Ett bra tecken på att vi lever i en obalanserad tidsålder är när forskare, vetenskapsmän och läkare behöver gå in och med sin expertis styra in befolkningen på rätt bana. Nyligen kom det en rapport från en Dr David Whitebread, utvecklingspsykolog och specialist på utbildning för unga barn, vid University of Cambridge. Dr Whitebread slog fast att barn måste få leka för att utvecklas optimalt fysiskt och psykiskt. Liknande råd kommer titt som tätt. Jag vet till exempel att allt fler läkare har börjat ordinera motion och rörelse till patienter via recept. Har det gått så långt att vi måste bli ordinerade vardagsmotion för att fatta att våra kroppar behöver rörelse?
Än mer alarmerande och skrämmande blir det då vi vuxna inte längre ens vet vad som är bäst för vår egna avkomma. Då jag för tretton år sedan fick min första son fick jag med mig flera informationsblad om hur viktigt det är att man håller i sitt nyfödda barn. Jag minns hur chockad jag blev över att sådan här information överhuvudtaget behövs. Vet verkligen inte nyblivna föräldrar att barn behöver närhet?
Tittar man ut över lekplatserna är det ingen ovanlig syn att de står tomma. Barn leker helt enkelt inte som de gjorde förr. Orsakerna är många. Precis som Dr Whitebread konstaterade så är det ett komplext problem. Dagens människor är stressade och har föga tid över till att bara vara och låta barnen leka fritt. Barn är från tidig ålder tvingade att passa tider och följa rutiner in absurdum. Deras liv är många gånger mer inrutade än de vuxnas. Jag skräder inte orden om jag påstår att många barn lever i små fängelser av trygghet. Ofta ser man barn uppklädda i dyra märkeskläder sitta fint på något trendigt café med sina moderiktiga mammor. Barnen har blivit små accessoarer och tillåts inte längre agera barn.
En annan sak som hämmar våra barn är att säkerhetstänkandet har gått över styr. Många föräldrar tillåter inte sina barn att på egen hand utforska och testa gränser. Det finns också en annan aspekt i det här säkerhetstänkandet. För en tid sedan kom min ena son hem från skolan och sa att han behövde ha ett skriftligt intyg där jag som vårdnadshavare gav min tillåtelse att han ska få spela rugby på rasterna. När jag frågade honom varför kom det fram att det hela rörde sig om att hans lärare inte vill ta ansvar om det händer något. Det här är ett bra exempel på hur dagens samhälle fungerar. Säkerhetstänkandet handlar i själva verket ganska lite om att faktiskt skydda, bry sig om eller värna barnen. Istället handlar det om att vuxna vill svära sig fria från ansvar. En stor bov i sammanhanget är det övervakningssamhälle som under de senaste åren sakta vuxit fram. Människor uppmuntras att agera angivare mot varandra. I ett sådant samhälle vill ingen ta ansvar, inte ens för sina barn. Skulle ett barn trilla och slå sig om de klättrat i ett träd kanske en granne är där och tycker att föräldern är oansvarig och anmäler händelsen.
Det nutida samhället skapar fega och oharmoniska individer med en stark ovilja att ta risker och ansvar. Vi måste med alla medel återfå vårt sunda förnuft och låta barn vara just barn med allt vad det innebär. Barn ska inte tämjas och hämmas. De ska springa fritt, hjälmlösa och barfota och utforska världen med all sin naturliga nyfikenhet. Det får vi aldrig ta ifrån dem!
Hoppa till huvudinnehåll
