ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 24 december 1948. Skribent är Gunnar Vesterlund.

Den 30 nov. i år, Karl XII-dagen var det jämnt 3 år sedan ett av de mest vanärade bladen skrevs i svensk historia. Denna dag bortfördes med våld från sina interneringsläger de tyskar och balter, som undan den ryska terrorn i Baltikum sökt sig en fristad i Sverige i förlitan på att asylrätten skulle hållas i helgd. Men de hade inte räknat med att vi i Sverige hade en utrikesminister, som i feg undfallenhet för sovjetministerns begäran lovat utlämna dessa arma människor till Stalin och hans anhang. Och herr Undén ville vara ordhållig. Hellre än att visa den annars så prisade demokratiska humaniteten vill utrikesministern visa sin lydnad och sitt fjäsk för den mäktiga sovjetmakten.

Makt är rätt. ”Rätt är det som lyckas”, säger Esaias Tegnér. Det var Sovjet, som segrat i kriget. Det hade fått rätt, därför att det lyckats detta land besegra de tappra tyskarna, och det var ju det säkraste att hållas sig väl med segraren, och så hägrade ju också en plats för Sveriges utrikesminister i det segrarnas förbund eller Förenta Nationerna, som blev en produkt av de allierades seger. Tänk, om Sovjet kunde bli förtörnat och rösta mot Sveriges inträde! Det var så herr Undén resonerade, när han envist vägrade att tillmötesgå en mycket stark opinion, som besvor honom att visa mänsklighet och barmhärtighet mot de vinddrivna spillrorna av den här, som så hjältemodigt försvarat Västerlandet mot övermakten.

Allra mest upprörd var den svenska opinionen över de 167 balternas utlämnande. Om några gick mot en säker död, så var det dessa, ty de hade ju försvarat sig på tysk sida mot den moskovitiske inkräktaren. Enligt vanliga hedersbegrepp hade ju balterna inte begått någon brottslig handling, då deras länder var erkänt suveräna stater före den tyska invasionen. Men vad bryr sig bolsjevikerna om sådant. För dem var det endast fråga om förrädare, som man blodtörstigt traktade efter för att få exemplariskt bestraffa. Och något annat straff än döden känner bolsjeviker inte till i ett dylikt fall.

De skräckscener, som utspelades vid Ränneslätt på Karl XII-dagen, söker sin like i ohygglighet och kommer så länge känsla för heder och ära ännu finnes inom svenska bröst att stå som en outplånlig skamfläck i vår historia. Ur tidningspressen den 1 dec. 1945 kan några citat anföras, som klart belyser vidrigheten i denna ärelösa handling:

Människor från det i sex år av världshistoriens mest fruktansvärda krig härjade Europa, vilka sökt sig en tillflyktsort i vårt land, blev i fredens Sverige – det demokratiska välfärdslandet – värnlösa som de var, utmattade genom flera dygns hunger, nedklubbade av den P.A. Hanssonska regimens polis. Som slaktdjur gjordes de medvetslösa, i den mån de icke genom självmord eller självstympning gav de svenska myndigheterna fria händer, för att bäras till de slavtåg, som skulle föra dem över i rysk hand och under bolsjevikisk rättsskipning. Ohyggliga skrik hördes och rop som: ”Döda oss!” och ”Stick kniven i oss!”. Polisen fick slå sig fram med batongerna. Många hade skurit pulsådern av sig. Då polisen gick till attack, tog tyskarnas ledare, kapten Kohn, upp en kniv, satte den mot hjärtat och slog till med den andra handen samt sjönk ihop.

Människor beter sig inte på det sättet, om de inte är medvetna om de ohyggligheter, som väntar dem. Vad Sovjets helvete innebar, det hade de förut sett på nära håll, och glada över räddningen över till Sverige och den första försäkran om att få stanna hade de nu grymt blivit lurade och besvikna. Fanns det då ingen demokratisk barmhärtighet i detta så lovprisade land? Nej, tydligen inte för dem, som tillhörde de besegrade! Herr Undén hade skrivit ett blad i vår historia, och det bladet kan kort och gott få överskriften: Ränneslätt. Eftervärlden kommer att rysa inför namnet, ungefär som man ryser inför Stockholms blodbad.

Den 15 dec. 1948 lästes följande uttalande i Svenska Dagbladet med anledning av att de balter, som nu senast flyktat till USA, får tillåtelse att stanna:

I samband med flyktingfrågan har också Sverige fått en hel del ofördelaktig publicitet. Alla de uttalanden, som balterna gjort, ger den amerikanske läsaren intrycket, att det icke existerar någon asylrätt i Sverige.

Vidare heter det:

USA:s president har uttryckt en motvilja mot att sända flyktingarna tillbaka till Sverige, vilket kanske bara skulle vara det första steget på deras överlämnande till en rysk hämnd.

Att de 167 utlämnade balterna, som fick göra sin sorgliga, hemska färd med det ryska slavskeppet 1945, offentligen hängdes i Riga den 1 maj 1946, kanske herr Undén har reda på?

Är hans hjärta lika förstenat nu liksom 1945? Anser herr Undén fortfarande, att fjäsket och undfallenheten för Sovjet är förenligt med Sveriges heder och ära?