En skrämmande stor del av den svenska befolkningen lever i fattigdom. Inga eller ytterst knappa pengar finns undansparade, varje månad är en kamp för överlevnad. Studenter, arbetslösa, barnfamiljer, låg- och medelinkomsttagare. Många lever under en hårt pressad ekonomisk situation där en mindre olycka lätt kan rasera den ekonomiska tryggheten och kasta flera personer i armarna på gäldenärer, inkassobolag och utmätande fogdar. Ett förlorat jobb, ett förhöjt ränteläge, en skilsmässa. Mycket kan omkullkasta de ekonomiska levnadsbetingelserna.

Trots påstått ekonomiskt framåtskridande är det enbart ett fåtal som står ekonomiskt oberoende, personer som har en tillräcklig förmögenhet att de inte måste stå med hatten i handen och bocka inför varje arbetsgivare. De äger friheten att välja en annan väg om det inte passar och deras förhandlingsläge är alltid ett annat än hos de mindre välbärgade som blir tvungna att ta vad de får.

Det tycks vara så att både arbetsgivarintressen och politiker har allt att vinna genom att behålla denna stora grupp som lever i fattigdom och ekonomisk ovisshet. Socialdemokraterna kan måla upp skräckbilden om de ondskefulla kapitalisterna som vill ruinera och förslava arbetstagarna; vilka tack vare Socialdemokraternas och fackets kamp fått en grundtrygghet och kunnat värja sig mot lönedumpning och maktmissbruk. Förutsatt att varje arbetsgivare vill utnyttja sina arbetstagare så långt han har möjlighet, vinner han givetvis mycket på att det finns en situation med hög arbetslöshet där många är desperata efter ett jobb och mycket väl kan tänka sig låga löner och hårda arbetsvillkor.

Inför detta val har moderaterna i sin retorik börjat flirta med de tidigare sossetroende. Socialdemokraternas Sverige är inte längre det goda folkhem där det finns jobb åt alla och där medborgarna litar på att den goda staten tar hand om dem när någonting går snett. Idyllen faller samman och den så kallade Alliansen vill att valboskapen ska börja tro på att deras något annorlunda utformade förslag och vallöften ger ”förändring” till det bättre.

Även fast det kan låta hårt eller nervärderande är det ett matematiskt faktum att majoriteten av befolkningen är ett proletariat, oavsett om det beror på deras låga inkomster eller på att de är snabba på att konsumera de små marginaler de har. Proletariatet är idealet för detta system. Genom att proletären förbrukar sin tid och energi på jobb så har systemet kontroll över honom. När han är ledig ska han vara en nyttig konsument, ägna sig åt ofarliga fritidsaktiviteter, eller sätta sig gapande framför teven och ta till sig intryck, värderingar och uppfattningar som oundvikligen påverkar honom, hur ”kritisk” han än tycks vilja göra anspråk på att vara.

Framförallt är det viktigt att proletären inte tar sig tid åt att fundera var hans egna roll kommer in i sammanhanget. Vad är det som utspelar sig omkring honom? Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Hur har det blivit på detta sätt? Etablerad massmedia avser alltid presentera en tillrättalagd, systemtrogen verklighetsbild vilket knappast ger honom svaren. Det är därför viktigt att proletären hålls omedveten och okunnig, han anses bara myndig att tillgodogöra sig utvalda delar.

Sanning är en fara för Systemet
En människa utan kunskap och insikt utgör en fara för sig själv och sin omgivning. En sådan människa har på grund av sin bristande insikt och självkänsla blivit en styrd nyttig idiot. Verkligheten spelar ingen roll, myterna och flosklerna tar överhanden över deras tänkande. Märk väl att akademisk utbildning inte alls behöver vara synonymt med kunskap och insikt, ofta utgör de varandras motsatser då det är fråga om indoktrinering och manipulation. Ett nyfött barn har i detta avseende bättre förutsättningar än en ideologiskt manipulerad akademiker och ett sexårigt barn borde långväga kunna överträffa akademikern i sin förmåga att tänka klart och säga sanningen om den verklighet vi lever i.

Människans psykologi är på många vis ologisk. Många förmår inte att separera sina känslor från det rent rationella tänkandet. Mycket av tankarna styrs just av känslor, inte av logiska samband eller intelligens. Ideologisk trångsynthet som ofta bottnar i manipulering av känslor gör att uppenbar sanning känns obehagligt. Ett bra exempel på hur detta kan gå till exemplifierade Expressen-journalisten Per Svensson i tisdags i ett av Expo arrangerat föredrag om ”rumsren rasism” på Forum för levande historia. Pär Svensson gick så långt att han menade att han på grund av sin liberala ståndpunkt inte anser att det är rätt att tala om folkgrupper, exempelvis muslimer (araber), eftersom man därigenom kan försöka tillskriva denna grupp särskilda egenskaper. Generaliseringar är med andra ord förkastligt. Vidare uttalade han angående så kallat främlingsfientliga partier: ”Det finns inget utrymme för rationell diskussion”.

Den 3 september mötte artikelförfattaren statsminister Göran Persson när han höll ett tal i Botkyrka. Syftet var att studera honom och den församlade publiken. Under cirka 40 minuter talade Persson utan att säga en enda konkret sak. Inte en enda! Det enda som liknade något konkret var möjligen en antydan om subventionerad tandvård. I övrigt var det vara enbart retorik och floskler som att det går bra för Sverige och att vi behöver en trygg äldrevård. De församlade satt som troende på ett religiöst sektmöte och applåderade sektledaren för varje verklighetsfrämmande floskel och mantra han kastade ur sig. De tycktes ha behov av att vilja tro på att Göran Persson representerade någonting gott och vackert, någon sorts ädel kamp för de utsattas rättigheter. Verkligheten betyder ingenting, myterna betyder allt.

• Publicerad:
  2006-09-17 00:00