KOMMENTAR • Krister Boström granskar ett krisande kommunistparti och utser högst och lägst i en kvartett utsparkade medlemmar. Han ser en frontlinje: Från ena sidan ekar beskyllningar för ”antisemitism-anklagelse-väckande beteende – från den andra hörs anklagelser om ”maktfullkomlighet och feghet”.

Den senaste dryga veckan har i medier beskrivits som ”en av de värsta” i Vänsterpartiets historia. Efter långvariga och uppslitande konflikter gick partiet och ytterligare två av dess tidigare toppar olika vägar. Krig och kaos råder nu i V. Den forne VPK-ledaren C. H. Hermanssons gamla devis om att ”nån jävla ordning” faktiskt krävs inom ett politiskt parti klingar lika ohörd nu som då. Det hela pockar på en närmare granskning.

Förra söndagen lämnade Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat det parti de tjänat under många år. Formellt gjorde de det helt frivilligt och på eget bevåg. Men det skedde sedan ett uteslutningsärende med – vilket Riazats chef i Stockholm, distriktsordförande August Flensburg, var noga med att framhålla – endast en enda möjlig utgång hade inletts mot dem.

Som Nordfront nyligen konstaterade, bottnar konflikten mellan moderpartiet och den tidigare styrelsemedlemmen i båda fallen i den senares hållning/agerande i Palestinafrågan. Och i synnerhet handlar den om handlingar, som riskerar orsaka att anklagelser om ”antisemitism” riktas mot det av ängslan präglade kommunistpartiet.

Som när Judiska centralrådet polisanmälde ett inlägg av Varas med anledning av en för dem misshaglig bild, och tankesmedjan Timbro rasade över den ”otillräckliga bestraffningen” av den skyldiga bestående i en tillfällig utestängning från partiets riksdagsgrupp.

Och som när dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson (L) omgående efter sagda centralråds anmälan gick ut med ett krav på Varas avgång.

Samma antisemitism-motiv, som i Riazats och Varas fall kom att ligga till grund för öppnandet av ett uteslutningsärende, hade dessförinnan motiverat de verkställda uteslutningarna av Björn Alling i november -23 och Kristoffer Lundberg ett knappt ett år senare – även om man från partiledningens sida i dessa två tidigare fall tonade ned antisemitism-kritiken mot avfällingen i fråga just i samband med tillkännagivandet av partisbeslutet. Medan Alling kort därefter bildade det nya partiet Solidaritet, så har Lundberg än så länge stannat vid tillkännagivandet av sina ambitioner om en partibildning.

Högst och lägst bland utkastade

Bland de senaste årens här beskrivna från Vänsterpartiet i praktiken förvisade avfällingar framstår universitetslektorn i teoretisk fysik vid Linköpings universitet tillika ledamoten i Linköpings kommunfullmäktige Björn Alling som den mest frispråkige och ståndaktige, då han med uteslutningshotet hängande över sig i ett inlägg kallade sin chef Nooshi Dadgostar ”vår fega partiledare” och krävde hennes avgång istället för sin, samt i ett annat förkastade den så kallade tvåstatslösningen för Palestinakonflikten, för att framföra ståndpunkten att ”den vidriga terrorstaten” Israel bör ”avskaffas som stat”, så att ett ”fritt och demokratiskt” Palestina kan växa fram.

På motsatt sida av det moraliska spektrumet återfinns den enligt många i olika läger asociale manipulatören, lögnaren, löftesbrytaren, hycklaren och brottslingen Daniel Riazat. Den lägst tänkbart stående människa, hävdar denne mans kritiker att han genom sitt agerande bevisat sig vara. När det kommer till det av etablissemanget missbrukade begreppet ”heder”, så är dock våra mainstreammediers tystnad om denne mans tillkortakommanden närmast total – ett missförhållande som åtskilliga utanför mediekretsar söker kompensera för.

Det sneglande partiets nya konkurrent

Endast dagar efter sitt utträde ur partiet i veckan presenterade Varas och Riazat ett nytt projekt med arbetsnamnet Framtidens Vänster. På en webbsida, som delar domän med den just nedlagda kampanjen till stöd för den då uteslutningshotade Varas står att läsa:

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat har nu lämnat Vänsterpartiet och bygger ett nytt politiskt alternativ tillsammans med dig! Följ med på resan!

Det som grundats beskrivs som ett parti i vardande: ”ett politiskt alternativ för alla dem som vågar stå upp mot orättvisor – oavsett var de visar sig”. Och ett med fokus på fem ”huvudområden” i sin inriktning : socialism, feminism, antikapitalism, antiimperialism samt klimaträttvisa.

