FILM. Den senaste Rambo-filmen går just nu på bio. Nordfronts kulturskribent och Rambo-fantast Daniel Olofsson har sett den.
John Rambo, den amerikanske krigshjälten och vietnamveteranen som fick hela poliskåren på knä i David Morells roman Tvekampen eller First Blood på engelska, från 1972.
Rambo har lite osäker bakgrund, vissa gånger har han indian-tyskt ursprung och andra indian-italienskt. Vad man dock vet med säkerhet är att han är en soldat som ingick i ett specialförband i Vietnam redan som 16-åring. Han är helikopterpilot och specialist på lätta vapen och har en uppsjö av utmärkelser och medaljer för sitt hjältemod.
Just nu är Rambo bioaktuell med den femte filmen, Rambo: Last Blood. Än en gång spelas Rambo av Sylvester Stallone som även skrivit manus och gjort filmen tillsammans med Adrian Grunberg som bland annat även gjort tv-serien Conan, Zorro och Apokalypto med Mel Gibson. Den här gången utspelas filmen i Amerika likt den första filmen och Rambo tar sig nu an skurkar från Mexiko.
I den första filmen, First Blood, är Rambo hemkommen till Amerika från Vietnam. Han har begett sig till staden Hope och tänker hälsa på den sista som lever ur sin pluton men han upptäcker att kamraten just dött i cancer. En cancer som han fick i Vietnam från avlövningsmedlet Agent Orange.
Rambo blir sedan trakasserad av en jobbig polis som inte vill ha honom i staden. Han tror att Rambo är en lösdrivare och kör ut honom till stadsgränsen. Rambo bestämmer sig för att nu är det nog, han tänker inte låta sig hunsas längre och snart får polisen och resten av poliskåren känna på Rambos färdigheter i krigföring.
När stadens poliskår, med den förhatlige sheriffen Will Teasle i spetsen, går bet kallar de in militären och Rambos befälhavare och mentor från Vietnam, Samuel Trautman, hjälper till och de får till slut stopp på krigsmaskinen Rambo.
I uppföljaren, First Blood 2 från 1985, är Rambo fånge och sliter i ett stenbrott när Trautman kommer med en chans till frihet. Det finns amerikanska krigsfångar kvar i Vietnam och Rambo är rätt man för att hjälpa till med ett hemligt uppdrag för att få hem dem. Än en gång hamnar Rambo i knipa då det ruttna systemet egentligen inte ville hitta några fångar så Rambo tvingas rädda dem iallafall och han lyckas ta ihjäl halva Vietnam på kuppen.
I den tredje delen, Rambo 3 från 1988, hamnar vår hjälte i Afghanistan när Trautman tas tillfånga av den ryska Röda armén. Rambo och muslimska rebeller räddar dagen och slår tillbaka ryssarna och räddar Trautman. Ett vanligt missförstånd är att de muslimska krigarna i filmen är talibaner men de är egentligen mujahideener. Talibanerna kom några år senare och började slåss om makten i Afghanistan i mitten av 90-talet.
I den fjärde delen, Rambo, från 2008, har vår hjälte slagit sig till ro i Thailand när några hjälparbetare kidnappas i Burma och Rambo får hjälpa till som vägvisare för en specialstyrka med legosoldater som ska rädda dem. När specialstyrkan misslyckas får Rambo än en gång rycka in och fixa biffen. Den här filmen sticker ut lite från de andra filmerna i serien då den är något mörkare och mycket mer våldsam. Specialeffekterna lägger tyngden på blodiga effekter och man kan nästan känna hur ont det gör att bli skjuten.
Nu, år 2019, har Rambo dragit sig tillbaka i Amerika. Han lever det lugna livet på sin fars gamla ranch i Bowie, Arizona där han föder upp och tränar hästar. Men även om han äntligen har funnit lite lugn och ro i livet finns kriget och alla hemska minnen fortfarande kvar i honom och han gräver tunnlar under godset och lyssnar på rockgruppen The Doors som en slags självterapi. Han har givetvis också en stor samling av vapen och knivar i dessa tunnlar för säkerhets skull.
Med honom på godset bor även hans hemhjälps barnbarn, Gabriella, som är i tonåren. Hon är väldigt nyfiken på sin mexikanske pappa och fast hon mer eller mindre förbjuds att leta efter honom så åker hon ändå ner till Mexiko för att leta. Väl nere i Mexiko hamnar hon i klorna på en hallick som fyller henne med droger och säljer hennes kropp. Rambo åker ner för att reda upp allt och få hem henne men han biter i gräset och misshandlas närapå till döds av det kriminella syndikatet som ligger bakom människohandeln.
När det ser som mörkast ut åker han till horhuset där Gabriella befinner sig och rensar med hjälp av en hammare upp bland torskar och hallickar och lyckas få med sig henne. Givetvis lämnar han lite ledtrådar efter sig så skurkarna vet vart de ska leta efter sin hämnd.
Rambo börjar nu med förberedelser á la Ensam Hemma för vuxna och när skurkarna rullar in är gården och tunnlarna minerade och fullproppade med bomber, fallgropar, gevär, knivar och allt annat som är dödligt. Här tar filmen ett enormt kliv framåt och den sista kvarten är mycket underhållande, fartfylld och spännande.
Five to one, baby
One in five
No one here gets out alive, now
You get yours, baby
I’ll get mine –The Doors Five to one
Med musik från The Doors dundrande i högtalarna görs det slarvsylta av hela det mexikanska syndikatet på bästa Rambo-manér och vi får se skurkar dödas med vapen från hela spektrumet från knivar och pilbågar till granater och hagelgevär. Givetvis får den onda skurkledaren möta döden på det värsta sättet och filmen slutar med att Rambo lutar sig tillbaks i gungstolen på verandan och håller en patriotisk monolog.
Som Rambofilm är Last Blood tyvärr ganska långsam och uppbyggnaden onödigt lång, det tar över en timme innan filmen äntligen lossnar och kommer igång.
Upplägget med Gabriella känns lite krystat när hon enbart är barnbarn till Rambos hemhjälp. Att hon dessutom är latino ger filmen en liten PK-känsla. Varför kunde inte hon vara en släkting istället för en minoritet?
Men filmen misslyckas inte bara med att bygga upp de goda karaktärerna, de misslyckas tyvärr även med att bygga upp skurkarna och man börjar aldrig riktigt att hata dem som i de tidigare filmerna. I kontrast till sheriffen Teasle ur den första filmen, som man verkligen började önska livet ur men Rambo lät leva, får den här skurken, vars namn man inte ens lägger på minnet ett straff som känns omotiverat våldsamt.
Tyvärr måste jag, som fanatisk Rambo-fantast, säga att filmen inte, på långa vägar, levde upp till den standard de tidigare filmerna bäddat för. Jag menar inte att det är en helt värdelös film utan bara att den är dålig för att vara en Rambo-film. Efter den utmärkta Rambo från 2008 borde filmen ha träffat betydligt mycket bättre än detta sega utdragna familjedrama med en kort hämndsekvens på slutet.
Bättre lycka nästa gång, för det lär nog bli minst en film till. Sylvester Stallone har nämligen själv sagt att om filmen går bra blir det en till och då pekar det på en prequel i Vietnam eller i ett indianreservat.
Hoppa till huvudinnehåll
