Hoppa till huvudinnehåll
Polens roll som krigsstartare
KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om Polen och upptakten till andra världskriget och ser paralleller till Natos konflikt med Ryssland idag.
Polen är ett land i Europa som i generationer har varit upptakten till krig.
Inte av helt egna viljor, utan ofta genom stöd av andra länders regeringar. Som man enkelt kan uttrycka det: ”Med falska vänner börjar de bli kaxiga.”
Andra världskriget är ett typiskt exempel. Med långdragna tysk-polska diplomatiska förhandlingar var man nära en fredlig lösning på en förbindelselänk mellan det åtskilda tyska Ostpreussen och Tyska riket. Men så kom Winston Churchill med sitt ”garanterade” stöd mot Tyskland och helvetet började för den tyska befolkningen i den s.k. korridoren, med mord som tidigare undertrycktes och med trakasserier.
Tyskland slog till – och i dag nämns inte orsakerna, oh nej – de var ju så oskyldiga. ”Stackars Polen som överfölls.” Och så vidare. Det känner ju alla till som inte vet bättre än vad som itutas vårt folk.
Nordfront har ideligen återgett de faktiska händelserna som jag, som upplevde dem i händelsernas centrum, nu återigen kan bekräfta.
Nu har Polen fått en ”vän” i Nato. Samma reaktion – kaxigheten – att försöka få en ”oskyldig” orsak att starta ett krig? Få ytterligare landvinningar genom det?
De är inte vänner med Ukraina – tvärtom. Men de bedriver tacksamt rysshatet genom Nato för att vinna egna fördelar. Precis som de till slut vann egna fördelar genom de allierade och då med Rysslands hjälp!
Den ryska regeringen liksom det Tyska riket är och var länder som brydde och bryr sig om det egna folket, de var och är inte att leka med även med aldrig så många falska vänner.
Kommer Polen att förneka sina storpolska ambitioner, med överdrifter och farhågor smila in sig och vinna västvärldens sympati samt förneka sina egna förehavanden som de gjorde efter andra världskriget då de rövade tyska landområden – och i framtiden eventuellt att vinna landområden österut med samma medlidandepropaganda? Vem vet.
Trots Putins osympatiska ”nazifobi” kan vi ändå se klart.