han hade stridit ända borta i Kaukasus, gått genom helvetet i det omringade Tjerkasy och mycket därtill.
I Tyskland rådde kaos i april 1945. De allierade avancerade genom Tyskland från väster och öster. Förvånande nog höll den tyska armén samman till de allra sista dagarna. Det fanns fortfarande soldater villiga att slåss, men ammunition och bränsle hade blivit en akut bristvara. Underhållet hade brutit samman. Tyskland hade bombades dag och natt. Städerna låg i ruiner, infrastrukturen var i spillror. Allt som rörde sig på vägarna anfölls av tusentals engelska, amerikanska och ryska jaktbombplan som ständigt härjade.
Vid floden Oder i närheten av Stettin, nuvarande Szczecin, utkämpade Degrelles valloner sin sista strid den 20-26 april 1945. När Röda armén stormade över floden och etablerade ett brohuvud på västra sidan fick vallonerna order att gå till motanfall över öppen terräng för att kasta tillbaka fienden till östra sidan. Men den ojämna striden förvandlades till en massaker. Om och om igen försökte man anfalla, men slogs tillbaka varje gång. Till sist drog sig spillrorna av den vallonska SS-styrkan tillbaka till Prenzlau, men när staden höll på att omringas av sovjetiska pansarstyrkor retirerade vallonerna norrut. Till sist fick man order att dra sig tillbaka till Lübeck för att reorganisera.
För varje dag blev det allt tydligare att Tyskland var nära sammanbrott. De utländska SS-frivilliga väntade sig ingen nåd av sina fiender. Detta gällde särskilt en man som Degrelle. För honom väntade bara döden om han gav sig till fienden.
Ryktet gick att de tyska trupperna i Norge skulle fortsätta kampen även om resten av Europa föll för de allierade. I Norge fanns fortfarande hundratusentals tyska soldater. I Malente i norra Tyskland mötte han SS-ledaren Himmler och de båda kom överens om att vallonerna skulle omgruppera i Danmark för vidare transport till Norge.
Från Malente reste Degrelle söderut mot Lübeck för att möta upp sina vallonska soldater. Degrelle beskriver själv kaoset som rådde på vägen mot Lübeck:
”Varje kilometer hade beskjutits i orgiastisk vrede av de brittiska jaktbombplanen.”
Kvinnor och småflickor låg spridda som sönderskjutna trasor väntandes på hjälp som aldrig skulle komma.
”Det var en apokalyps från Lübeck till Eutin. Hundratals flyktingkärror och hundratals militära lastbilar brann.”
Om och om igen dök de brittiska jaktbombarna ner från himlen och spred förödelse. Inför varje inkommande attack gömde Degrelle bilen, en Volkswagen, nära brinnande bilvrak, det var den bästa metoden att undvika angrepp eftersom piloterna letade efter nya mål och struntade i de som redan brann. På så sätt kunde han ta sig igenom infernot femhundra meter i taget.
Tyska soldater kom springande ut från en avtagsväg och rapporterade att brittiska stridsvagnar avancerade allt närmare. Lübeck hade redan kapitulerat och i och med det hade han förlorat sina vallonska soldater. Han och hans kvarvarande fyra valloner i bilen vände om och åkte norrut.
Degrelle nådde hamnstaden Kiel, Väl där bevittnade han förödelsen när staden angreps av hundratals jaktbombplan samma dag, britterna ville förhindra att tyskarna förde över trupper till Norge för att fortsätta kampen där. Staden hade vid denna tid bombats åtskilliga gånger och var till 80% förstörd.
Från Kiel lyckades han ta sig till Flensburg och danska gränsen. Här stötte han på nya problem, retirerande tyska trupper fick inte passera gränsen, men efter många försök fick han över telefon tag på fältmarskalk Wilhelm Keitel och släpptes därefter över gränsen.
Degrelle åkte genom ett till synes välmående Danmark till Köpenhamn. Vallonernas lilla Volkswagen hade SS-registreringsskyltar och det var inte populärt, tvärtom farligt då landsbygden vid denna tid svärmade av beväpnade motståndsmän.
Werner Best och Günther Pancke.
Men han nådde Köpenhamn. Chefen för SS i Danmark, General Günther Pancke, ordnade sovplats åt Degrelle och hans kamrater i sin tomma villa. Andra valloner hade lyckats ta sig till staden och man hade kommit överens om att de vallonska SS-soldaterna skulle börja fraktas över till Norge med början nästa dag. Degrelle själv skulle med ett flygplan till Oslo följande dag.
Men redan samma kväll, fredagen den 4 maj, hörde Degrelle på radio att de tyska trupperna i Danmark skulle lägga ner sina vapen exakt klockan 0800 på morgonen. Nu var goda råd dyra! Tre av Degrelles Vallonkamrater gav sig in i staden med bilen för att försöka upprätta samband med armén, men dödades när beväpnade danskar överföll dem.
Av en slump fick Degrelle höra att SS-generalen Werner Best, som var civil guvernör i Danmark bodde i närheten och begav sig dit. Best ansåg att det var hopplöst, men lovade i alla fall att han skulle pröva allt och om det fortfarande var möjligt, ordna så att en marinofficer kom och hämtade Degrelle inom en timme så att de kunde komma ombord på en båt. Degrelle väntade hela natten utan att någon dök upp.
