HISTORIA • I en den historiepolitiska texten påbörjar jag berättelsen om hur demokratiska ledare i USA i slutet på 1800-talet använder rasmotsättningarna i deras valkampanj.

I historiemagasinet Världens historia vecka 45 år 2020 skrivs det om hur vita människor år 1898 gav sig på den växande afro-amerikanska befolkningen under valtider. De vita ville inte att afro-amerikanerna skulle få ytterligare makt i staden Wilmington som då var North Carolinas största stad med 20 000 invånare, hälften av dem var svarta. Genom en sammanslagning med populistpartiet (som lades ned 1908) och republikanerna bildades ”Fusionisterna”. Demokraternas ledning såg inte med blida ögon på att afro-amerikaner utnämnts till domare, vicesheriffer och polisbefäl tack vare Fusionisternas valframgångar. Demokraternas ordförande i North Carolina Furnifold Simmons och chefredaktören Josephus Daniels för demokraternas mest inflytelserika tidning The News & Observer träffades.

De planerar valstrategin för mellanårsvalet, Simmons säger att ”negern ska veta sin plats”. Daniels håller med, han anser att den svarta majoriteten hotar stadens framtid. Efter mötet rekryterar de ytterligare sju stycken demokratiska ledare. Några dagar senare skickar de ut partiprogrammet där det bland annat står: ”En sak kommer Demokratiska partiet aldrig att göra – och det är att låta negern regera över den vite mannen.” Enligt magasinet planerade de även att avsätta och kuppa stadens demokratiskt valda ledning och ersätta dessa med sina egna representanter från det Demokratiska partiet.

Tidningen Morning Star publicerar ett tal av Rebecca Latimer Felton, hon är författare, kvinnorättsförespråkare och kommer senare att bli USA:s första kvinnliga ledamot i Senaten. Anledningen till att Feltons tal publiceras är för att de senaste dagarna har några afro-amerikaner lynchats för att de anklagats för att våldta vita kvinnor. I Feltons tal säger hon: ”Om det krävs lynchning för att skydda kvinnans mest dyrbara egendom mot glupska bestar – så säger jag: Lyncha; lyncha tusen gånger i veckan, om det behövs!”

Feltons tal var ett år gammalt, något som undanhölls för läsarna. Redaktören Daniels utmålar afro-amerikanerna som ”degenererade bestar”. Han skriver även: ”När negern får en smula auktoritet blir han mer benägen att våldta.”

Alexander Manly, redaktör för den svarte tidningen The Daily Record, benämns som svart men enligt magasinet var han så ljushyad att han misstogs för att vara vit, vilket skvallrar om att han antagligen minst var mulatt. Manly bestämmer sig för att ge sin syn på saken och skriver: ”Varje svart man som lynchas kallas för en ’svart best’ men sanningen är att dessa män var tillräckligt attraktiva för att vita kvinnor skulle förälska sig i dem. Mrs Felton, säg åt dina män att det är inte är värre för en svart man att vara intim med en vit kvinna, än det är för en vit man att vara intim med en svart kvinna.”

Manlys krönika beskrivs av en historiker som något som ”skakar delstaten från bergen till havet”. Simmons manar till lugn, enligt historikerna för att han vill att ilskan skall användas till valet, det får inte explodera för tidigt. I valkampanjen för Demokraterna anlitas den tidigare sydstatsgeneralen Alfred Moore Waddell som språkrör för kampanjen ”The White Supremacist Campaign”. I ett tal blickar han ut över tusen män och kvinnor och säger:

— Negern var en slav, när han fördes hit. Är det här hans land? I tretusen år har negern haft en hel kontinent för sig själv, och den är i samma usla skicka i dag som den var då - förutom på de platser där den vite mannen har slagit sig ner. Negern har aldrig gett prov på förmågan till självstyre. Varenda gång han har civiliserats av den vite mannen och sedan överlåtits åt sig själv, har han oundvikligen gått tillbaka till ett tillstånd av vildhet.

Talet får åhörarna att jubla, i publiken finns ”röda skjortor” (vita nationalister) som är det demokratiska partiets milis. Den finns också flera högt uppsatta demokratiska ledare på plats. Waddell fortsätter:

— Ska vi överlämna oss till en flock svarta trashankar ledda av en handfull vita ynkryggar? Tusen gånger nej! Vi tänker inte längre finna oss i att leva under dessa förfärliga förhållanden. Vi är fast beslutna att ändra på det, om det så kräver att vi fyller floden Cape Fear med lik.

Efter Waddells tal försöker afro-amerikaner beväpna sig, men vapenbutikerna ägs av vita som inte säljer till dem. Likadant är det i resten av delstaten. Den judiska vapenhandlaren J N. Jacobi ringer runt till vita företagsägare och ber dem hota deras svarta anställda med avsked om de registrerar sig inför den kommande röstningen. Var rashatet ägnat åt att stärka de vita människorna eller var det för något annat? I del två får ni svaret.