MÅNGKULTUREN. De skenande kostnaderna för HIV-behandlingar i Storbritannien är en allt tyngre börda för skattebetalarna.
Deborah Gold, chef för lobbyorganisationen National AIDS Trust, vill öka de redan skenande utgifterna för HIV-vården i Storbritannien.
Rasfrämlingar importerade till Storbritannien – främst från afrikanska länder – får gratis ta emot mycket dyr HIV-behandling livet ut. Kostnaderna har nu blivit lika höga som kampen mot förekomsten av bröstcancer hos den totala befolkningen. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen.
Sedan 2012 får alla patienter diagnosticerade med HIV i Storbritannien gratis behandlingar och får utan kostnad för patienten dyra så kallade antiretrovirala läkemedel (ARV).
De dyra medicinerna betalas av brittiska skattebetalare och är en viktig kassako för läkemedelsbolagen som tjänar mycket på att skattebetalarna skänker medicinen åt alla HIV-sjuka.
Det finns även HIV-sjuka britter men de brittiska hälsovårdsmyndigheterna (NHS) pekar ut ”människor födda utomlands under de senaste två årtiondena” som en särskilt stor kostnadspost.
2018 spenderade NHS 606 miljoner pund – över 7 miljarder kronor – på HIV-behandlingar. Det motsvarar tio procent av hela budgeten för alla former av cancerbehandlingar.
NHS pekar också ut möjligheten att ”turister” kommer till Storbritannien för att få den dyra behandlingen gratis. Den före detta cancerläkaren J. Meirion Thomas noterar att ingen annan sjukdom har så många patienter födda utomlands och därför tror han att det handlar om sjukvårdsturister.
En talesman för NHS säger till brittiska The Guardian att ”[NHS inte tar] betalt av besökare från andra länder för HIV-behandling. Om dessa HIV-patienter inte skulle behandlas utgör de en markant risk för andra människor i detta land”.
Men J. Meirion Thomas tar inte hänsyn till kulturella skillnader för sjukdomsspridning. Rasfrämlingars sjukdomstillstånd påverkar heller inte deras möjligheter att få permanent uppehållstillstånd och medborgarskap.
En HIV-sjuk afrikan kan också hävda förföljelse för sin sexuella läggning som skäl för att få stanna i Storbritannien.
En femtedel av alla HIV-sjuka kommer från andra delar av världen än Storbritannien och Afrika. HIV-sjuka rasfrämlingar som är födda i Storbritannien räknas också som ”britter”.
Hälsoturism för HIV-sjuka en förlegad myt
Chefen för brittiska National AIDS Trust, judinnan Deborah Gold, går emot Thomas och säger att ”idén om hälsoturism för HIV-sjuka är en förlegad myt”.
– Det är faktiskt ett problem att vi har så lång eftersläpning, oftast flera år, från det att migranter anländer till Storbritannien tills att de får tillgång till HIV-testning och vård, säger Gold till The Guardian.
Afrikanska kvinnor smittas också oftare av bi- och heterosexuella mäns HIV eftersom det i vissa afrikanska kulturer är vanligt att kvinnor för männens skull av sexuella skäl torkar bort slidsekret så att slidan är torr vid samlag.
Detta anses ge männen en känsla av att kvinnans slida är trängre och varmare. På så sätt uppstår skavsår lättare på slidväggarna, sår genom vilka AIDS-viruset kryper in.
I bland annat Zambia anses en torr slida också vara ett tecken på att kvinnan är trogen, en naturligt fuktig slida anses där vara ett tecken på promiskuitet.
Enligt de dominerande kulturerna får endast män vara promiskuösa. Därför kan en fuktig slida leda till att männen dumpar kvinnorna.
Eftersom det generellt sett är större risk att en kvinna smittas av en man som bär på HIV än tvärt om, ökar genom dessa kulturella sexuella vanor också antalet HIV-smittade kvinnor dramatiskt, liksom antalet barn som föds med HIV. Därför ökar också antalet i Storbritannien födda barn som bär på HIV och behöver sjukvård.
Varje HIV-patient i Storbritannien beräknas kosta ungefär 4 miljoner kronor i vårdkostnader under personens livstid.
Samtidigt som Deborah Gold har krävt att skolorna ska öka sin acceptans för hbtq-frågor för barn, har hon länge kämpat för att staten ska öka utgifterna för HIV-vården.
NHS har motsatt sig Golds kampanjer för att dela ut gratis preparat, så kallade för-exponeringsprofylax (PrEP) på grund av de stora kostnaderna.
PrEP-mediciner ges till friska människor som är i riskzonen för att drabbas av HIV, till exempel om de har en HIV-smittad partner, lever promiskuöst eller i sociala sammanhang där HIV är utbrett.
Som Nordfront rapporterat beslutade brittisk domstol 2016 att ge Deborah Gold och hennes lobbygrupp rätt mot NHS. Detta har dock överklagats, och därför drar ärendet som ännu inte är avgjort ut på tiden.
Om sådana PrEP tas enligt strikta föreskrifter, anses dessa kunna reducera risken att bli smittad, men man måste själv samtidigt ändra sitt sexuella beteende så att det är så riskfritt som möjligt. Det finns dock ingen nationalekonomisk kalkyl på korrelationer mellan PrEP-medicinering och utbredningen av HIV-smitta.
Gold menar dock att kostnaderna inte får vägas mot människors välbefinnande och liv. Därför bör NHS öka utgifterna för både profylaktisk vård och behandling på området.
Deborah Gold som är utbildad inom statsvetenskap och myndighetsetik har gjort karriär genom att kämpa för hbtq-rättigheter.
Redan i femårsåldern lärde hon sig vad politisk immunitet innebär och föresatte sig då att bli ett internationellt kriminellt överhuvud med diplomatisk immunitet, skrev hon 2016 i ett nummer av British Medical Journal. Som ateistisk ahskenazijude anser hon att hon även måste brottas med sin egen känsla av att ”alltid känna sig skyldig till allting”.
Källor:
NHS spends as much on patients with HIV as it does on breast cancer care amid fears health tourists with the virus are targeting Britain to access expensive treatment for free
Dry, tight and warm – the dangerous practice of dry sex
Zambian Women Practice Dry Sex to Avoid Accusations of Infidelity
Deborah Gold: determined to join the Magic Circle
How Effective Is PrEP in Preventing HIV?
All schools should encourage respect and LGBT acceptance
Hoppa till huvudinnehåll
