KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver här om vad det mångkulturella och kapitalistiska Sverige av idag saknar.

Adolf Hitler yttrade om viljan att stoppa arbetslösheten under början av 1930-talet att inte arbetslösa skall behöva öppna sina gaskranar i sin förtvivlan.

Det finns så ”fina” ord i den demokratiska världen – immigration, utanförskap, diskriminering osv – men logik, samarbete och disciplin för gemenskapens bästa saknas helt.

Logik: När Tidöregeringen beslutar att höja pensionsåldern krockar det med industrins och vissa firmors behov av att avskeda äldre innan den statliga pensionen träder i kraft, med motiveringen att man måste föryngra sin personal. Följden blir naturligtvis arbetslöshet då det blir omöjligt för dem att få en anställning på annat håll.

Samarbete: Ett fungerande samarbete i folkgemenskapens anda mellan politikerna och näringslivet saknas helt. Att höja pensionsåldern fordrar naturligtvis regeringens inskridande mot förtidsavskedande. Vidare genomförs avskedanden i helt kapitalistisk anda som hos Ericsson – och igår anges att kryddfirman Sankta Maria skall flytta sin verksamhet till ett annat land med billigare arbetskraft.

Så fortsätter det – och regeringarna tillgodoser inte sitt folks behov av trygghet, utan stöder istället misskötta länders nödtorft med miljardbelopp i utlandsbistånd. Vår duktiga svenska arbetskraft skjuts nästan hånfullt åt sidan med otillräcklig hänsyn. Tidöregeringen är ett skrämmande exempel på kapitalistisk ideologi som gynnar ett visst klientel som blev Weimarrepublikens fall på sin tid.

Disciplin: Redan i ungdomen måste vi inpränta nyttan och stoltheten över fullvärdig yrkesutbildning. Vi behöver inga fler ”kändisar” som höjs till en nivå som hägrar våra unga själar till den typen av liv. Klart att idoler finns och skall finnas, men då skall de också bete sig som föredömen – utan rattfylleri, drogmissbruk och omoralisk snedvridning! Inte som det förekommer nästan konstant att de lyfts fram och blir idoler, trots detta beteende.

Vi behöver inte heller köpa färgade fotbollsspelare. Det finns tillräckligt med fotbollsintresserade bland vår ungdom och vi hade åter kunnat få ett helt svenskt lag, utan risk att betraktas som globala integrationsivrare.

Vad vi behöver: Är gedigna yrkesutövare i Sverige som skall återge vårt land det kvalitativa produktrykte i världen som vi en gång hade. Då behövs vår egen arbetskraft med regeringarnas försorg och inte nonchalans. Media måste framhålla landets behov och locka mer med respektingivande yrken till våra ungdomar och inte skapa lockelse för kändislivet – vi behöver inte fler av dem.

Man kan inte bygga ett land med utarmning av etablerade kända industrier, byggen eller vår kända välfärdspolitik inom sjukvården. Kapitalintressen får inte överstiga det som våra förfäder i odalisk anda byggt upp med gedigen svensk arbetskraft. Man vet mycket väl att börshajarna alltid satsar på kortvariga vinstflöden som alltid skapar arbetslöshet för folket. Billig utländsk arbetskraft, press och jäkt på de våra som har arbete med de nuvarande olyckor det medför.

Vi med folkgemenskapstanken vill inte att dessa upplevelser som Joakim Pålsson skriver om skall drabba våra äkta medborgare i Sverige – vi vill ge dem ett bra liv med framtidstro och trygghet.

Hur? Frågar ni säkert. Svenskarna betalar mycket skatt, som i åratal utan resultat ges till de länder som med oro alltid vädjar om förlängning på biståndet. Media hjälper till med ”hjärtskärande” bilder: Vi oroar oss för kommande angrepp – sänder vapen i miljardklassen till ett annat land. Klimatfantasterna begär pengar och vid nya prospekteringar som förespeglar nya arbetstillfällen stoppas det ofta av dem. Så resurserna kunde istället fördelas till minskandet av arbetslösa.

Förhållningsregler som tar hänsyn till anställda och sätter gränser för aktieägarnas överdrivna vinstintresse borde införas av en sund regering.

Tysklands fredsår, som det talas så lite om, gav upphov till starka industrier. Som bevis för deras folkgemenskap och hänsyn till arbetarna kunde dessa industrier få resa en fana med gyllene kugghjul omkring deras nationaltecken, som en synlig och stolt reklam för deras insats för det arbetande folket. Det fordrades mycket för att få hissa den flaggan. Inte bara produktionsresultat utan ordentliga matsalar, avkopplingstid med pool och grönska kring, vårdmöjligheter osv. Inte undra på att arbetsresultatet blev gediget och efterfrågat i världen. Krupp, Siemens, AEG osv.

Vi vill åter ha SAAB bilar, kugghjulstillverkning, Ericssons telefoni, textiltillverkning m.m. i Sverige.