Efter ett radioinslag om polisens påstådda rasism förra året beställde länspolismästaren i Västra Götaland en rapport från Göteborgs universitet. Rapporten bygger på intervjuer med 20 personer med utländsk bakgrund som jobbar inom polismyndigheten. Flera intervjuade vittnar om trivsel och anser att bilden av polismannen som tidigare presenterats via media inte är representativ.

Efter en radiodokumentär ”Rasismen inom polisen” som sändes i P3 initierades 2010 en extern utvärdering genom länspolismästaren för Västra Götaland, Ingemar Johansson. Uppdraget hamnade hos Göteborgs universitet med forskarna fil dr Sara Uhnoo och professor Abby Peterson vid Sociologiska institutionen. Dessa fick som uppgift att undersöka hur medarbetare inom polismyndigheten uppfattar sin arbetssituation. Syftet var att inhämta kunskap och att lyfta fram förslag till förbättringar.

Den 7 november återfanns nyheten om den färdiga rapporten i Radio P4 Sjuhärad. Rubriken ”Rasism mot kollegor” är milt uttryckt förledande om vad som egentligen står i rapporten. I en fotnot hävdas att rapporten inte är publicerad på nätet, vilket den är. Fast under ett annat namn än vad som står i Radio P4:s artikel. Rapporten heter Utvärdering om diskriminering, trakasserier och särbehandling av anställda med utländsk bakgrund inom polismyndigheten i Västra Götaland, från juni 2011. Antingen så finns rapporten i olika namn och upplagor eller så har Radio P4 blandat ihop titelnamnet. Det är dock samma sorts undersökning som åsyftas.

Rapporten kom inte att bekräfta den bild som målades upp i P3:s program med poliser som ska ”ut och jaga svartskallar”. Eller att poliser med utländsk bakgrund hotas och diskrimineras av sina övriga kollegor. Istället visar rapporten på motsatsen, i sammanfattningen står att:

Många intervjupersoner vittnade om goda relationer till sina kollegor och om trivsel på arbetsplatsen. De flesta har inte blivit illa bemötta av kollegor men även om det inte har drabbat dem personligen, antar de att det kan drabba andra som är mer ”utländska”.

Rapporten bygger på 20 intervjuade personer med utländsk bakgrund och som jobbar inom Polismyndigheten i Västra Götaland. Av dessa var 13 poliser och 7 civilanställda inom myndigheten. Trots att resultatet av intervjuerna inte ger många konkreta exempel på diskriminering eller rasmotiverad mobbning, så menar forskarna att situationen ändå är problematisk. Genom egna spekulationer, subjektiva åsikter och långt dragna slutledningar av ”jargongen” inom polismyndigheten så verkar forskarna ändå se dolda maktstrukturer. När anställda med invandrarbakgrund gör sig populära på arbetsplatsen genom att bjuda på sig själva, visa en viss inställning och rätt attityd så är det – om vi fritt får tolka forskarnas maktanalys – en strukturell orättvisa som gör sig påmind. Fantasierna får onekligen fritt spelrum.

En intervjuperson anger motivet till att denna ville delta i utvärderingen:

– Jag har varit ganska ensam med den här bakgrunden men ryktesvis har jag hört att folk mått dåligt och haft liknande problem. Fast det är ingen som vågat träda fram. Och jag hörde om den här P3 dokumentären, men jag har aldrig lyssnat på den, men det är därför jag valde att ställa upp på den här intervjun för att jag menar problematiken finns.

De flesta intervjuade hade däremot en annan motivbild.

Det motsatta och betydligt mer vanligare motivet handlar om att ifrågasätta eller nyansera föreställningen av att polisanställda med utländsk bakgrund bemöts negativt av kollegor, skriver rapportförfattarna. En intervjuperson fick följande fråga:

– Du berättade att du ville vara med i utvärderingen för att ge en annan bild. Varför är det viktigt, tycker du?

