ANTIKVARISKT • Artikel från Stormfacklan, den 5 juni 1937. Skribenten är okänd.

Antikvariskt

Nordfront publicerar klockan 09:00 varje tisdag en antikvarisk artikel. Artiklarna är hämtade från äldre tidningar och skrifter. Syftet med publiceringarna är att digitalisera och bevara material som annars riskerar att falla i glömska, samt att berika våra läsare med en unik insyn i äldre tiders tankar och samhällsdebatt.

Sitter du på material som skulle lämpa sig för att publiceras i det här projektet? Kontakta då redaktionen@nordfront.se, gärna med en tydlig förklaring kring vad du vill att vi publicerar, varför och en färdigskannad kopia av materialet.

”Ur nordisk stam all världens öde kom…”

De orden i en av nationalsocialisternas sånger har icke sprungit fram ur någon önskan till självförhävelse. Det är helt enkelt ett klart konstaterande av historisk fakta, över vilka vi germaner ha all anledning att känna oss stolta. De har varit de stora byggmästarna.

Från germanernas riken i de stora skogarna i norra och mellersta Europa gick den ena vågen efter den andra över världen. Erövrande drog de fram, underkuvade främmande folk och byggde väldiga riken. De kom att utgöra det ledande skiktet i de erövrade rikena, men genom sitt mindre tal lyckades de endast i undantagsfall påtvinga befolkningen sitt språk och av samma skäl smälte de också på relativt kort tid samman med denna befolkning. Så grundade de de hellenska och romerska rikena — men Hellas intogs av Rom, och Rom i sin tur av germanerna. Ty så var det, att mot den germanska urkraften förmådde de av huvudsakligen nordmän styrda blandfolken ingenting.

På 700-talet e. K. grundade ett nordiskt folk, frankerna, ett väldigt rike, som de gav sitt namn. Under konung Karl den Store nådde detta rike sin största fulländning och omfattade vid dennes död år 814 hela det nuvarande Frankrike, större delen av Tyskland, halva Ungern och Italien samt nordöstra Spanien. Detta rike skulle redan under det sonsonen till Karl den Store regerade komma att drabbas av de största skymfer. Vi låter en kyrkans man från den tiden, abboten Paschasius Radbertus i Corbeys kloster, skildra detta:

Vem skulle ha trott, vem hade kunnat föreställa sig, vad vi nu sett tilldraga sig inför våra ögon och som är ämnet för våra suckar och våra tårar, att en samlad här av sjörövare skulle framtränga till Paris, skulle bränna kyrkor och kloster på Seines strand? Vem skulle ha tänkt, att stråtrövare varit djärva nog att utföra sådana företag? Ack, att ett så namnkunnigt, så befästat, så vidsträckt och så befolkat rike skulle ha det ödet att förödmjukas och vanhedras av dessa barbarers plundringar! För några år tillbaka skulle man icke väntat sig att se dem bortföra oräkneliga skatter från våra provinser, härja dessa och bortsläpa invånarna i fångenskap, man skulle inte en gång kunnat ana, att de skulle vågat sätta sin fot i det inre av riket!

Anledningen till klagan var att en vikingahär, utrustad från de tre nordiska länderna och törstande efter bragder, ära och guld valt Frankrike som sitt operationsfält. Vad denna här utförde är väl känt, under det att de handlande personerna är insvepta i sagans dunkel.

Denna saga har ställt de två svearna Björn Järnsida och Hasting i händelsernas mittpunkt. Den förre var son till Ragnar Lodbrok, den senare fosterfar till denne. Björn skall ha fått namnet Järnsida emedan han aldrig blev sårad i något slag, och hans rykte gick vida omkring.

Dessa två ställde sig alltså i spetsen för ett vikingatåg, och bud utgick åt alla håll inom de nordiska rikena för att samla deltagare i färden. En oräknelig skara unga, stridslystna män samlade sig också från hela norden, från både Sverige, Norge och Danmark. Det byggdes, det hamrades, det smeds med kraft för att få härskeppen redo, och därtill sköldar, hjälmar, brynjor, svärd och spjut. När allt var färdigt, anställdes ett offer åt krigsguden Tor och kämparnas huvud bestänktes med slaktoffrets blod. Baneren uppsattes och man gick ombord samt seglade för gynnsam vind utåt havet.

