SPRÅK • Historikern ondgör sig i en ledarartikel över engelskans utbredning på svenskans bekostnad inom dagens utbildningsväsende och befarar att svenskarnas språk är utrotningshotat.

Historikern och författaren Peter Englund inleder sin ledarartikel för Expressen från lördagen med orden:

Sverige är unikt i ett ödesmättat avseende: Vi talar svenska. Våra lagar är skrivna på svenska. Vår historia är skriven på svenska. Vi sjunger sånger, läser dikter och använder ordlekar som bara funkar hos oss. Att hålla den kulturen vid liv är upp till oss, inga andra. Vilket är oroande, eftersom vi är rent usla på att värna vårt eget modersmål.

Artikeln föregicks under mellandagarna av ett debattinlägg i samma tidning författat av Englund själv, Horace Engdahl samt Per Wästberg och undertecknat av 238 andra ”kulturpersonligheter”. ”Svenska måste bli skolans förstaspråk” löd rubriken – och kravet som framfördes var att svenska språkets ställning i skolan stärks.

Språkets ställning diskuteras – folkets undviks

Såväl Englunds ledare som det föregående debattinlägget koncentrerar sig på det faktum att engelskan är på väg att ersätta svenskan inom stora delar av Sveriges utbildningssystem. En jämförelse med andra västländer med ett dominerande språk som förhållandevis få har som sitt modersmål, visar att Sverige utmärker sig genom avsaknaden av lagar som skyddar det egna folkets språk. Detta förhållande återspeglar frånvaron av lagar som skyddar det folk, vilket genom årtusenden skapat och, uppburit detta språk – och som nu i den politiska ledningens regi håller på att bytas ut mot folk från den globala södern. Detta orsakssammanhang tas dock inte upp i ledarartikeln.

Englund, som håller sig inom språkets ramar, konstaterar:

I grundskolan behöver bara 50 procent av undervisningen ske på svenska, på gymnasiet ynka 10 procent (på svensklektionerna, nämligen).

Han påminner om Skolverkets kommentar i en rapport från 2018:

Jämfört med andra länder är engelskspråkig undervisning ovanligt oreglerad i Sverige.

Olaten att bedriva sin undervisning på engelska istället för svenska breder ut sig på svenska grundskolor och gymnasier. Det är uppenbart att många friskolor marknadsför sig med skryt om en ”internationell air” – men kommunala skolor är inte längre sena att imitera detta beteende. Englund uppmanar oss att bli ”vakthundar” när det kommer till ”värnandet av det egna språket”.

”Hellre A-lag i svenska än B-lag i engelska”

Talet om det värdefulla i att svenska elever i ”en globaliserad värld” utmärker sig genom närmast perfektion i engelska avfärdar författaren med att påminna att detta uppnås utan skolans insatser, nämligen genom ”språkbad i engelskspråkiga medier på fritiden”.

Men glöm det där med perfektion, för vi svenskar blir ändå inga superproffs på engelska. Vi är bara hyfsat duktiga på det språket för att vara svenskar – ”ett duktigt B-lag” med Englunds ord. Och vi borde hellre försöka ”förbli ett A-lag i svenska”.

Historikern Englund höjer till sist ett varnande finger för den framtida utvecklingen:

Om kommande generationer inte kan tänka komplext, för att de saknar svenska ord och begrepp och träning i komplexa resonemang på sitt modersmål, kommer hela Sverige bli dummare och i alla avseenden fattigare.