KRÖNIKA • Priderörelsen vill normalisera alltifrån fetischism i offentligheten till barn som tror att de är djur. Inga Karlsson skriver om sina reflektioner efter sommarens homolobbyspektakel, och vad för slags framtidsvision dessa representerar.

Mannen som stod bredvid mig i den skränande folkhopen knackade mig på axeln.

— Vad är det där för en varelse, är det en man eller kvinna?

Jag tittade åt det håll han pekade. Vi befann oss på Sergels torg under första maj, där vänsterhopens hatobjekt för dagen var medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen. En person med mansröst agiterade upprört mot motståndsmännen, iklädd kortkort kjol, blus och pumps. Det långa håret kastades då och då bakom axeln när det verkade vara i vägen.

— Det är en man, svarade jag efter en tids begrundan.

Mannen bredvid mig såg tveksam ut men ryckte uppgivet på axlarna. Personen som jag uppfattade som en man, klädd i kvinnokläder tyckte inte om att Nordiska motståndsrörelsen var där. Han hade full uppbackning av den skränande vänsterhopen nere på plattan. Och de var flest kvinnor.

— Israel beskyddar sådana som oss! ropade transpersonen plötsligt högt och trofast mot motståndsmännen.

Ett till synes underligt påstående kan en del tycka. Jag vände blicken mot honom igen och något intressant hände. Den medhavda cykeln, fullastad med ballonger, prideflaggor och skyltar, välte omkull och drog mannen med sig i fallet. Händelsen upplevdes nästan som profetiskt.

Från Pride Kids, Pride Kinky och therianer

Så blir det några månader senare årets Pridevecka i Stockholm och jag läser programmet. Det utlovar mycket.

Pride för barn och familjer genom Pride Kids. Där får barn bland annat tillverka egna pridekläder och flaggor. Pride Youth för ungdomar mellan 13 och 20 år arrangeras också. Samtidigt finns Pride Kinky i Pride Park för vuxna med intresse för fetischism, sadism och masochism. Givetvis i trygg miljö utlovas det. Varför inte pussla ihop sin egen piska? Informationen fortsätter:

Varje dag har vi "prova på"; Rep och smisk med kläderna på. På vårt puppy corner där du kan hälsa på mänskliga valpar och plats för att träffa nya likasinnade.

Texten gör mig kallsvettig.

Apropå det. Ni har väl hört talas om therianer? Det handlar om att det på senaste tiden har rapporterats om barn och ungdomar som identifierar sig som djur. De klär sig i djurmasker, örondiadem och lössvans, äter ur hundsskålar och kryper på alla fyra. Ett fenomen som mest flickor tycks hålla på med.

Därför har det också getts ut barnböcker i ämnet. En handlar till exempel om en flicka som har en hemlig svans. Författarna Katja Tydén och Ida Ömalm Ronvall har lagt ner mycket arbete på att intervjua therianer i syfte att lyfta upp det positiva, sägs det.

— I höstas fick jag vara med på en quadrobicsträff. Det är träffar där de bland annat skapar filmer och springer runt på alla fyra och gör hopp. Det var spännande, säger Ida Ömalm Ronvall.

Quadrobics kommer från det engelska ordet ”quadrupedal” och betyder fyrfotad aerobics. Inom den kategorin tränar man fysiskt på att röra sig på alla fyra, samt på att efterlikna djurs rörelser som att springa och hoppa.

Men det finns fler liknande läroböcker. En sådan heter ”Hästen och Husse”. Den handlar om en häst som vill vara en hund med allt vad det innebär. En annan barnbok heter ”Jag är Bella; en flicka med snopp” och på SVT har de minsta barnen kunnat följa ”Tvillingarna Bobs äventyr” som handlar om Olga och Bamse som föddes som flickor. Bamse känner sig dock som en pojke.

Kvar står tänkaren

Och det är någonstans här mina tankar börjar vandra. Kanske för långt, kanske inte tillräckligt långt. När jag under några år sett den ena märkligheten efter den andra passera revy börjar jag se ett mönster.

Begreppet New World Order dyker ibland upp i samhällsdebatten. Där talas det om en värld utan nationella gränser och om genomgripande förändringar av hur vi ser på identitet, teknik och människans framtid. Samtidigt finns transhumanismen, vars förespråkare vill använda teknik för att överskrida biologiska begränsningar genom exempelvis genredigering, artificiell intelligens och människa–maskin-integration eller varför inte också som halvbiologiska sexdockor?

Känslan som infinner sig är att hela den globala Priderörelsen är ett enda stort experiment som ska bana väg för den nya människan: Posthuman. För visst känns det som en sorts desperat jakt på tid där det ena skruvade fenomenet avlöser det andra. Och det i ett tempo som gör att man knappt hunnit vänja sig vid gårdagens rubriker, förrän morgondagens känns ännu märkligare. Dock finns ett hopp i allt elände. Man kan inte komma ifrån att för varje gång en tidsanda säger ”att alla ska med”, så finns det människor som lugnt svarar: ”Inte jag.”

Motståndarna skriker sällan högst men är de verkliga krigarna. De vet att människans värde inte sitter i den senaste tekniken, den senaste identiteten eller den senaste trenden, utan i förmåga att reflektera, älska, tvivla och ta ansvar.

Om transhumanismens vision lyckas med sitt slutmål så är det just dessa reflekterande människorna som blir de svåraste motståndarna. Inte därför att de fruktar framtiden, utan därför att de vägrar överlämna sitt omdöme och öde till någon annan.