Dagens datum 16 augusti: Idag för åttio år sedan utbröt en av de största gatukravallerna i Kanada. I sex timmar slogs minst hundratals judar och kanadensiska ungdomar med bollträn och andra tillhyggen.

heilhitler-5

Sommaren 1933 var stämningen mellan Torontos judiska och vita befolkning på upphällning sedan flera veckor tillbaka. Mindre konfrontationer och skärmytslingar skulle den 16 augusti eskalera i ett av de största kravallerna i Kanadas historia i Christie Pits Park (idag Willowvale Park) i centrala Toronto.

Bakgrund
Vid tidpunkten för raskravallerna i Christie Pits Park hade judarna sin synagoga i staden, sina egna intresseorganisationer, lobbygrupper samt inflytande inom finansvärlden. Judarna kom till Toronto i början av 1800-talet och blev med tiden det största judiska centret i Kanada (Toronto har idag den största judiska populationen i hela landet). Den vita befolkningen i Toronto, dit många judar flyttat på grund av att de inte var välkomna i Montréal, var mycket skeptiskt inställda till dessa främlingar och ville inte integreras med dem. Bland annat förbjöds judar inträde i sportklubbar och andra föreningar. De över 35 000 judarna i Toronto samlade sig därför i en del av staden, Kensington Market, och stötte på motstånd om de försökte röra sig utanför de gränser som de vita lokalinvånarna hade satt upp.

En sådan gräns var ett strandområde i staden där det fanns skyltar som talade om att de var för ”gentiles only”. Skyltarna hade satts upp därför att många lokalboende klagat på att judarna inte respekterade strandlivet utan förde liv och skräpade ner. Bakom detta låg även en allmän misstänksamhet gentemot judar. När Europa i början av 1930-talet började bekämpa det judiskt inflytande och de bolsjevikiska revolutionsförsöken i sina egna hemländer, var man även i Kanada medveten om vad som skedde på den europeiska kontinenten. Det fanns även starka nationalsocialistiska och andra rasmedvetna krafter i Kanada.

Strandområde vid Leslie Street, Toronto.

Strandområde vid Leslie Street, Toronto.

”Swastika Club”
1933 hade Toronto en extrem värmebölja med upp till 38 grader varmt och stranden blev därför den naturliga tillflykten för stadens invånare. Så även för judarna som gång på gång tog sig till det förbjudna strandområdet. För att förhindra detta grundades i Toronto en grupp som gick under namnet ”Swastika Club” med det ursprungliga syftet att hålla stranden ”ren och fin”, alltså att hålla borta de man uppfattade som inkräktare. Denna grupp fick snabbt över 400 medlemmar och bestod mestadels av arbetarpojkar. Medlemmarna satte upp plakat, demonstrerade (även på stranden) och patrullerade på strandområdet med målade hakkors på sina tröjor. Dessa pojkar var omtyckta av Toronto-borna.

Tidningsartikel om Swastika Club.

Tidningsartikel om Swastika Club.

Skapandet av denna organisation ledde till motreaktioner som många menade bekräftade att det fanns ett starkt judiskt inflytande bakom kulisserna. Lobbyorganisationen Canadian Jewish Congress förde nämligen direkta samtal med Torontos borgmästare, William James Stewart, om att förbjuda Swastika Club. Detta skapade ytterligare misstänksamhet mot den judiska befolkningen i Toronto. Mindre konfrontationer och skärmytslingar uppstod också under flera veckors tid mellan judiska ungdomsgäng och medlemmar av Swastika Club.

Hakkors, denna uråldriga ariska symbol för lycka och framgång, var inte helt ovanlig inom den kanadensiska sportvärlden. Symbolerna och namnbruket återfanns bland annat hos ishockeylagen The Windsor Swastikas och Fernie Swastikas, vilka grundades decennier innan ”Swastika Club”.

Hakkors, denna uråldriga ariska symbol för lycka och framgång, var inte helt ovanlig inom den kanadensiska sportvärlden. Symbolerna och namnbruket återfanns bland annat hos ishockeylagen The Windsor Swastikas och Fernie Swastikas, vilka grundades decennier innan Swastika Club.

