Gammal vänsterligist döms för sexuellt ofredande av flicka
2024-12-13 15:45
HISTORIA. Här skriver aktivisten Juhani Keränen om den finske hjälten Paavo Susitaival som under sin livstid kämpade mot den judiska kommunismen och stod fast vid sina politiska ställningstaganden.
Uppväxten
Paavo Susitaival (född Sivén) – aktivist, politiker och soldat. Paavo och hans bror Bobi blev nationalister redan i unga år. Susitaivals föräldrar var engagerade i befrielsekampen mot Sovjet. Deras mor sade alltid åt dem när de var barn att ”ni måste leva för saken, om ni inte gör det, är inte livet värt något!”.
Susitaivals far, Valter Osvald Sivén, var så fanatisk i sin övertygelse att han insisterade på att hans söner medvetet skulle få underkänt i den ryska språkkursen i skolan. Osvald hjälpte till med att smuggla vapen och arrangera transporter åt jägarrörelsen till Tyskland.
När Paavo Susitaival gick i grundskolan fick han skriva en uppsats kallad ”Mina framtidsplaner” och i den skrev han följande:
Först och främst, så kommer jag göra det till min livsuppgift att befria mitt folk från främmande makt. Jag vet, att detta är en svår uppgift och att det många gånger kommer kännas lönlöst. Men jag vet även, att defaitism är en av mänsklighetens största fiender och därför är och förblir ”Dum spiro, spero!” mitt motto.
När rekryteringen till jägarrörelsen och transporterna av kämpar till Tyskland tog fart ville Susitaival inställa sig, men hans ansökan avslogs då hans far Valter var rädd att polisen skulle misstänka något om hans son försvann, vilket kunde riskera att röja hans roll i jägarrörelsen. Så Paavo bestämde sig för att hjälpa sin far med rekryteringen istället.
Inbördeskriget, kommunismen och frimureriet
När inbördeskriget senare bröt ut blev Susitaival ledare för en skidburen enhet. Han deltog i striden vid Ahvola, som Mannerheim senare kom att kalla ”Finlands Verdun”.
Susitaival tyckte att inbördeskriget var fruktansvärt. Han skrev senare i boken ”Ahvola” att:
En ensam krigare vrider på huvudet och kastar en blick på ett stort minnesmonument av granit. Hans anlete är blekt och tyngt. Tyst står han där med böjt huvud och hoppas att Finlands snö aldrig mer skall befläckas av ett brödrakrig.
Han hatade inte de röda soldaterna, tvärtom, han förstod att de bara gjorde det deras ledare tvingat dem till. Efter kriget fortsatte Susitaival att arbeta inom det militära och deltog i upprustningen av den finska armén genom att åka till Tyskland och delta i militära utbildningar.
1926 arbetade han som språklärare åt finska skyddskåren. Han undervisade i både svenska och finska, men när de svensktalande eleverna vägrade att gå i kyrkan samtidigt som de finsktalande eleverna blev Susitaival ursinning, sade upp sig från sitt arbete och bytte namn från Sivén till Susitaival.
I slutet på 1920-talet hade Susitaival vaknat upp och insett problematiken med de judiska frimurarnas inflytandet över banker, media och politik. Han insåg att frimurarna och ”pengajudarna”, som han kallade dem, ägde världsbankerna och att dessa var i maskopi med östjudarna som styrde Sovjet. På grund av detta krävde han att ingen i den finska armén fick vara frimurare. Hans krav fick gehör och 20 officerare tvingades lämna frimurarna.
Han försökte idogt hålla ämnet vid liv då det inte fanns någon som talade om problemet i Finland vid den här tiden. Än idag minns och räds de finska frimurarna Susitaival och hans engagemang.
År 1939 när Susitaival var parlamentsledamot lade han fram en motion om att Finland skulle undersöka huruvida frimurarna var ett hot mot rikets säkerhet. Motionen avslogs dock året därpå. På Susitaivals valaffisch från 1939 kunde man läsa följande:
Faran från öster ökar stadigt. Redan 1918 hade Moskva tillåtits att påverka vårt lands angelägenheter av våra politiker och iom detta ökar faran för att den judiska marxismen kommer öka i de kommande valen. Även frimurarordarna som i hemlighet bedriver rent kriminell verksamhet, har tillåtits härja fritt!
