ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 3 juni 1936. Skribent är Bertil Brisman.

Uppgörelsen mellan tidsepoker, världsåskådningar och idéer avgöres icke på konferenser och i sakliga debatter om det ena eller den andras ändamålsenlighet. Samtliga parlamentariska partier i Sverige ha stiftats på kongresser och det har röstats om programmet. Men intet parlamentariskt parti har heller inneburit en uppgörelse – varken utåt eller inåt. NSAP bildades av en handfull unga män som i känslan av att ha den moraliska rätten bröt med den juridiska, och därmed hela det borgerliga samhället och dess ”politiska anständighet”. Detta brott mot det borgerliga samhällets anständighet var också ett brytande med det borgerliga samhällets oanständighet och förljugenhet. Det var ett brytande med en gammal tidsepok, med en gamla tidens människotyp och i kampen för denna uppgörelse låg också fröet till skapandet av en ny människotyp, en ny världsåskådning och en ny tidsepok.

En ny människotyp. Det går aldrig att av nordiska människor göra sterila klichéer och programfigurer. Det finns i en nordisk människa alltför mycket behovet att leva sig in i livet, förankra sig i tillvarons grund och upp ifrån denna gestalta sin omgivning. Detta kan endast ske i en ändlös serie av strider, strider med sig själv, sin omgivning och allt som där är falskt och förljuget. Den nordiska rasens historia är en ändlös vävnad, där trådarna äro kärleken och hatet, och som färgats rött av de enskilda människornas hjälteblod. Onda eller goda – det har varit levande människor.

En ny världsåskådning. Endast i den hårda, självuppoffrande kampen för en ny ide kan en ny människotyp skapas. När det ynkliga jaget höjt upp sitt eget ”förnuft” till högsta handlingsnorm, och i storordig självbelåtenhet sätter sig till doms över organiskt framväxande livet och därmed ställer sig utanför detta, mister detta, framfödes ur ungdomens längtan tillbaka till naturen och livet den nya iden. Iden har två sidor. En nedrivande och en uppbyggande. Den river hänsynslöst ned alla de småborgerliga påfund, pressar obarmhärtigt och hjärtlöst samman det förljugna jaget och egoismen, pressar ned det så långt att det ej finns något kvar av det gamla och ruttna, pressar ned människan dit så att hon tvingas att säga: ”Allt var förljuget”. Men samtidigt bygger den upp. Den stålskodda spjutspets den obarmhärtigt sätter mot vårt bröst riktas av en större kärlek än vi voro mäktiga själva. Och det var då vi anade denna, som vi gingo ut till strid.

En ny tidsepok. Av de nydanade människorna danades den nya tiden. Tiden danade ej människorna. Men denna nya tid danades ej av den ensamma människan. Den danades först då människan insåg att hon endast var EN bland sina folkkamrater. Den danades då all borgerlighet försvann, då alla de som upplevt iden i ödmjukhet inför livet och folkstammen blev den enkle soldaten i ledet. De som kämpade där, skapade sig inga namn, men de skapade en arme, som fick ett namn.

Det är grundtanken i Lindholms SA.