KRÖNIKA • Sverigedemokraterna har kommit med flera politiska utspel mot de individer som sparkats ut ur partiet. Från deras synvinkel är det vildarna som är problemet, men skall vi verkligen se detta ur SD:s perspektiv?

Linda Lindberg, gruppledare för Sverigedemokraterna, öppnar för att vildar ska kunna förlora sin riksdagsplats.

"Jag tycker väl egentligen att man som partilös inte har i Sveriges riksdag att göra”, säger hon.

Sveriges radio

– En partilös ska inte ha mer än vad en medianlön i Sverige ligger på, säger SD:s gruppledare Linda Lindberg till radion.

Aftonbladet

Varför har vi valkretsar och 349 riksdagsledamöter i Sverige? Inom i princip varje styrelseskick delas makten upp. Detta då en person inte har den mänskliga förmågan att bestämma allting. Det betyder att makten är delad, även när det de facto råder diktatur eller kungligt envälde. Demokrater försöker gärna påskina att diktatorn eller ledaren är mer lik gud än människa, tydliga exempel på detta är hur de framställer Vladimir Putins styre i Ryssland i nutid. Vi har i alla fall valkretsar för att det skall finnas representanter för hela landet, det skall inte uppstå att städerna eller landsbygden besitter hela makten.

För att gå runt detta brukar politikerna begå brott och skenskriva sig i valkretsar där de inte finner någon som de tycker kan representera partiet. Beteendet är bedrägligt, olagligt och urholkar andemeningen med det nuvarande systemet. En av anledningarna till att vi har 349 ledamöter i riksdagen är för att täcka upp valkretsarna, men också för att inte skapa ett fåmansvälde i den lagstiftande församlingen. Precis som den sverigedemokratiska vilden Elsa Widding påpekar.

Det fick SD:s gruppledare Linda Lindberg att såga sina tidigare kolleger – och kalla dem för ”effektsökande vildar”.

När Elsa Widding hör det skrattar hon.

– Det talar för sig själv vem som är vilde i de här sammanhangen. Hon står för en riksdagsdiktatur. Det är väl så att man i alla partier röstar med partilinjen men Sverigedemokraterna är väldigt rabiata, säger hon och fortsätter:

– Den stora frågan är; varför är de så många? Räcker det inte bara med att Åkesson kommer dit och trycker. Det är Linda Lindberg som är den riktiga vilden. Hon tycker att riksdagen ska vara helt odemokratisk.

Sveriges television

Teoretiskt skulle man kunna skapa ett system där ledamöterna måste underkasta sig partiets vilja eller lyda under de interna partiomröstningarna i sakfrågor. Istället styr partierna detta med hjälp av pengar som knyts till partiet och inte den enskilda ledamoten. Det förstnämnda har man inte implementerat fullt ut, delvis för att olika regioner skall företrädas, bara för att en sak är bra för Stockholm så betyder inte det att det är bra regionalt eller lokalt. Kommunen Karlshamn röstade nyligen nej till kärnkraft som exempel.

Att ha flera riksdagsledamöter gör också att interndemokratin får större utrymme, alla politiker tänker inte likadant och vissa har olika principer, principer som de kanske inte alls önskar att bryta. ATP-systemet röstades till exempel igenom på slutet av 50-talet genom att en liberal valde att lägga ned sin röst. Han var aldrig välkommen igen men folkpensionen röstades igenom om än i ett system som var så dåligt framtaget att man redan efter två decennium visste om att det inte skulle hålla.

Knapptryckarkompaniet

Partiernas makt över den enskilda ledamoten framgår väldigt tydligt i Anne-Marie Pålsssons bok Knapptryckarkompaniet. Hon var riksdagsledamot för Moderaterna under Bo Lundgren och Fredrik Reinfeldt.

Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.

Fredrik Reinfeldt

Alla skvallrar om allt – stort och smått. Under ett möte med några riksdagsledamöter frågade en minister om vi ska prata politik eller skvallra. Svaret kom snabbt från gruppens ordförande ”Vad är skillnaden?” Skvallret är som en social ritual för att skapa förtrolighet mellan dem som skvallrar och stöta bort dem det skvallras om. I mycket handlar skvallret också om att framhäva sig själv och att söka detronisera motståndare.

När vi inte skvallrar och fjäskar för statsråden och andra ledande företrädare ägnar vi dagarna åt att marknadsföra regeringens politik. Precis såsom Maud Olofsson käckt sa att vi skulle göra inför en fullsatt förstakammarsal under en gemensam allianssammankomst. Ni ska bara föra ut vår politik, sa hon utan att rodna ens. Efter tio minuters anförande kom hon dock på att hon kanske sagt något olämpligt. Då rättade hon sig själv med att utöka vår uppgift till att också vara med och forma politiken. Men det var bara en läpparnas bekännelse.