En rad tidigare Vänsterpartimedlemmar ligger nu i fejd med sitt forna moderparti – en strid där hållningen i andra frågor, såsom ’klimaträttvisa’ visserligen kan spela en roll, men där betydelsen av den rörande Palestinakonflikten generellt dominerar.

Samtidigt är Vänsterpartiets reella hållning i Palestinafrågan idag oklar. Dess agerande på området sker under sneglingar mot Israelvänliga potentiella kritiker. Partiet visar numera ett minimalt intresse för att delta i eller ens uppmärksamma någon av alla de aktioner i solidaritet med palestinierna som arrangeras.

Dinamarcas salva mot ledningen

Rossana Dinamarca hade fyra mandatperioder i riksdagen bakom sig med roller som vice partiledare och kulturpolitisk talesperson, när hon i våras lämnade Vänsterpartiet efter över 40 år som aktiv medlem. I Dagens ETC berättar hon om ett ”splittrat stalinistiskt parti präglat av mobbningskultur” – ett där ”läget” är ”värre än någonsin”.

— Jag har aldrig sett partiet så här djupt splittrat under hela min tid. Och jag har varit med sen början av 80-talet, då jag var nio år gammal, förklarar hon och fastslår tydligt var ansvaret för denna utveckling ligger:

– Det är ledningen med [ordförande, reds anm] Nooshi Dadgostar och [vice ordförande, reds anm] Ida Gabrielsson i spetsen, som är ansvariga för den djupa splittring Vänsterpartiet nu genomgår. De har samma mobbarstil och mentalitet som under tiden i ungdomsförbundet och har inte utvecklats sedan dess. Nu har de tvingat bort två av de främsta och starkast förankrade företrädarna som Vänsterpartiet haft …

Tillfrågad om hon verkligen tycker att ordet ”stalinistiskt” passar in på Vänsterpartiet, svarar Dinamarca att det är ”spot on”. Ombedd att uppskatta graden av maktfullkomlighet hos partiledningen säger hon:

— Den har blivit starkare i och med Palestinafrågan som är en stor skiljelinje och jag tror att man missbedömer hur starkt stöd Lorena och Daniel har.

Gabrielsson avfärdar i SVT de avhoppade riksdagsledamöternas kritik av ledningen. Bilden av ett parti, där ledningen hellre slösar sin energi på trakasserier av sina underordnade än brukar den till politiskt arbete för rättvisa finner hon direkt missvisande.

.– Det är många som bråkar. Men jag tycker vi jobbar väldigt mycket med politik i V också.

Ledningens moteld tar sikte på Riazat

I frånvaro av några omedelbara officiella kommentarer från partiledningen tog en intensiv intern partidebatt fart i sociala medier när det blev känt att Riazat och Varas lämnar partiet, men sitter kvar i riksdagen som vildar – eller snarare som företrädare för ett gryende med V konkurrerande parti.

I den debatten, som pågår alltjämt, spiller sidan med partiledningssympatier det mesta av sitt krut specifikt på Riazat, som anklagas för ambitioner om att så split inom partiet, samt för att ha en ”välkänd historia av att skapa konflikter, missämja och dålig stämning”.

När styrelsemedlemmen Marta Aguirre i ett Facebookinlägg ondgör sig över det dåliga debattklimatet i Stockholms distriktsstyrelse ser hon rentav andra ledamöters beteendemässiga fadäser som konsekvenser av Riazats destruktiva influenser. Så här beskriver hon frukten av denna påverkan:

När jag kom in i Stockholms distriktsstyrelse i våras möttes jag av positionskrig, personliga påhopp och en mer eller mindre öppen fraktionsbildning. Som ny ledamot upplevde jag på plats hur nästan varje fråga blev en strid på liv och död, hur möten obstruerades och kuppades och hur handlingsförlamat hela distriktet blev.

Aguirre beskyller Riazat för att förtrycka sina medmänniskor och för att utsätta just henne själv för ”en extremare typ av härskartekniker”. Och hon tillför ”ett feministiskt perspektiv” till sin kritik:

Internfeminismen lyser med sin frånvaro i alla reaktioner som har blossat upp. För om vi ska prata klarspråk så är det återigen en snubbe har gjort sig till talesperson för en hel rörelse, vi andra ska stå och buga och bocka och gör vi inte det då är det helt ok att driva hetsjakt på oss.

Distriktstyrelseledamoten tillika ordföranden för V Tyresö Klara Persson berättar om sin reaktion när hon som nyinvald fick bevittna resultatet av Riazats skadliga grepp om distriktsstyrelsen.

