FINLAND • Ett förslag om att hedra ett litet antal av de röda politiker som avled under Stalins förföljelser möts av kritik från en historieprofessor. Han menar att man bortser från tiotusentals finska offer för etnisk rensning.

Historieprofessorn Tuomas Tepora anser att man bör uppmärksamma alla de finska offer som drabbades av Josef Stalins förföljelser. Han föreslår ett gemensamt fysiskt minnesmärke som överskrider politiska gränser.

Enligt Tepora har frågan hittills tolkats alltför snävt och fokuserat på de politiker och flyktingar på den röda sidan, som flydde från Finland till Ryssland efter uppgörelserna 1918. Han påminner om att politiska förföljelser under Stalins maktperiod (1924–1953) drabbade flera olika finska grupper som av olika skäl befann sig i Sovjetunionen. Det var de som klassificerades som finnar, fascister eller folkfiender.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Eeva-Johanna Eloranta (SDP) lade nyligen fram ett förslag om att särskilt hedra de drygt 30 finska riksdagsledamöterna som dog i förföljelserna, genom ett minnesmärke i riksdagen. Av dessa riksdagsledamöter hade majoriteten hoppat av till Sovjetunionen efter det finska inbördeskrigets slut. Professor Tepora stöder inte detta förslag:

— Att enbart minnas riksdagsledamöterna vore ganska märkligt, säger Tepora.

Ingermanländarna glöms bort

Fram till 1950-talet dog tiotusentals finländare och finskbesläktade folk i förföljelserna, inklusive ett stort antal amerikafinländare som valde att emigrera till Sovjetunionen. De dog på grund av utrensningar, tvångsförflyttningar, svält eller avrättningar.

I ett projekt som Finlands regering initierade, Finländarnas öden i Sovjetunionen 1917–1964, avgränsade man de finska utifrån medborgarskap. Tepora menar att man då utelämnade en enorm grupp människor, framför allt de som identifierade sig som finska men inte bodde i Finland – som ingermanlandsfinnarna och finnarna i Kolaregionen. Samtliga led under Stalins terror.

— När regeringens projekt avslutades upplevde många ingermanländare att de inte hade uppmärksammats tillräckligt, säger Tepora.

På 1920-talet fanns det drygt 100 000 ingermanlandsfinnar. I den etniska rensning som drabbade dem dödades tusentals av dem, och tiotusentals tvångsförflyttades till avlägsna områden som Sibirien och Kazakstan. Många av dem har ett okänt öde.

Känsligt och komplext ämne

Tuomas Tepora tar upp att rätten till finsk identitet för vissa personer med finskt medborgarskap som föll offer för Stalins förföljelser har ifrågasatts. Han nämner de röda från Finlands inbördeskrig, som fortfarande väcker starka känslor inom den politiska högern. Enligt Tepora förknippas de röda än idag med ”ofinskhet”.

— De röda identifieras med den yttre fienden, alltså bolsjevismen och det ryska. På så sätt blir de en femtekolonn även inom finskheten där den fiende som de röda representerar finns både inifrån och utifrån, säger Tepora.

Han säger även att minnena av Stalins offer är komplexa och svåra att tolka politiskt. Som exempel nämner han att ingermanländarna som tillhörde den lutherska kyrkan förföljdes som kulaker – bönder som ansågs vara mer bemedlade.