Raskravallerna i Christie Pits
Den 16 augusti 1933, en onsdagskväll, spelades en amatörmatch i softball på Christie Pits Park. På ena sidan stod ett lag bestående av kanadensare, The St. Peters team, och på andra sidan det judiska laget The Harbord team. I slutet av matchen vecklades en hakkors-banderoll ut på en kulle bakom  St. Peters läktare. De judiska fansen, av polisen omnämnda som huliganer, tog detta som en krigsförklaring och stormade kullen. Tillsammans med dem rusade de judiska softball-spelarna med sina bollträn i högsta hugg. De spelare som inte deltog i bråket stod som förstelnade medan deras bollträn rycktes ifrån dem för att användas i bråket.

De kanadensiska ungdomarna på kullen hade dock inte för avsikt att fly och bli misshandlade under flykten utan gick istället till motangrepp. Inom kort slogs hundratals människor med bollträn, järnrör, stenar och knytnävar. Kravallerna fortsatte sedan vid Bloor Street där även trasiga flaskor användes som vapen. Polisen kom platsen men lyckades inte lugna grupperna. Vid 21-tiden åstadkoms ett avbrott då poliser på hästar och motorcyklar hade lyckats separera de bägge grupperna. En halvtimme senare var man igång igen. Denna gång med förstärkningar på bägge sidor, däribland ”en vagnslast av judar”.

Den enda kända bilden av raskravallerna togs av en Globe and Mail-fotograf.

Den enda kända bilden av raskravallerna togs av en Globe and Mail-fotograf.

Tusentals åskådare hade nu kommit till platsen. Raskravallerna pågick ända till efter midnatt. Ingen dog under de sex timmar långa kravallerna men många skadades. Fyra kanadensiska ungdomar greps men släpptes senare i brist på bevis.

Raskravallerna fick stor mediatäckning och Toronto Daily Star skrev följande den 17 augusti:

Medan grupper av judiska och icke-judiska ungdomar svingade knytnävar och påkar i en serie av våldsamheter om en vit flagga med en hakkorssymbol vid Williwvale Park igår kväll, förvandlades en publik på över 10 000 invånare, upphetsade av ropen ”Heil Hitler”, till en oorganiserad mobb. För att försöka få se de faktiska kombattanterna sökte denna mobb vilt vid parken och de omkringliggande gatorna, vilka snart utvecklades i våldsamheter och en ökning av rasliga känslor till en av de värsta huggsexorna staden sett.

Massor skadades och många kom i behov av läkar- och sjukhusvård. Skallar spräcktes, ögon svartnade och kroppar slogs sönder när bokstavligen dussintals personer, unga som gamla, många av dem icke-stridande åskådare, skadades mer eller mindre allvarligt från de mångfaldiga fula vapnen i händerna på fanatiska, oansvariga och unga huliganer, både judar och icke-judar.

Artikel i Toronto Daily Star dagen efter kravallerna.

Artikel i Toronto Daily Star dagen efter kravallerna.

Sociologerna Cyrill Levitt och Dr. William Shaffir har tillsammans skrivit boken The Riot at Christie Pits (1987). Utifrån dussintals intervjuer med personer som var inblandade beskriver författarna den händelse som idag är något av en legend. På grund av att händelsen är legendomsusad finns mycket spridda uppgifter om hur många som deltog i kravallerna. Vissa har uppgett att 10 000 personer deltog i kravallerna medan författarna gör bedömningen att 200-300 människor deltog i kravallerna men att det utöver detta även fanns ”några tusen åskådare”.

Den ena av författarna, Cyril Levitt, har uppgett:

Utifrån de människor vi talat med representerade detta [Christie Pits Park-kravallerna] en väldigt betydande förändring. I grund och botten var budskapet: ’ Du har inte samma straffrihet som tidigare’…människor kände en känsla av stolthet över att de slogs tillbaka.

Artikeln publicerades urspungligen 2013-08-16.


  • Publicerad:
    2018-08-16 00:24