Först seglade flottan mot sydvästra Frankrike, där den begav sig uppför Loire. Den fasta staden Nantets intogs med storm och landet däromkring förhärjades. Härefter fick flottan åter löpa ut och fördes nu av vinden till nordvästra Spanien, där man förgäves sökte intaga Coruna, och vände sedan åter mot Frankrike. Den seglade uppför Garonne-floden, plundrade Bordeaux och en mängd andra städer och kloster, som finnas uppräknade i de franska krönikorna. Endast i några fall blev enskilda skaror som på egen hand vågat sig för långt in i landet överfallna och nedgjorda. Sålunda firas ännu i denna dag i den lilla staden Tarbes vid Adour i sydvästra Frankrike den 21 maj till minnet av ett nederlag för nordmännen. Dessa hade här överraskats i ett bergpass och, lastade som de voro av byte, nedgjorts till sista man. Man giver äran av denna lysande seger åt den helige Missolin — det fordrades sannerligen mer än mänskliga krafter, det fordrades ett helgons övernaturlighet för att övervinna dessa väldiga fiender.

I de franska krönikorna liknas dessa vikingahärar vid en flod som brustit ut från nordens klippor och nu översvämmade och förhärjade landet. Särskilt har Hasting genom de förödelser som utmärkte hans väg gjort sitt namn fruktat och avskytt i hela Frankrike. Så många äventyr är förknippade med detta namn att det i ordets egentliga bemärkelse får kallas ett sagonamn.

På samma sätt hemsöktes landet kring Seine. Det var i mars månad år 845, heter det, som en flotta på etthundratjugo långskepp seglade uppför nämnda flod till Rouen och närmade sig Paris. Denna stad var då en obetydlighet emot våra dagars Paris. Den inskränkte sig till den största av de här liggande Seine-öarna med tvenne förstäder på högra och vänstra flodstranden (jämför med Stockholm!). Dessa med sina rika kloster var obefästade, men själva staden, vars vallgravar bildades av Seines armar, var omgiven med murar och torn.

Konungen i Frankrike hette Karl den skallige och var sonson till Karl den Store. Han beslöt att möta vikingarna och våga en drabbning, och sedan han i S:t Denis kloster anbefallt sig i den helige Dionysii beskydd tågade han med sin här ut mot fienden. Men han blev slagen, och nu betogs hela Paris av skräck. Alla som kunde sökte sin räddning i flykten och medtogo sina förnämsta dyrbarheter. Alla vägar vimlade av flyende män, kvinnor och barn, och munkarna buro framför sig sina klosters heligaste reliker. Den slagna konungen inneslöt sig med kvarlevorna av sin här i det fasta klostret Saint-Denis men måste där bliva overksam åskådare till nordmännens tåg när de nu hejdlöst närmade sig staden. Denna föll i deras händer men lämnade dem intet byte, varför de spred sig i trakten för att plundra.

Det som denna gång knäckte nordmännens frammarsch var en farsot, föranledd av för rikligt förtärande av omogen frukt. De sände bud till Karl i Saint-Denis och erbjöd sig att draga bort mot en viss summa i silver. Kungen och hans stormän gick in härpå och utbetalade 7000 marker silver, varpå den förfärliga fienden gick till skepps igen och seglade hem med tillfredsställt lystmäte på bragder, ära och icke minst guld.

Så fortforo 800-talets vikingar att förhärja Frankrike. Svärm kom efter svärm. Man köpte sig fred av dem, men de försvunno blott för att lämna rum åt nya skaror.

Någon bestående verkan fick icke dessa strandhugg, vikingarna drog sig tillbaka lika fort som de kommit. Endast en och annan stannade kvar och gick i tjänst hos franske kungen. Men i slutet av århundrandet kom en ny flotta under Gånge-Rolf, denna gång för att bita sig fast i landet. Härom en annan gång.