IN MEMORIAM. Simon Holmqvist skriver om hur han förlorade sin vän, kamrat och högra hand i Nordfronts nyhetsredaktion på midsommarafton.

Midsommarafton 2020 blev för mig så långt ifrån ett glädjefyllt firande man kan komma, för det var då jag fick veta att Axel Eriksson hade avlidit. Han var inte bara en god kamrat, en av Nordfronts stöttepelare utan även en väldigt god vän.

När någon dör är det vanligt att man lyfter fram väldigt positiva saker om personen på ett sätt som hyllar dennes liv. Och på många sätt påminde han mig om min egen far, som också dog alldeles för tidigt, en sådan person som är rakt igenom god och inte ens har en mörk sida såsom så många av oss har. Det är alltså inte så att jag bara försöker lyfta fram honom för att han nu inte längre är bland oss, han var verkligen en av dessa människor som ingen kunde tycka illa om.

Axels inflytande på Nordfront
Nordfront hålls upp av ett gäng personer som arbetar tyst i bakgrunden, utan att synas, utan att få den typen av beröm de faktiskt förtjänar. De ser till att det dagligen kommer upp nyheter på Nordfront som bara undertecknas ”Redaktionen”. I många fall beror det på att man av olika anledningar vill vara anonym, men ändå göra något för kampen. Eftersom vi som skriver nyheter oftast inte signerar dem med våra namn passar den typen av redaktionsarbete utmärkt för sådana personer.

Axel var en av dessa, men han jobbade inte i bakgrunden för att han ville vara anonym – tvärtom var han helt öppen med sitt engagemang. Han gjorde det på grund av idealism, passion och kärlek för kampen och skrivandet, inte för att få belöningar i form av beröm och uppmärksamhet. Som person var han ödmjuk, lojal, intelligent och principfast. För honom var nyhetsrapporteringen en konstform. Han var väldigt intresserad av hur man lockar till läsning och samtidigt berättar något ur ett nationalsocialistiskt perspektiv, något han också skickligt lyckades oerhört bra med.

Varje vecka när vi hade redaktionsmöte var Axel alltid den ivrigaste att se statistiken, för att kunna utvärdera ifall hans skrivande gett resultat och vecka efter vecka var det han som skrivit den nyhet på Nordfront som fått flest läsare. Han var helt enkelt en mästare på att hitta och skriva nyheter på ett sätt som uppskattades av läsarna. Så om du någon gång läst en nyhet på Nordfront och tänkt ”fan vad bra att Nordfront finns” då har det med största sannolikhet varit Axels ord du läst – utan att du vetat om det.

Men Axels sätt att skriva nyheter, hans ton i skrivandet, har dessutom varit oerhört inflytelserikt på Nordfront som helhet de senaste åren och även format oss andra. Tillsammans med mig har han hjälpt till att lära upp nya skribenter, ta fram nya direktiv och förhållningssätt och löst problem som uppstått när vi till exempel inte riktigt känt oss helt säkra på hur vi ska rapportera om en viss sak.

Hans intresse och bevakning av utrikesnyheter, framförallt hans förståelse för skeenden i Mellanöstern, har också gjort stort intryck på alla som arbetar med nyheter på Nordfront – inte minst genom hans fantastiska artikel Mosaiken Mellanöstern – Nordfront reder ut sörjan.

Axel lyckades också uppmärksamma detaljer som kunde förbättras gång på gång som jag själv missat och det är mer än en gång jag förundrats över hans förmåga att identifiera små men viktiga möjligheter till förbättring.

Som vice nyhetsredaktör var han alltså min högra hand och en självklar och naturlig efterträdare för mig att leda nyhetsrapporteringen på Nordfront. Vi kompletterade varandra oerhört bra: Axel med sin känsla för detaljer och jag med min känsla för helheten.

Förutom hans talanger och enorma känsla för nyhetsskrivande var radikalismen något som utmärkte honom. Det är så många gånger jag har rådgjort med Axel i svåra och komplexa frågor rörande Nordfront och hans inställning var alltid den radikala och därmed den självklara.

Det spår han satt på Nordfront kommer att fortsätta märkas långt efter hans bortgång.

Många gemensamma intressen
Dessutom var han en som förstod och delade min stora fascination för J.R.R. Tolkien. Vi hade många och långa diskussioner om den sekundära värld som Tolkien skapade – diskussioner där vi båda lärde oss mycket om livet, tillvaron och den kamp mot Morgoths tjänare som vi tillsammans förde i den här världen.

Och på tal om Tolkien avslöjade jag i ett avsnitt av Studio Bothnia att jag har en enorm fascination för kartor och att jag som ung pojke hade det något udda intresset att rita kartor, hitta på världar och länder som sedan krigade med varandra och erövrade land av varandra. Efteråt berättade Axel förstås för mig att han gjorde precis samma sak som pojk – med den enda skillnaden att hans fantasiländer också hade olika fotbollslag som möttes i turneringar, för fotboll och idrott var ett stort intresse hos Axel som jag dock inte riktigt delade.

Axel hade också ett stort musikaliskt intresse precis som jag, men också en stor musikalisk talang vilket jag skrev mer om i artikeln Veckans låtar: Axel Eriksson med favoriter. Jag minns med värme våra många och långa diskussioner där vi skickade låtar till varandra på Skype, blandat med diskussioner om nyheter, ideologi och händelser i Mellanöstern.

Att Axel dog på midsommarafton är kanske i sammanhanget irrelevant, men faktum är att vi på kvällen skulle på samma midsommarfest. Av olika anledningar blev detta inställt för mig och jag ringde faktiskt specifikt Axel på morgonen – troligtvis bara någon timme innan han dog – för att säga att vi tyvärr inte skulle ses på kvällen. Det slutade med att vi pratade i över 20 minuter om just Tolkien och det är mycket så jag minns Axel: En vän och kamrat man kunde ha oerhört givande och intressanta diskussioner med, som man kunde bolla idéer med för att sedan alltid komma ur samtalet lite klokare själv.

Jag har alltid älskat midsommarafton, det är en slags magisk tid då även våra förfäder ansåg att övernaturliga väsen var särskilt aktiva och att trolldom och fruktbarhetsritualer var särskilt effektiva. Men faktum är att sommarsolståndet är en dödens högtid, då man förvisso uppmärksammar att solen är som starkast men med medvetenheten om att den kommer att dra sig tillbaka mer och mer. På samma sätt som att midvintersolståndet är en livets högtid, då solen återkommer och besegrar mörkret och döden.

För alltid kommer jag nu att påminnas om denna aspekt av midsommaren och jag misstänker att ingen midsommar kommer att bli sig lik mer, då jag för resten av mitt liv kommer att tänka på hur jag förlorade min vän Axel.

Men Axel lämnade ett gott namn efter sig och kommer att leva vidare så länge vi minns honom. Och förhoppningsvis också genom att vi låter oss inspireras av hans ödmjukhet, passion, idealism och radikalism och på så sätt låter honom leva vidare även genom oss. Det är åtminstone så jag vill hedra Axel.

Vila i frid Axel – du är för alltid saknad!

  • Publicerad:
    2020-06-28 09:00