REPORTAGE. Martin Saxlind skriver om förra veckans vandring i Sareks nationalpark.
Dag 1, Stora Sjöfallets nationalpark
Runt lunchtid den 12 augusti reste vi från Luleå upp till Suorvadammen. Tidigt på kvällen anlände vi till dammen och gick över bron in till Stora Sjöfallets nationalpark för att inleda vår vandring mot Sarek.
Vädergudarna log mot oss och vädret var fint, mygg och knott blev däremot en ovälkommen överraskning.
Vi hittade inte heller stigen vi tänkte följa inledningsvis, men ”inte alla som vandrar är vilse” – vi visste ju att det mesta av vandringen skulle ske i helt obanad terräng, så det spelade inte någon större roll.
Terrängen den första dagen bestod av träsk, snår, björk och stenar och när kvällen började tränga sig på var det svårt att hitta en lämplig plats att slå läger på. Efter att vi rört oss uppåt ett tag kom vi dock upp på en kulle där det fanns utrymme för att slå upp våra tält, varpå vi slog läger, åt middag och avrundade dagen.
Dag 2, Stora Sjöfallets nationalpark
Nästkommande dag inleddes med frukost och fortsatt ovälkommet sällskap av flygfä. När vi nästan var färdigpackade och på väg att bryta läger dök dock en mer sympatisk gäst upp: en nyfiken räv.
Räven, som såg ung och frisk ut, inspekterade oss på avstånd och närmade sig sedan. Den kom riktigt nära när den bjöds på mat, men skyggade undan för hastiga rörelser och högre ljud och ville inte äta ur någons hand. En stund lade den sig dock och vilade eller sov på bara några meters håll.
Sällskapet till trots var vi tvungna att fortsätta vår vandring då vi inte hunnit så långt som planerat första dagen.
Denna andra dag blev en jobbig dag som till en början fortsatte i samma sega träskterräng, men också – som grädde på moset – tidigt kombinerades med mycket vandrande uppåt. Efter ett tag var dock den värsta stigningen över och vi tog oss över trädgränsen till den höjd där bara mindre buskar kan växa. Vi var också tvungna att ta oss över en fors där en i sällskapet vadade barfota och vi andra chansade på stenhoppning (och jag fick betala med lite vatten i ena skon för det…).
Lunchen intogs på ett krön med fin utsikt över området vi tragglat oss igenom hittills. Från den här höjden planade terrängen ut och gick ibland neråt när vi sökte oss fram mot vårt nästa mål.
Även den här dagen var oväntat fin för att vara en såpass sen sommardag så här långt norrut. Jag bar bara en underställströja och tunn t-shirt på överkroppen och svettades ändå kopiöst mycket.
I slutet av dagen hade vi fortfarande inte kommit så långt som planerat, men vi tog sikte på en renskötarstuga vi såg och slog läger några hundra meter väster om den. Jag började äta middag innan jag hade satt upp mitt tält och fick ångra det då det började regna, men det var som tur var väldigt lätt regn som inte heller störde sömnen (men förmodligen rensade regnet bort myggen då nästa dag äntligen var den första myggfria dagen!).
Mitt tält.
Dag 3, in i Sarek
Den tredje dagen var tillsammans med den första dagen den lättaste. Vi tog oss ut ur träskterrängen runt samestugan och följde vattnet som blockerar vägen in till Sarek. Efter att ha tagit oss upp och runt bergsfoten/terränghöjningen som vattnet rundar nådde vi bron över Guhkesvákkjåhkå (ingen aning om hur det uttalas…) och när vi klev över den var vi äntligen inne i Sarek!
Här åts en sen lunch/tidig middag och det finns inte så mycket mer att säga om dagen annat än att vi på väg mot bron vadade över en till fors och den här gången körde alla barfota-taktiken. Vi slog läger ”rakt fram” i riktning från bron.
Dag 4, toppförsök och flykt
Målet för vår resa var att bestiga Sarektjåkkå som är Sveriges näst högsta berg (Stortoppen ligger på 2089 meter över havet men vi tänkte ta Nordtoppen på 2056 då den högsta toppen på berget ska kräva klätterutrustning).
