FILOSOFI. Mikael Karlsson presenterar och kommenterar här valda delar ur den andra boken av Platons verk Staten, på grekiska Politeia.
Platon staty

Den här artikeln handlar om den andra boken i Platons verk Staten. Den utgåva som citeras är Jan Stolpes översättning, utgiven av Atlantis förlag. Syftet är inte att ersätta faktiska studier av Platons verk, vilka jag uppmanar samtliga läsare att bekanta sig med. Däremot är min förhoppning att en kortare text kan väcka diskussion och motivera fler att läsa filosofi.

I den första boken hade Sokrates till synes övertygat Thrasymachos om att det är bättre att vara rättfärdig än orättfärdig. Glaukon är dock inte beredd att ge upp så lätt. Han frågar Sokrates om han föredrar att de ser ut som att han övertygat med eller vill övertyga dem på riktigt. Sokrates svarar att han föredrar att övertyga dem på riktigt om han får välja.

— I så fall gör du inte det du vill, sade han. Säg mig, anser du att det finns något gott som är så beskaffat att vi gärna vill ha det, inte därför att vi står efter dess följder, utan därför att vi välkomnar det för dess egen skull? Till exempel glädje och oskadliga njutningar som inte leder till något annat efteråt än glädje för den som erfar det?
— Ja, sade jag, för min del anser jag att det finns något gott som är så beskaffat.
— Vidare då! Finns det något gott som vi uppskattar både för dess egen skull och för dess följder, som att vara klok, att se och att vara frisk? Sådana goda saker välkomnar vi väl av båda orsakerna.
— Ja, sade jag.
— Kan du också urskilja något gott av en tredje sort, frågade han, dit vi kan räkna att bedriva kroppsövningar, att undergå behandling när man är sjuk, att utöva läkekonsten och att tjäna pengar på andra sätt? De sakerna kan vi ju beskriva som besvärliga, men ändå nyttiga för oss, och dem vill vi inte ha gärna ha för deras egen skull, utan för betalningen och för de andra fördelar de ger.

Glaukon ger oss tre exempel på någonting gott. I verkligheten är det inte så enkelt. Träning beskriver han som någonting som inte är gott i sig självt men leder till någonting gott, som att bli starkare, smalare eller få större muskler. Träning kan dock innebära att man tränar på ett sätt man tycker är roligt, tillsammans med kamrater vilket bygger gemenskap och är allmän trevligt. Därför får man tänka på att träning som det diskuteras här handlar specifikt om just övningen – själva löpsteget eller marklyftet som utförs. Yttre faktorer som kan göra själva träningen i sig till något gott åsyftas inte.

Sokrates anser att rättrådigheten är någon man bör uppskatta både för dess egen skull och dess följder. Glaukon håller inte med om detta. Han menar att alla som praktiserar rättrådighet gör det mot sin vilja, och att den allmänna synen på rättrådighet innebär att de som är orättrådiga har ett mycket bättre liv än de rättrådiga.

I sin argumentation använder Glaukon berättelsen om lydiern Gyges stamfader, som var en herde i tjänst hos den lydiske konungen. Han hittade en magisk ring som gav honom förmågan att bli osynlig. Denna förmåga använde han för att förföra drottningen, mörda konungen och ta makten. Glaukon menar att både den rättrådige och den orättrådige skulle använda denna makt på samma sätt då den ger personen i fråga makt att handla som en gud bland människor och begå orätt ostraffat.

— Varenda människa anser nämligen att orättrådigheten är mycket fördelaktigare för den enskilde än rättrådigheten, och det gör man alldeles rätt i att anse enligt dem som hävdar det här argumentet, för om någon fick en sådan makt men aldrig var beredd att begå en oförrätt och aldrig tog något av andra skulle de som märkte det tycka att han var en riktigt ynklig och enfaldig människa – fast inför varandra skulle de förstås berömma honom och föra varandra bakom ljuset av rädsla för att själva lida orätt.

Glaukon argumenterar vidare för att den orättrådige lever bättre än den rättrådige eftersom den orättrådige vill synas vara god, men inte vara det. Den rättrådige, hans motsats, vill inte synas vara god utan verkligen vara det. Kortfattat förklarar Glaukon att den rättrådige, som inte vill synas men vara god, kommer bli ”piskad, torterad, slagen i bojor och få ögonen utbrända” för att till slut spetsas på en påle och inse att man inte ska sträva efter att vara utan att ses som rättrådig. Den som verkar rättrådig utan att vara det däremot kommer att få styra i staten, ta en hustru från vilken familj han vill, gifta bort sina barn med vilka han vill, ingå i avtal med vilka han vill och förutom det vinna fördelar och profiter eftersom han inte drar sig för att göra orätt.

Glaukons bror Adeimantos förstärker ytterligare argumentet.

— Men, invänder någon, att vara så ond utan att någonsin bli avslöjad är inte lätt. Nej, svarar vi, men inte heller något annat större företag är lätt!

Sokrates erkänner att han inte har lätt att argumentera mot detta, men känner ändå att man måste försvara rättrådigheten. Han föreslår att de ska undersöka saken genom att först se till det större sammanhanget för att sedan ta reda på om de kan överföra det på personnivå.

