RECENSION • Peter Andersson recenserar den nyligen utkomna filmen The Order. Filmen får 8 av 10 i betyg.

Förra månaden släpptes en efterlängtad thrillerfilm vid namn The Order. Filmen, som baseras på verkliga händelser, utspelar sig under 1980-talet i USA och handlar om den pro-vita nationalistorganisationen, felaktigt kallad, The Order och dess ledare, Robert Jay Mathews.

Genom hela filmen får man också se händelserna som utspelar sig ur FBI:s perspektiv, främst genom agenten Terry Husk. The Order ägnar sin verksamhet åt att bland annat råna banker och skaffa vapen med en bok vid namn Turners Dagböcker som rättesnöre.

Filmen har ett lätthanterligt tempo, även om det är mycket som händer på relativt kort tid av cirka två timmar. Detaljrikedomen är slående där man tydligt visar upp saker som att medlemmarna i organisationen skjuter sönder däck, byter telefonnummer och använder spikmattor. Även branden i slutet av filmen är full av detaljer, som hur tapeterna smälter.

Varför är filmen intressant?

Då filmen är baserad på verkliga händelser om en pro-vit nationalistisk organisation är filmen av hög relevans idag med hänsyn till att nationalism överlag är på frammarsch i västvärlden. Eftersom ämnet är kontroversiellt – och systemet är ute efter att smutskasta vit nationalism så mycket det bara går – är det viktigt att ta in hur de har valt att framställa den. Här blev jag positivt överraskad eftersom man har valt att inte göra den speciellt vinklad till nackdel för vit nationalism.

I skolan får vi minsann höra om hur hemsk denna ideologi är och avhumaniseringen av de som bekänner sig till den är enorm. Sådant finns inte med i filmen. Istället målas anhängarna upp som vanliga vita människor med hög moral, en hård trofasthet och som skaffar många barn, vilket är något som kommer irritera politiska motståndare.

Hur Mathews karismatiska sida målas upp, genom att han håller ett välladdat och slående tal där han uppmanar att man inom kampen måste gå från ord till handling, är också något som troligen kommer reta upp våra politiska motståndare. Man har inte heller valt att censurera nationalsocialistisk propaganda och dess symboler då hakkorset är med i många, men inte överdrivet många, scener.

En felaktighet som filmen innehåller är att man konsekvent kallar gruppen just ”The Order”, något som media och gruppens motståndare kallade dem. I verkligheten var detta inget som organisationen själva använde. Istället kallade de sig själva för The Silent Brotherhood. Ytterligare en felaktighet är att man valt att tona ned gruppens storlek. I själva verket sägs det ha varit flera hundra, om inte uppemot tusen, man.

Att man i filmen lägger stort fokus på Turners Dagböcker är också en felaktighet som systemet, redan på tiden då filmen utspelade sig, ägnade sig åt. Trots det är den en viktig detalj i filmen i den meningen att jag tror att boken kommer få ett visst uppsving framöver och att folk faktiskt läser den, och förhoppningsvis annan litteratur på ämnet.

Eftertexterna vill jag också rikta viss kritik mot då man hävdar att ”stormningen” av Kapitolium varit inspirerad av Turners Dagböcker, eftersom jag betvivlar det dels på grund av att Trump och hans anhängare knappast kan anses vara nationalsocialister och dels på grund av att det finns sådant som tyder på att det var en falsk flagg-operation.

Slutscenen anser jag hade kunnat vara längre och Mathews borde ha skjutit mer då händelsen i verkligheten var betydligt mer långdragen och han bjöd på mer motstånd än i filmen.

Bör du se den?

Svaret på frågan är ja. Jag anser att filmen är välgjord, relevant idag och utan en massa antivit propaganda. Detaljrikedomen är som sagt hög och det visas upp mycket vacker natur. Om syftet med filmen har varit att smutskasta vit nationalism tror jag att den kommer att innebära en bumerang i bakhuvudet på systemet. Det finns en del felaktigheter som gör att handlingen kommer en bit bort från sanningen men jag ser det inte nödvändigtvis som ett så pass stort problem. Det främsta i filmen som skulle kunna tolkas som anti-nationell propaganda utgörs av att en jude sitter och radiopratar mot nationalism – men han gör det utan argument och snarare med karaktärsangrepp, något som jag tror folk kommer att se igenom och därmed stärker det min teori om en bumerang-effekt.