På morgonen var det fullt kaos i staden. De tyska styrkorna i Danmark hade kapitulerat. Runt SS-generalens villa började det patrullera beväpnade danskar. Plötsligt dök en civilklädd marinofficer upp och sa åt dem att klä sig i civila kläder. Officeren lyckades få dem förbi de beväpnade danskarna och körde dem mot hamnen där det låg tyska krigsfartyg. De passerade otaliga vägspärrar. När de efter strapatser kom fram till hamnen pågick det strider. Det utbröt skottlossning när beväpnade danskar försökte storma den tyska marinbasen. Tyskarna sköt med kulsprutor och luftvärnskanoner mot danskarna för att stoppa dem. I förvirringen, när danskarna flydde i vild panik bort från marinbasen, lyckades de smita igenom med bilen fram till basens portar och blev insläppta.
Degrelle förklarade för de tyska marinofficerarna vem han var och att han ville över till Norge. Tyskarna meddelade att de allierade beordrat att inga tyska fartyg fick lämna hamnen. Under tiden började brittiska trupper anlända till Köpenhamn. Men kommendören för en minsveparenhet sa:
”Nej, nej, ingen ska kunna säga att Tyskland övergav dig.”
Tyskt minröjningsfartyg av M-klassen.
Han beordrade därefter ett minsveparfartyg att bryta ut ur hamnen och föra Degrelle till Norge. Klockan 18.30 på kvällen, mitt framför ögonen på brittiska soldater på kajen, styrde de i full fart ut ur hamnen, först mot svenska kusten och sedan rakt mot Norge. I skydd av mörkret kunde de undvika flygangrepp, bara de nådde de norska fjordarna före gryningen. Flera gånger under natten var fiendeplan nere och sniffade lågt över fartyget, men inget hände.
Klockan tio på förmiddagen, söndagen den 6 maj, anlände de till Oslos hamn. Degrelle sökte upp den tyske rikskommissarien över Norge, Josef Terboven, som tog väl emot honom och ordnade med sovplats. Degrelle var nu helt utmattad och somnade direkt.
Dagen efter, den 7 maj, höll Degrelle på att tappa hoppet. Det var uppenbart att även de tyska styrkorna i Norge, vilken minut som helst, skulle lägga ner vapnen, situationen i Norge började glida över i anarki. Men på kvällen blev han ombedd att komma till Terboven. Väl där möttes han av Terboven och SS-general Wilhelm Rediess (båda begick självmord 8 maj.). Dessa hade utformat en desperat flyktplan för Degrelle.
Med allvarlig röst sade Terboven:
”Jag har frågat Sverige om att ge dig asyl. Men de vägrade. En ubåt kanske hade kunnat ta dig ända till Japan, men kapitulationen är absolut. Ubåtar kan inte längre lämna hamnen. På flygplatsen finns det fortfarande ett flygplan som tillhör Albert Speer. Vill du ta chansen och försöka nå Spanien i kväll?”
Heinkel 111, var ett medeltungt bombplan.
Det var 215 mil fågelvägen. I teorin hade planet, en Heinkel 111, en räckvidd på 210 mil. Om de flög väldigt högt så skulle de kunna spara bränsle och då var det inte omöjligt att nå dit.
Klockan 11 hämtades han av piloten i bil. När de åkte genom Oslo var tusentals människor ute på gatorna och firade. När de anlände till flygplatsen gav de sig av omedelbart. Piloten hade visserligen detaljerade kartor över Norge, men den enda andra kartan han hade var en liten karta över Frankrike, från en fickdagbok.
Att ett ensamt tyskt plan skulle klara sig utan att bli nedskjutet på en 200-milsresa var nästan osannolikt. Men runt omkring i Europa firade man nu segern och tusentals allierade piloter skulle antagligen vara minst sagt onyktra just denna natt. Och det var bara denna natt något sådant överhuvudtaget skulle vara möjligt. Dessutom skulle de först flyga mot Skottland, sedan i riktning från engelska kusten flyga mot Frankrike för att på så sätt lura fienden till att tro att planet tillhörde de allierade.
När de kom in över Belgien började luftförsvarets strålkastare lysa på dem. De kunde ständigt se nya strålkastare tändas framför dem. De anropades över radio: ”Vem är du? identifiera dig.” Men de svarade aldrig. De flög över Paris, sedan ut mot franska Atlantkusten söderut. Motorerna började hacka. Bränslet höll på att ta slut. De började tappa höjd. Andrepiloten delade ut flytvästar. Under sig såg de två franska patrullbåtar rycka ut. Men långt bort kunde de skönja den spanska kusten. Skulle de lyckas nå ända dit?
Invånarna i San Sebastian har samlats för att titta på det störtade planet.
De glidflög mot spanska kusten. De skrapade nästan över några klippor och hustak i staden San Sebastian, men piloten fick syn på en sandstrand där han försökte nödlanda. I 250 kilometer i timmen kraschlandade planet på buken. Degrelle blev allvarligt skadad, men levde. Lokala spanjorer kom vadande och simmande ut och drog ut överlevarna ur planet och förde dem till väntande ambulanser. De hade lyckats med det omöjliga.
Leon Degrelle på sjukhuset i San Sebastian.
Det blev snart känt att Degrelle lyckats ta sig till Spanien. I Belgien var han dömd till döden i sin frånvaro och man pressade Spanien hårt att lämna ut honom. Men Spanien, som då styrdes av Franco, vägrade. Efterhand fick Degrelle spanskt medborgarskap i ett annat namn, José León Ramírez Reina. Han skapade ett nytt liv som framgångsrik byggherre. Han byggde en palatsliknande villa åt sig och sin familj utanför den lilla staden Constantina i Andalusien.
Han arbetade även aktivt för saken, bland annat genom den spanska nationalsocialistiska organisationen CEDADE. Genom hela livet försvarade han Tredje riket, Hitler och nationalsocialismen i tal och skrift.
Efter kriget, på frågan om han ångrade något svarade han:
”Endast att vi förlorade!”
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-03-31
Hoppa till huvudinnehåll