– Därför att jag inte har upplevt det själv, och jag har ändå varit på så många olika ställen och jobbat, och om det då sprids en bild till exempel i kvällspressen och så blir den helt obemött. Det finns ingen motpol. Någon annan med invandrarbakgrund, som kan tala om hur de känner. Det här är inte alls allmänt rådande. Det här är inte vanligt förekommande. Det här är inte det normala tonläget inom polisen. Då kände jag att då ger man helt fel bild.

De intervjuade bekräftar inte heller föreställningen om att poliser systematiskt skulle behandla etniska minoriteter extra hårt. Det kan däremot finnas uppfattningar bland poliser som att ”majoriteten av dem vi möter är tyvärr invandrare”, ”det är mest invandrare som begår brott” och att ”polisen har problem med vissa grupper”. Dessa och liknande antaganden om invandrare eller vissa etniska grupper baserar sig inte på ogrundade fördomar. Det avspeglar samlade erfarenheter från praktiskt polisarbete då ”det är så det ser ut”. En intervjuperson uttrycker:

– Det är inte en fördom utan så är det ju. Och likadant om vi ser våra gripnalistor, vilka är det som begår brott. Så man kan ju förstå frustrationen ibland när någon säger, ”den jävla invandrarkillen”, att de har en sån attityd.

Många av de intervjuade säger sig ha förståelse för det som präglar polisernas arbetssituation som ibland leder till att de uttrycker sig generaliserande om etniska minoriteter. Det görs en skillnad på hur polisen talar till respektive om personer med utländsk härkomst. Negativa åsikter om invandrare kan uttryckas främst i förtroliga samtal med en nära kollega.

Även om det skiljer sig åt huruvida intervjupersonerna antar att polisanställda bemöter etniska minoriteter mer negativt, är det ett återkommande antagande att nedsättande uttryck och en fördomsfull jargong är mindre problematisk – enligt vissa helt acceptabel – så länge den används internt, mellan kollegor, skriver rapportförfattarna.

Det går i sammanhanget att tänka sig hur rapportförfattarna verkar ha sökt efter rasismen inom polisen med ljus och lykta. De intervjuade känner sig inte diskriminerade för sitt ursprung men ”antar att det kan drabba andra”, ”ryktesvis har jag hört”, berättade en intervjuad. Samtidigt vittnar merparten om en god arbetsmiljö och anser att media ger en helt fel bild. Uppgifter om att polisen i något sammanhang skulle ha behandlat någon med utländsk bakgrund felaktigt ges det magra exempel på. En intervjuad nämner ett fall som bygger på andrahandsuppgifter och där själva felaktigheten bestått av en verbal förolämpning.

Den vardag som möter poliser gör att de måste hålla tungan rätt i mun. Till och med poliser som själva har utländsk bakgrund uttrycker förståelse för att det inom polismyndigheten förekommer generaliseringar om invandrare. Dessa generaliseringar, uttalade eller inte, är trots allt en bild av verkligheten. De är inte att likställa med primitiva fördomar utan utgör resultaten av erfarenhet och övertydlig fakta.

Hos den politiskt korrekta pöbeln inom media och politik så har tendensen varit att till varje pris framställa invandrargrupper som offer. Då är det ett tacksamt drag att utmåla poliser som rasistiska i sin maktutövning. Eftersom det verkar finnas en fientlig inställning mot polisen och att polisen anses ”rasistisk” av etniska minoriteter så säger det sig självt att förhållandet förstärks om media fortsätter sprida samma uppfattning.

Vissa intervjuade nämner hur poliser kallas rasister när de exempelvis kontrollerar legitimation på invandrarungdomar. En intervjuad:

– Det hör man ju mycket, att jag är rasist, ”jävla snutrasist”. Och det förutsätter de att man är bara för att man är polis men det är en del av spelet känns det som.

Ett av rapportens förslag på förändring var en breddad rekrytering och synliggörande av den etniska mångfaldens fördelar inom polismyndigheten. Länspolismästaren Ingemar Johansson som beställde rapporten fick från och med den 1 augusti 2011 förlängt förordnande av regeringen.

• Publicerad:
  2011-11-16 00:00