KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om hur TV-reklamen utvecklats i Sverige genom åren och vad som hade kunnat förbättras med den.

När Ingvar Carlsson blev statsminister efter Olof Palme yttrade han bland annat följande när han kom hem från ett statsbesök i USA: ”Jag hoppas att USA:s sätt att avbryta filmer eller reportage under TV-sändning, med ideliga reklamsnuttar inte kommer hit till Sverige.”

Hur det blev vet vi med besked. Fruktansvärt irriterande, inte sant?

Jag minns i början hur man reagerade, men man vänjer sig – eller, bättre uttryckt, fann sig i det.

Mer och mer smög sig över tid också det afrikanska inslaget in, som en propaganda för det ”mångkulturella”. Ibland med helt mörkhyade barnfamiljer, ibland med blandade familjer.

Jag minns i början när franska bilar representerades av fransmän, tyska bilar av tyskar, svenska bilar av svenskar – och så vidare. Man undrar lite varför det afrikanska inslaget kommer in i sammanhanget, om det inte förekommer en viss indoktrinering i reklamsnuttarna?

Stopp! Inget nedvärderande menat. Naturligtvis får afrikaner representera sina alster i reklamen med sitt folk. Det skulle till och med vara intressant och se vad de åstadkommer nere i Afika. Det kan vara jordbruksprodukter, hantverk, några tekniska lösningar – gärna det.

Det är de politiska påtryckningarna och verklighetsförvanskningen av produkternas ursprung som är oärligt och förminskar vita människors insatser.

För övrigt kunde det vara trevligt med olika språkinslag från olika länder. Temperament, glättighet och melodier.

Reklam i sig går väl inte att undvika idag, men det kunde ske med ordentliga pauser mellan färdiga reportage och filmer m.m. Och att man visar helsvenska familjer med blonda barn emellanåt är ett önskemål från de svenskar som känner sig verklig diskriminerade i sitt eget land.

Reklamen kunde även förmedla god information för att bli mer intressant. Hur fyller man på? Hur sköter man alla hushållsredskap? Hur behandlas möblerna? Vad skall man absolut inte göra? Och så vidare. Inte bara skvalpa runt med en glänsande dammsugare på ett blankt golv eller försöka inbilla oss att ett visst diskmedel gör underverk genom att visa en kladdig gryta och växla till en helt ny yta! Det är bara trix och inget annat. En genomgående uppriktig reklam med god information skulle nog locka fler kunder.

Priserna skall vidare alltid anges korrekt. Det duger inte med bara procentuell nedsättning för att locka kunder. Det är en fallgrop för alla låginkomsttagare.

När du läser till exempel ”laxgratäng” på förpackningen. Då vill man kunna vara säker på att den innehåller mest lax. Inte att det är en massa rotfruktsblandning med bara ett par ynkliga laxbitar i. På rent ärligt språk borde det då vara: ”Rotmosblandning med laxbitar.” Ett sådant förfarande skulle implementeras för alla matlådor av anständighet, med en glad svensk bonde eller ljusa barn på våra livsmedelsförpackningar – eller mörkhyade glada barn på bananförpackningar eller afrikanska produkter – inte dessa eviga s.k. ”mångfaldsrepresentationer”.

Något allvarligare är dessa hjärtslitande missförhållanden med dessa bidragsuppmaningar.

Se på djurplågeriet med bidragsönskan. Vart tar pengarna vägen? År efter år ser vi dessa djur i sina burar, hängande på kedjor. År efter år ser vi samma bilder. Ingen förändring, ingen befrielse för elefanterna har skett, den lilla apan hänger kvar i sina kedjor och så vidare. Man kunde önska att någon istället kunde visa: Här räddade vi dessa stackars djur från dessa plågor med hjälp av inkommande bidrag. Konkret – samma djur.

Man visar en fattig svart mor med sitt barn, bredvid en sandal i sörjan – år efter år. Man undrar, det måste ju ha skett en förändring av något slag? Åldras de inte? De tigger om vårt medlidande, folk ger behjärtansvärda bidrag, mest de som själva har det knalt – men inget blir bättre. Det visas några skolor, matleveranser. Vi betalar med våra skatter, år efter år. Och det uppdagas att vi gjort dessa länder helt beroende när det upphör. Donald Trump har insett det och vi börjar få vetskap om att vi egentligen inte gjorde dem någon tjänst. Men vår reklam fortsätter med sina drypande reklamsnuttar.

Vi har hemlösa i vårt eget land, tröskelboenden i förfärligt skick omständigheter – vem tigger om bistånd för dem?

Under alla reklaminslag ”för världens barn” med kolossala belopp insamlade – blev det någon förändring? Hade dessa pengar spenderats till att förbättra våra sociala missförhållanden hade det kunnat visas resultat, dels att administrationen hade stannat med mindre utgifter inom vårt land och att vi skapade – ja, just det – en gnutta folkgemenskap. Detta är vad svensk reklam borde sträva mot!