Med anledning av det oprofessionella beteende som en polisman i Stockholm uppvisade mot en aktivist i organisationen skriver Magnus Söderman en personlig reflektion om polisen då, nu och i framtiden.

Som liten lärde jag mig tidigt att polisen skulle man lita på, att de fanns för att hjälpa en i alla möjliga (eller snarare omöjliga) situationer. Jag lärde mig att man skulle ringa 90 000 (det var tider det) och begära polisen om något hände när man var ensam hemma, och så vidare. Jag minns även att man blev tillsagd på dagis att man skulle söka sig till de uniformerade om man gått vilse under utflykten eftersom dessa då skulle hjälpa en tillrätta. Det kändes bra att veta att det fanns en sådan god kraft i samhället; det gav en känsla av trygghet.

Ingift i min släkt fanns också en polis och eftersom han på alla sätt och vis var en bra och duglig karl som kom att stå mig nära fick jag därigenom extra förtroende för polisen. Och vem av oss har inte med stora ögon varit på öppet hus hos polisen, suttit i polisbilen och fått knäppa på sirenen för att sedan gå hem med karriären bestämd? Polis skulle man bli!

Idag är relationen till polismakten mer problematiserad. Jag är övertygad om att det finns många inom kåren som definitivt är lika dugliga och varmhjärtade som min ingifta släkting; visst finns det många som verkligen vill väl och som valt yrket utefter idealistiska motiv. Faktum är att de allra flesta poliser nog är sådana. Jag vet också att många poliser är resonabla och inte alls hallstarriga och uppkäftiga. Men dessa är en minskande skara och de nya generationerna av poliser ser sig inte på samma sätt som de tidigare gjorde; mer och mer lär de sig bli upprätthållare av ett politiskt system och inte av grundläggande lag och ordning.

Vi vet att man på polishögskolan använder Svenska motståndsrörelsen i undervisningen; som ett exempel på en ”farlig” organisation – antagligen kallar man oss även för ”kriminella”. Man klumpade ju ihop oss med diverse kriminella på sin NOVA-lista. Vidare är det så att den genusutbildning, jämlikhetsutbildning med mera med mera som aspiranterna utsätts för skapar politiska poliser där extra hårda straff för ”hatbrott” är naturligt och bra. För att inte tala om effekten på kåren då man medvetet rekryterar homo- bi- och transsexuella samt främlingar. Dessa minoritetsgrupper har en högre grad av lojalitet till sina egna än till samhället i stort, vilket lyser igenom i deras yrkesutövning.

Därför är inte poliser som den typ som hotade en aktivist att förvånas över; inte heller polisens lilla styrka av civilklädda våldsbenägna tokstollar som dyker upp vid manifestationer och demonstrationer och inte har annat i blicken än viljan att få gå loss med sina batonger. Även polisen följer den logiska konsekvensen av ett samhälle i förfall där korruption blir vardagsmat.

Naturligtvis skall vi även fortsättningsvis bete oss korrekt mot polisen så länge de beter sig korrekt mot oss; ja även när de hotar oss och beter sig som svin skall vi inte ge dem vatten på sin kvarn genom att göra det samma tillbaka. Däremot finns det andra sätt att göra arbetet surt för polisen om de beter sig illa – vilket vi skall utnyttja.

Organisationsföreträdare har om och om igen förklarat att relationen med polisen avgörs av dem. Om de slänger våra fanor på marken, tror sig kunna hota och förnedra aktivister hur som helst, så tror de fel och en vacker dag kommer det att gå riktigt illa. Våra aktivister är inte kriminella typer utan övertygade politiska aktivister vars syn på heder och rätt är djupt rotad. Bete er som vanligt hederligt folk, så svarar vi på samma sätt. Så enkelt är det!

Motståndsrörelsen är för en resursstark polis och i den framtida Nordiska republiken skall vi kunna skryta med den bästa, hederligaste och på samma gång trevligaste polismakten i världen. Vi kommer inte acceptera en korrupt poliskår som tror sig stå över lag, rätt och hyfs.

Jag vet inte om det är så att polisen i gemen, från sina politiserade chefer, fått order om en attitydförändring gent emot nationella överlag; att man ska visa hårdare tag under valåret. Kanske är det så. Eller så är det bara, som sagt, konsekvensen som slår igenom fullt ut. Men vi bör alla ha i åtanke att vi inom Motståndsrörelsen kämpar för ett ideal, en dröm och ett hopp och att vi gett oss tusan på att stå fasta. Poliserna gör sitt jobb för en, i sammanhanget, usel lön. Hur långt är de beredda att gå för lönen, för uniformen – tänker de följa chefernas order och slå till hårdare och hårdare mot oss (eller andra politiska grupperingar som avviker från den förmenta ”huvudfåran”) i framtiden? Kommer polisen, som han som hotade vår aktivist, eller de som vet med sig att de bryter mot de lagar de är satta att upprätthålla, även stolt berätta detta för sina barn och barnbarn?

Och när det kommer till denne hotande polisman. Vi har inget behov av att hänga ut poliser, mig veterligen har vi inte gjort detta alls tidigare. Men när han gjorde det han gjorde så blir det konsekvenser. Skall han nu svara med att misshandla någon aktivist vid nästa tillfälle som ges? Skall han göra verklighet av sitt hot? Skall han komma hem till oss alla som arbetar med denna sida? Ska han fortsätta missbruka sin makt, sin uniform och sitt ansvar? Förhoppningsvis inte. Kanske hela historien blir en väckarklocka och en signal att även poliser måste lyda lagen.

Men oavsett så är tiden sedan länge borta då man litade på polisen och kände en trygghetskänsla av deras närvaro i samhället. Och denna känsla gäller inte bara oss som genom vår politiska kamp ofta kommer i kontakt med dem, utan denna känsla sprider sig i samhället som stort. Detta är ett stort misslyckande för kåren; om de ens bryr sig längre.


  • Publicerad:
    2010-06-30 00:00