Vi gick såldes upp tidigt och gav oss iväg mot detta mål den fjärde dagen. Vi valde att gå högt för att undvika eventuell myrmark i den lägre terrängen och tog oss fram rätt snabbt mot berget innan vi började stöta på glaciärforsar med iskallt vatten. Då vi var lätt packade för en topptur och lämnad den mesta utrustningen i lägret sökte vi oss därför nedåt mot deltat där forsarna rinner ut i Guhkesvákkjåhkå och där kunde vi stenhoppa istället för att vada över två större forsar.
Med vattnet avklarat tog vi sikte på sjön vid bergets fot och tog oss dit. Väl framme konstaterades dock att vädret uppe på berget inte var bra. Mörka regnmål hade redan omslutit toppen och rörde sig i vår riktning, varför vi fick ge upp våra planer om att bestiga berget.
Således tog vi oss tillbaka till lägret och åt mat efter vad som ändå hade blivit en väldigt lång vandring. Sedan hann vi inte mer än att lägga oss och vila lite innan det skulle visa sig att vädergudarnas leende mot oss egentligen kanske bara hade varit ett hånflin från första början…
Runt 21-tiden på kvällen hade det börjat blåsa och storma så mycket att vi märkte att det inte skulle gå att sova på platsen och att alla eller åtminstone flera av tälten kanske skulle blåsa sönder. Det beslutades därför att vi snabbt skulle bryta läger och röra oss bort från ovädret.
Vi korsade därför Guhkesvákkjåhkå in i Stora Sjöfallets nationalpark igen. Då det redan var kväll tog det dock inte många timmar innan det blev helt mörkt ute och därmed svårt att ta sig fram över alla vattendränkta stenar. Vi försökte oss därför på en längre paus bakom en större klippa, men vinden som först varit i lä vände sedan och det regnade för mycket för att man skulle kunna vara still på den platsen utan att bli nedkyld. Så det gick inte att vänta in morgonljuset och värmen där. Vi fick därför fortsätta framåt med hjälp av ljuset från månen och en pannlampa samtidigt som vi tog kortare pauser när vi hittade nya platser som låg lite i lä.
Det största riskmomentet under natten blev annars att vi måste korsa samma fors som vi redan korsat på väg till Sarek. Då det regnade och var kallt ville vi inte ta av oss och vada den här gången, utan vi chansade på stenhoppning trots att stenarna var blöta inte bara av forsens vatten utan av regn och att det utan förvarning kom så kraftiga vindar att man måste stå stadigt med båda fötterna i marken och luta sig mot vinden för att inte tappa fotfästet och stappla med vinden. Chansningen gick dock hem och lönade sig då vi tog oss över vattnet snabbt och utan komplikationer.
Dag 5, marsch tillbaka till Suorva
Det dåliga vädret höll sedan i sig samtidigt som morgontimmarna började närma sig, mörkret sakta gav vika och vi fortsatte framåt. Efter att ha tagit oss ner från bergsterrängen och korsat jobbig träskmark var vi trötta med två utförda dagsturer på mindre än ett dygn och utan någon sömn, men vi tog oss fram till en viss stuga som vi kunde ta oss in och ut ur utan någon åverkan och lämnade pengar i som tack för lånet. Där fick vi äntligen torka kläder, äta mat och sova 2-3 timmar på morgonen innan vi runt 10-tiden inledde den sista vandringen för både den här dagen och den här turen.
Trots motgångarna föregående dag och den begränsade mängden sömn lyckades vi avverka den sista etappen som tog två dagar på vägen ut på en dag nu på vägen hem. Detta underlättades av att vi nu höll oss högre upp i terrängen på vägen tillbaka och inte hamnade i träskmarken lika tidigt och långt bort från Suorva som på vägen ut, samt att vi stötte på stigen vi inte hittade första dagen. Så även om vandringen tillbaka var tung, så flöt den på väldigt tursamt – särskilt i jämförelse med vad som hänt alldeles innan. Jag tror vi var tillbaka till bilarna runt femtiden på eftermiddagen och sent på natten anlände vi till Luleå och fick en välförtjänt natt med sömn i riktiga sängar.
Mer bilder, film och information om vandringen kommer senare i veckan på Motståndsrörelsen.se. Vill du vara med på aktiviteter som denna? Skicka in en ansökan.
Hoppa till huvudinnehåll