En faktiskt oacceptabel situation med ett högt uppskruvat tonläge, en obehaglig och hotfull stämning och en salig blandning av outtalade lojaliteter.

Hon skildrar även den press hon utsattes för om att i alla lägen vara lojal mot Riazat och de outtalade hoten om vad som kunde hända en svikare.

Talespersonens kritik av partiledningen, avhopparens avhopparkritik

V-profilen Jens Holm, sittande ordförande i riksdagens trafikutskott, kommenterar med dessa ord partiets behandling av Varas och Riazat:

— Jag tycker att de här två uteslutningsärendena är väldigt olyckliga. Det verkar väldigt ogrundat och vad jag har sett har de inte presenterat något underlag. Lorenas delning av den där bilden vet ju alla om, men hon har tydligt bett om ursäkt och förundersökningen är nedlagd. Hur dumt det än var så kan alla göra misstag. Det verkar mer vara på ett personlighetsplan, hur de bedriver politik.

Efter alla elva åren som riksdagsledamot samt de fyra som partistyrelseledamot, ekonomisk-politisk talesperson och medlem i partiets verkställande utskott fick Ali Esbati i januari 2024 nog och drog med familjen vidare till Oslo.

Han var ”trött på misstroendekulturen” som, menade han, härskar inom partiet – den som fick partiets fotfolk att avfärda demokratiskt fattade beslut som illvilliga direktiv från det ”maktfullkomliga bunkergäng” som också kallas partiledningen.

Och han var lika utled på att behöva bevittna alla dessa avhopp av i grunden dugliga personer, vilka fallit offer för misstroendekulturen och därför blivit lite för moraliskt fina för att kunna arbeta vidare i ett politiskt radikalt parti. Nu har han själv blivit en avhoppare – en avhoppar-kritisk sådan.

Han är samtidigt en före detta partitopp, som inte ser att partiledningen skulle ha gjort något egentligt fel i något uteslutningsärende. Och han har en förklaring till alla konflikter och all missämja inom partiet de senaste åren:

— Vissa har ibland haft svårigheter att acceptera att det är ett lagspel.

Det bakomliggande dilemmat

Hur ska man då förklara det ovan beskrivna tillståndet i de genom åren många splittringarnas – och namnens – Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti / Sveriges Kommunistiska Parti / Vänsterpartiet Kommunisterna, som för tillfället går under namnet Vänsterpartiet? Vad orsakar de problem man brottas med?

En väg till relevanta svar på dessa frågor går genom skärskådande av den kärna i form av ideologi och människosyn, som en gång motiverade partibildningen – och som genom åren framtvingat en lång rad manövrer syftande till att skyla över de många olika konsekvenserna av sin tillämpning. Mönstret känns igen från åtskilliga andra partier med samma ideologiska rötter. Marxismen har sedan begynnelsen drivit Vänsterpartiet till ständigt återkommande programförklarings-omskrivningar, lojalitetsskiften, namnbyten, kupper, splittringar och uteslutningar.

Genom sitt förnekande av naturen ställer ovan beskrivna kärna i form av människosyn partiet ständigt inför olösliga ideologiska/handlingsmässiga dilemman, i vilkas mylla allehanda motsättningar och konflikter gror.

Till exempel utesluter marxismens reducering av människan till en isolerad sinnlig intressevarelse – och dess selektiva förhållningssätt till rön från genetisk forskning – förekomsten av det vi kallar folkgemenskap.

Och medan partiet finner den av ideologin förespråkade principen om centraliserad global styrning framför nationellt oberoende tillämplig i allmänhet – och i Sverige och dess närområde i synnerhet – har man en tendens att ta ställning för nationellt oberoende när det kommer till vissa utvalda folk i andra delar av världen.

Enligt ett slags absurd etnomasochistisk logik tillerkänner till och med partiets svensk-minoritet i sin retorik, om än med varierande grad av ståndaktighet, kurder och palestinier – samt för att inte tala om judar – rätten att tillägna sig ”sitt land”, medan svenskarna genom partiets förda politik behandlas som skyldiga att förlora sitt i folkutbyte.

Sanningssökare tillråds sammanfattningsvis se den turbulens som råder inom Vänsterpartiet i det förklarande ljuset av:

• partiets ovan beskrivna - för många misstänkt etnomasochistiskt motiverade - dubbelmoral i frågan om etniska gruppers rätt att ta strid för sitt nationella oberoende.
• ledaskapets föga hedrande panik inför tanken på att gå miste om den parlamentariska stugvärmen.
• samma oheroiska ledarskaps mardrömmar om ond bråd förintelse när antisemitism-anklagelserna når sitt mål.