— Ja verkligen, sa Adeimantos. Men Sokrates, hur kan du se något liknande i undersökningen av rättrådigheten?
— Vänta ska du få höra, sade jag. Vi säger väl att det finns rättrådighet hos en enda människa men också i en hel stat?
— Visst, sade han.
— Och en stat är något som är större än en enda människa?
— Ja, sade han.
— I ett större sammanhang finns det kanske då en större rättrådighet som är lättare att utforska. Om ni är med på det kan vi börja med att undersöka vad den är i stater. Sedan kan vi studera den också hos individen och försöka se om det mindres gestalt uppvisar någon likhet med det störres.

Sokrates förklarar statens uppkomst. Staten, konstaterar han, uppstår ur våra behov. Alla grundläggande behov, exempelvis mat, kläder och husrum, måste produceras. Steg för steg beskriver han staten, som blir större för att inkludera alla de roller som måste fyllas för att staten ska kunna tillfredsställa befolkningens behov. Sokrates poängterar att eftersom människor är olika och har olika färdigheter bör var och en arbeta bara med det han är mest lämpad för. Beskrivningen av köpmän är intressant.

— I välinrättade stater är de i regel det fysiskt svagaste och de som inte kan sköta andra uppgifter. De ska stanna där på torget och köpa för pengar av de som behöver sälja något och likaså sälja för pengar av de som behöver köpa något, säger Adeimantos.

Platon beskriver att människorna i denna stat lever enkelt, men är tillfreds. De lever i fred, har så många barn de klarar av att ta hand om, hedrar gudarna och när de dör lämnar de vidare ett oförstört arv till nästa generation. Glaukon är dock inte nöjd med den enkla livsföring som Sokrates beskriver.

— Om du inrättade en stat av grisar, Sokrates, skulle du väl utfodra dem just så?

Platoncitat 1

Platons tre klasser.

Platon kallar den första staten den egentliga, sunda staten. Den som han beskriver härnäst, som Glaukon menar kan ge den lyx man kan förvänta sig, kallar han inflammerad och febrig. Han beskriver att staten utvidgas men massor av människor som den sunda staten inte behöver. Skådespelare, musiker, konstnärer som sysslar med former och färger, en mängd hantverkare som framställer ”alla möjliga saker, framför allt sådant som kvinnor pryder sig med.” Det kommer även behövas många fler läkare än tidigare, menar han. Staten kommer att behöva mer mark för att tillfredsställa alla nya behov som tillkommer för att kunna tillhandahålla lyx. Därför kommer den inflammerade staten behöva bedriva krig mot sina grannar för att utöka sina resurser. Därför behövs också en krigsmakt. Eftersom de tidigare kom fram till att specialisering ledde till bäst resultat ska även krigarna vara specialister. Liksom skomakaren endast sysslar med skomakeri ska krigaren endast syssla med krig.

Vad Sokrates beskriver härnäst är något han kallar en väktare, den speciella klass som han menar ska vakta staten. Han jämför dessa med hundar, som ska känna lojalitet till sina egna och vara aggressiva mot inkräktare – och känna igen vilka som är vilka instinktivt. Även om den utomstående är vänlig ska väktaren vara vaksam, medan den för honom kände kan bete sig illa vid något tillfälle utan att väktaren angriper honom.

Här börjar det klassystem som Platon tänker sig utkristallisera sig. Den som ska bli väktare ska fostras med början i tidig ålder både för fysisk styrka och färdighet och till filosof, en som kan skilja sant från falskt. Platon anser att staten på alla områden ska styra individens utveckling, från de tidiga sagorna som berättas till den senare utbildningen, för att forma den typ av väktare den behöver. Bland annat ska den grekiska religionen och gudaberättelserna censureras. Gudarnas dåliga sidor och gärningar ska inte läras ut, bara deras godhet ska framhävas.

Denna förkristna kritik mot den indoeuropeiska hedendomen är träffsäker och förutspådde egentligen kristendomen. Platon menar att den komplexitet och djup som finns i den grekiska mytologin inte är effektivt för att forma den moral som krävs av samhällets försvarare. Han menar att det skulle vara för enkelt för dåliga människor att hänvisa till att de gör som gudarna när de begår brott. Den här typen av kontroll och censur har dock en baksida. En enorm kulturskatt av fängslande berättelser byts ut mot en enkel polemik mellan det goda och det onda. Man skulle svepande kunna säga att den grekiska mytologin berättar om det mänskliga livet som det är, skildrat av författare som målar upp mäktiga öden. Platons religion ska i stället beskriva livet som det bör vara.

Platon skrev sina texter i en tid då arvet och miljöns påverkan var oklara. Vi kanske nu kan säga att moral och moralisk styrka inte är så miljöpåverkat som Platon föreställer sig. Det är också lätt att tänka sig att antikens filosofer ville utveckla system där filosofin hade en stor och aktiv roll. Då finns det en motivation till att fokusera på miljöns snarare än arvets roll i mänskliga egenskapers utveckling – inte olikt kommunismen.

Klart är hur som helst att uppfostran har en påverkan. Uppfostran är propaganda, och via dagis, skola, TV och annan underhållning matas vårt folk från mycket ung ålder med skadlig propaganda. Många nationella uppfostrar sina barn med sunda och livsbejakande värderingar som en motvikt mot det kulturella gift den mot oss fientliga staten lär ut. Platons tankar uppmanar oss att fundera noga över hur vi vill utbilda de som kommer att ha förtroendeuppdrag i den framtida staten. Etablissemanget levererar en förljugen bild av världen, därför är det idag lätt att tänka att vi kan segra genom att kompromisslöst leverera sanningen. Det innebär inte att en ren faktapresentation utan annat syfte än att upplysa kommer vara tillräckligt i den nya staten.


  • Publicerad:
    2016-07-09 15:25