INSÄNDARE • Henrik Andersson resonerar om den östtyska Nicht-rörelsens strategi och hur den skulle kunna användas idag.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Den östtyska Nicht-rörelsen utgjorde en av de mest särpräglade formerna av motstånd i det forna DDR genom att den inte var en organiserad politisk gruppering utan snarare ett kollektivt beteendemönster grundat i passiv vägran.

Denna rörelse tog form genom medborgarnas medvetna beslut att avstå från att delta i den socialistiska statens officiella riter och karriärvägar för att i stället bevara sin personliga integritet och intellektuella frihet. För många innebar detta ett radikalt val där man medvetet sökte sig till okvalificerade arbeten som eldare, städare eller vaktmästare trots att man besatt höga akademiska meriter. Genom att inta dessa positioner längst ned i den sociala hierarkin kunde man undslippa den ideologiska press och den lojalitetskontroll som var obligatorisk för alla som eftersträvade högre tjänster inom akademin eller statsförvaltningen.

I stadsdelar som Prenzlauer Berg i Östberlin växte det fram en omfattande subkultur där dessa intellektuella arbetare skapade ett parallellt samhälle som ofta beskrivs som en nisch-tillvaro. I skydd av sina enkla yrkesroller kunde de ägna sig åt konstnärligt skapande, filosofiska diskussioner och underjordisk publicering utan att ständigt behöva kompromissa med regimens krav. Denna form av inre emigration blev ett kraftfullt verktyg för att underminera statens anspråk på total kontroll över individen. Även om Stasi betraktade dessa miljöer med stor misstänksamhet och ofta utsatte personerna för psykologisk nedbrytning, lyckades inte regimen kväva den tysta protesten.

Kyrkan spelade i detta sammanhang en avgörande roll som en av få platser där individer som drabbats av yrkesförbud eller som valt bort statliga karriärer kunde finna både anställning och en fristad för sina tankar. Här förenades de personliga vägvalen med en bredare civilrörelse som betonade icke-våld och sanning. När den fredliga revolutionen slutligen tog fart i slutet av 1980-talet utgjorde just de personer som under decennier praktiserat detta passiva motstånd en viktig moralisk och organisatorisk kärna. Deras långvariga vägran att låta sig korrumperas av systemet hade skapat en grogrund för den förändring som slutligen ledde till Berlinmurens fall och slutet på den östtyska enpartistaten.

Denna taktik var inte helt felfri men kanske något att tänka på ändå. För varför ska vi delta i ett samhälle som vi avskyr?

• Väljer bort det globala: Man undviker globala storföretag och plattformar till förmån för lokala producenter och småskaliga nätverk där man har kontroll över sin närmiljö.
• Gör vad man kan i det dagliga livet: Undvika kontakter med de främmande och ser till att inte göra något för att integrationen ska lyckas.
• Kulturellt självvalda gemenskaper: Man söker sig till mindre, homogena sammanhang där man upplever att de egna traditionerna och värderingarna bevaras, snarare än att delta i den breda, officiella samhällskulturen.
• Ekonomiskt avståndstagande: Man begränsar sin karriär eller sin konsumtion för att inte bidra med skattemedel eller energi till ett system vars inriktning man motsätter sig.

— Henrik Andersson