Nyligen gavs boken Vän Döþer ut. Den betraktas av artikelskribenten som mycket viktig, och sätts i denna artikel in i ett vidare sammanhang.

Efter att den främmande kristendomen besegrat den forna seden och slagit ett järngrepp kring Norden, påbörjades på många sätt en tid av ofrihet i vår historia. Visst behöll bondestammen sin uråldriga politiska frihet, och kunde som de enda bönderna i Europa vid den tiden vara med och påverka rikets styre. Men en andlig ofrihet uppstod, en ofrihet med rötter i en för oss främmande lära. Läran, med hemvist i Sinai, har oss fortfarande i sitt fasta grepp, även om den ändrat skepnad. Förr var dess skepnad rädslan inför döden, för djävulen och den stränga Guden som ser allt.

Den dåtida dominerande maktstrukturen – kyrkan och prästerskapet – fick genom denna inpräntade rädsla ett maktinstrument med vilket de kontrollerade hela befolkningar. I den nyutgivna boken Vän Döþer beskrivs detta träffande; ””Döden” fanns där, överallt och dödade allt skratt och all glädje. Från dess iskyla närdes bara präster och kyrkor – människor och byggnader som inte hörde till våra gudar. […] ”Döden” och djävulen och helvetet – de kröp alla upp ur samma hjärnor där endast en tanke, en vilja, en önskan finns – makt över människor.” Med hjälp av fruktan och rädsla höll maktens män undersåtarna lojala, ty endast de sade sig ha svar på dessa frågor. Hur olikt är inte detta förhållande det som våra förfäder hade inför dessa frågor? Våra förfäder var fria män och kvinnor, som betraktade döden som en del av livets gång, och inte hade något behov av präster som tolkade livsskeendena åt dem. De behövde inga präster eller kyrkor, ingen Gud som ständigt övervakade dem och gjorde dem andligt ofria. De fruktade ingen lieman som höll dem i skräck inför döden, eller hade samvetskval över någon djävuls inflytande. Sina andliga behov skötte våra förfäder själva, genom att leva med en naturtrogen världsåskådning och efter en enkel devis; gör rätt och räds intet!

Har nutidens människor blivit mer andligt fria, när kristendomen allt mer förlorat sitt inflytande? Tyvärr har de inte det, då samma metoder för att kontrollera folket används av de nuvarande maktstrukturerna. Idag är det inte döden som folket fruktar främst, utan en mängd andra företeelser såsom kärnvapenkrig, miljöförstöring, epidemier, influensor, terroristhot osv. Ständigt förs dessa ämnen fram som de stora hoten, oftast utan någon som helst grund – förutom att befästa makten hos de styrande. Exempelvis inskränks Sveriges friheter allt mer och det lagstiftas för att bemöta det ”växande hotet från terrorismen”. Har Sverige något fall av organiserad terrorism som skulle kunna motivera sådana handlingar?

Vissa kritiker kommer nu att skuldbelägga Motståndsrörelsen för att vilja göra samma sak om vi hamnade i maktposition, vilket såklart inte stämmer. Dessa kritiker skulle hänvisa till Tredje riket och skuldbelägga oss för vad de påstår hände där, och hävda att även nationalsocialisterna använde rädsla och hot som maktmedel. Det stämmer att nationalsocialisterna använde hotbilder i sin propaganda – främst riktat mot kommunismen. Men till skillnad från dagens påståenden om hot så fanns det en grund i kommunisthotet. Den sovjetiska kommunismen förespråkade och eftersträvade en världsrevolution, och Stalin drömde om att skaffa sig hamnar i Atlanten. Hade inte tyskarna startat ett angreppskrig och därigenom förekommit Sovjetunionen hade förmodligen Stalin lyckats med att lägga hela Europa under sig, inte ”enbart” halva såsom skedde. Kommunisthotet var således befogat. Den andra hotbilden som tyskarna målade upp var judarna, och även där fanns det fog för det. Judiska kapitalister var inblandade i 1920-talets ekonomiska krasch, vilken fick enorma konsekvenser och skapade skyhög inflation i Tyskland. Inhemska judar hade vid ett flertal tillfällen visat sig opålitliga ur tysk nationell synvinkel, bl.a. genom att vara i högsta grad delaktiga i att organisera inhemska kommunistiska uppror för att omstörta Tyskland. Detta dels under brinnande krig i första världskriget och även senare i Weimarrepubliken. Flertalet av de tyska kommunistledarna var av judisk härkomst. Judar var även inblandade i den moraliska normupplösningen i Weimarrepubliken genom utgivandet och uppmuntrandet av degenererad skräpkultur, pornografi osv. Det kaos som skapats i kölvattnet av dessa aktiviteter, hotade att förinta Tyskland som nation och omkullkasta hela Europa. Kommunist- och judehotet sågs av tyskarna enbart som två sidor av samma mynt. Så att judarna som kollektiv betraktades med misstro och sågs som ett inre hot är förståeligt.

För att klargöra om den regim som styr har rent mjöl i påsen, bör man följaktligen granska om det finns substans för de eventuella hotbilder som målas upp. Har regimen ärligt uppsåt eller befäster den bara sin makt via rädsla och skrämselpropaganda? Jag vill hävda att det senare är rådande konsensus bland dagens maktelit i hela det s.k. Västerlandet. Mönstret går igen ända från Ansgars tidevarv. Maktinstrumenten är desamma nu som då. Endast genom att återvända till en världsåskådning av och för oss själva – en nordisk livssyn – kan vi åter bli fria, efter tusen år av andligt mörker. Boken Vän Döþer är mycket viktig i sammanhanget, genom att hjälpa oss finna tillbaka till oss själva.

Relaterat:
Ny bok utgiven – Vän Döþer av Wulf Sörensen.
Nationell.nu intervjuar Fredrik Vejdeland om boken Vän Döþer.

  • Publicerad:
    2009-11-14 00:00