Sverigedemokraterna måste be om ursäkt till förintelsens offer
2024-11-09 09:00
KAPITEL 16. Renhet är inte bara ett yttre attribut, det är också ett inre karaktärsdrag.
Strider och krig, faror och motgångar av alla de slag är hårda prövningar för människor och folk. De kan bara övervinnas, när människan har bevisat sin duglighet i vardagen. Vardagens prövningar är ofta farligare än livets stora kraftprov. Många människor och folk, som har gått segrande ur de stora striderna, har i vardagen obemärkt förfallit till lättja, ytlighet, bekvämlighet och dålig hållning och sedan gått under.
Den tyska människan är därför såväl i strid som i fred, såväl i olycka som i lycka, noga med att gestalta sitt liv ur en inre renhet. Äran är grundlagen som styr hans handlingar i den politiska och militära kampfronten såväl som i det vardagliga arbetet. Han är alltid väl medveten om att denna rena hållning, som har ett lika äkta djup som hans blod, alltid måste erövras på nytt och genom stora kraftansträngningar bevaras.
Man märker det hos vissa människor ofta redan vid den första träffen, man upplever det hos många människor igen och igen under årslång erfarenhet, att deras hela väsen är uppfyllt av renhet. Lyckogörande är varje bekantskap med sådana rena, äkta och värdefulla människor. En vinst är varje umgänge med dessa människor av renaste karaktär. De förädlar och upplyser varje gemenskap. Ett folk med ett antal sådana rena människor kan fortbestå under historiens gång. Det säkrar sig så ett evigt liv.
Ett rent sinne återspeglar sig i regel i en yttre renhet. Klara ögon, ett rent yttre, den naturliga strävan av att hålla sig fri från yttre orenhet brukar för det mesta visa på att bakom den yttre renheten finns också en inre renhet att finna.
Till den karaktärliga renheten hör framförallt ärligheten. Det finns människor som påstår att de tjänar riket med all sin kraft. Men från dessa utgår ingen glöd eller medryckande begeistran. De är kalla och tomma, eftersom de enbart strävar efter en hög position, befordran och belöning. Tjänsten för riket är för dem endast en vacker kuliss för deras egoism.
Det finns människor som hävdar att de tjänar folkgemenskapen. Men i deras närhet känner man att de endast har något till övers för det gemensamma, efter det att de har säkrat sina egen vinning. Den tyska moralregeln “Gemeinnutz geht vor Eigennutz” (allmännytta före egennytta) är något de inte har tagit till sitt hjärta. Tomt och falskt är därför hela deras handlande. Hos rena människor finns ingen sådan disharmoni mellan det yttre skenet och den inre hållningen, mellan ord och handling. Den renaste människan har svagheter och brister. Den har dock inget att göra med disharmonin och orenheten hos människor som i sitt inre är helt oärliga och falska.
Till den inre renheten hör ärligheten gentemot medmänniskan. Man måste alltid kunna se sin medmänniska direkt i ögonen. Den rena människan unnar ärligt sin medmänniska varje glädje och är alltid en ärlig vän. Han kan dock även öppet bemöta sin medmänniska med allvar, med straff eller när det är nödvändigt med fiendeskap.
Till renheten hör den ärliga hållningen gentemot sina medmänniskors och gemenskapens egendom. När miljoner människor genom sitt hårda arbete näppeligen kan försörja sig är det ett brott om en enskild person kan berika sig sinnlöst och så bedra folkgemenskapen. Där arbete och lön är rättvist fördelat, är oärlighet, bedrägeri, mutor, förskingring och häleri än mer förkastliga brott.
Renhet måste framförallt visa sig i människornas mest intima personliga relationer. Vid kamratskap och vänskap och framför allt vid kärlek måste all oärlighet, allt bedrägeri och all inbördes falskhet lämnas därhän. På allt som man inte har något anspråk, måste man framförallt i dessa personliga relationer avstå. Framförallt här är det viktigt att inte i hemlighet ta något i besittning som inte tillhör en.
Vissa människor tror också att de kan lura ödet. De vägrar att tro, att varje orent karaktärsdrag alltid bara skadar dem själva. Med orenhet kan man i slutändan inte lura ödet. Med orenhet förorenar man bara sig själv. Varje tysk känner i sig en skyldighet, att då och då under en lugn stund, granska sitt inre och rannsaka sitt livs renhet. Den ständiga självrannsakan kommer att rädda honom och hans folk för all framtid från vardagens faror och stärka honom och hans folk i tider av nöd och kamp.