När den utomparlamentariska och antikommunistiska Lapporörelsen förbjöds 1932 efter en misslyckad statskupp, och en ny organisation kallad Fosterländska Folkrörelsen (IKL/PPM) bildades, fick Susitaival erbjudande om att vara ansvarig för organiseringen. Ett erbjudande han sedermera tackade ja till. Till sin hjälp hade han Arvi Kalsta, ledaren för den nationalsocialistiska organisationen ”Finlands folkorganisation”.
Politisk övertygelse
Susitaival var snarare en handlingens man än en politiker. Han gillade Oswald Spenglers teorier i boken ”The Decline of the West” och han var en stor beundrare av Mussolinis fascism. Korporativismen låg honom varmt om hjärtat och han utvecklade en egen modell som skulle passa den finska regeringen, han designade även uniformerna åt ”Patriotic People’s Movement”, svart kostym med blå slips.
Susitaival deltog på PPM:s offentliga möten och var en omtyckt talare. En gång visade Susitaival under ett tal upp en rävsax och deklarerade högt och tydligt att den skulle riggas om någon av ”partirävarna” någonsin agerade opatriotiskt!
När vinterkriget tog vid lämnade Susitaival sin post som parlamentsledarmot och begav sig till fronten, där blev han stationerad som ledare för den ”sextonde Separata bataljonen” (även kallad Vargflocken) i Suomussalmi. Efter att framgångsrikt ha bedrivit guerillakrigsföring i slaget vid Suomussalmi flyttades han senare till Kuusamos front för att fortsätta leda striderna mot Sovjet.
En berättelse som redan blivit närmast legendarisk är när utländska journalister anlände till fronten för att intervjua Susitaival om varför han valde att lämna sin post som parlamentsledamot för att deltaga i strid och vilket parti han tillhörde. Susitaivals enda svar löd ”Jag är fascist!”.
Under mellanfreden (tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget) fortsatte Susitaival sin tjänstgöring som befälhavare i Nurmes samt Kuhmo och i början av 1941 lämnade han officiellt sin post som parlamentsledamot. När fortsättningskriget bröt ut befordrades Susitaival till överstelöjtnant för infanteriregemente 29.
1944 var Susitaival orolig över fredsförhandlingarna och undrade: ”Måste den finska aktivisten, på sitt eget radikala och otrevliga sätt, rädda landet från den undergång som ett fegt och inkompetent styre framtvingar?” Men när kriget var över kände sig Susitaival ändock nöjd med resultatet av förhandlingarna och han deltog inte i kriget mot Tyskland, även kallat Lapplandskriget.
Efterkrigstiden
Efter världskriget skrev Susitaival böcker, deltog i intervjuer och hjälpte till att skriva boken ”Isänmaallinen kansanliike 1932-1944” genom att samla information. Även om Susitaival formellt inte längre deltog i politiken så motsatte han sig Kekkonen och hans positiva attityd gentemot Sovjet.
1975 reste Susitaival till Thermopylae i Grekland och lade ner en minneskrans för de spartaner som i historien reste sig mot perserna. När Susitaival många år senare fick höra att Sovjet hade fallit sade han: ”Vi hade rätt trots allt – underbart!”.
Susitaival började efter kriget att förespråka ett enat Norden, vilket han kom att skriva ett flertal artiklar om, bland annat ”Neutrality of the North: United, defensively strong and peaceful north would be one clear and long lasting bright spot in this world filled with conflicts”.
På äldre dar sammanfattade Susitaival sitt liv på följande vis: ”Tre krig. Två uppror. Fyra fängelsestraff. Och en gång parlamentsledarmot, tyvärr.”
Susitaival avled den 27 december 1993. I hans kista lades ett arméofficerssvärd från 1918 så att framtida arkeologer ska veta att i denna grav ligger en riktig soldat. Precis som Léon Degrelle ångrade Susitaival inte sina handlingar och vägrade att ta avstånd från sina ideal:
Den politiske kämpen kommer under sin utstakade väg att hamna i konflikt inte bara med lag och ordning utan även med sitt eget samvete. Han kanske blir ihågkommen som en simpel mördare i historien. Detta är en kamp han måste utstå. Kämpen kommer inte att belönas med varken berömmelse eller ära, enbart med tillfredsställelsen av vetskapen att han kämpade för sitt land.
Han är en namnlös och utan anseende, och utan namn och anseende kommer hans minne med tiden att blekna bort.
Det kan även hända att alla hans handlingar varit förgäves.
Främmande makters enorma inflytande kan komma att utradera allt han kämpat för.
Men ju ensammare och ju mer okänd denna kämpe är, desto ärofullare är hans uppoffring.
Han kommer acceptera att det enda vittnet till hans stordåd var han själv.
– Susitaival.
Närvarande.