Jag rekommenderar att man läser den boken men jag väljer att summera den kortfattat utifrån riksdagsledamotens perspektiv. Huvuddelen av partiernas inkomster kommer från skatt inte partimedlemmarnas medlemsavgifter. Detta gör att det uppstår ekonomiska incitament att inte locka till sig fler som önskar ha något att säga till om. Att föra en politik eller ha ett beteende som alienerar medlemmar sätter inga djupa spår inkomstmässigt om medlemsfall uppstår. Medlemsintäkter beräknar Pålsson till ungefär 25-50 miljoner för samtliga partier. 400 miljoner får partierna från skattekollektivet. ”År 1980 samlade de politiska partierna 1,2 miljoner medlemmar. I dag är den siffran nere på 250 000.”

Dessa pengar sprider sedan partiet till de bästa rövslickarna genom diverse uppdrag i riksdagen eller andra möjliga uppdrag alternativt så får de medieexponering. Dock är pengarna knutna till partiet beroende på hur många representanter de har i riksdagen. När någon blir vilde så förlorar partiledningen pengar och därmed makt. 3,3 miljoner kronor beräknas SD förlora p.g.a. att två personer har sparkats ut ur partiet. Partieliten har alltså förlorat makt.

Att ens be om votering inom riksdagsgruppen om en sakfråga anses som illojalitet, det innebar att man inte röstade inom riksdagsgruppen om sakfrågorna. Ledaren för riksdagsgruppen fick de själva inte rösta fram utan det var partiledaren som skulle utnämna den person, i det fallet var personen också statsminister. Om någon av samvetsskäl inte vill rösta igenom något påbörjas mobbning (förste mobbare är ledaren för riksdagsgruppen, märk vem som attackerar Widding) och sedan kommer en förfrågan om de kan tänka sig att kvitteras ut (nu kan de inte det längre p.g.a. SD) och de flesta brukade välja denna möjlighet, för önskar de en framtid inom partiet så är det bäst att de fogar sig annars kommer de inte med på valberedningens lista. I det fallet hon nämner så lyfte personer upp möjligheten ”tvångsutkvittning” när ledamoten fortfarande stretade emot. Det uppmanades att inte skriva några motioner angående FRA-lagen något ledamöterna har rätt till samtidigt som avvikelse från partilinjen inte skulle accepteras. Endast 0,3 procent av samtliga motioner riksdagsledamöter lägger fram röstas igenom.

Ny politik från regeringen förs fram via debattsidan på Dagens Nyheter inte riksdagsledamöterna, de får läsa det i tidningen. Dessa ledamöter får heller inte fritt prata med pressen utan skall gå via partiets mediekanaler. Något som SD är väldigt noga med. I många fall är underlaget för vad de skall rösta på så dåligt att de inte fullt ut vet vad de röstar på. Medvetet minskar man tiden för ledamoten att sätta sig in i sakfrågan. Detta gör man även på stämmor där partiets medlemmar röstar genom partiets politik, ledningen sätter dagordningen och på det sättet blev Lissabonfördraget en obetydlig fråga trots att man övergav beslutanderätt åt EU istället för riksdagen. De politiska tjänstemännen är anställda av partiet och har en lojalitet mot partiet inte emot den enskilda riksdagsledamoten. De har ofta högre sakkunskap än riksdagsledamöterna i vissa ämnen och har ett kunskapsövertag, de är dessutom fler anställda politiska tjänstemän än riksdagsledamöter och de har närmare anknytning till ledarskapet än ledamöterna.

De enskilda ledamöterna kan inte sätta sig in i varenda sakfråga utan det bestäms genom utskottsarbetet. När det skulle sparas papper för miljöns hänseende så innebar det att propositionerna (lagändring) i pappersform inte längre skulle skickas ut från tryckeriet, nu var den nedladdningsbar eller kunde skrivas ut själv med dubbelt så mycket papper som följd. ”Jag uppmanade därför alla mina kollegor i riksdagen i ett mejl att göra som jag – utnyttja möjligheten att få den gamla ordningen förlängd. Ty den möjligheten gavs vi i ärlighetens namn också. Jag fick några snabba reaktioner. Några var liksom jag irriterade på nyordningen, medan andra tyckte att det var helt i sin ordning med argumentet att ’propositionerna kastar vi ju ändå direkt i papperskorgen’. Jag frågade en av de ledamöter som uttryckte sig på det viset om det var det han också sa till sin valkrets. På den frågan blev han mig svaret skyldig men såg med ens mycket skamsen ut.”

”Så förre talmannen Björn von Sydow verkar ha träffat helt rätt när han 1989 i en artikel konstaterar att styrelseskicket har utformats med partiväsendets snarare än väljarnas bästa för ögonen. Att den ordning som blev resultatet innebar att riksdagsledamöternas makt eroderade bort tycks inte ha bekymrat något. Minst av allt dem som befunnit sig i de innersta partikretsarna.”

Innan partiväldet

För över 100 år sedan röstade riksdagsledamöter för parti men också efter egna intressen, regionala intressen samt eget huvud, även om principen var förhärskande om att man i de nationella församlingarna skulle se efter hela nationens välstånd. Det betydde att det inte var säkert att man vann omröstningar i riksdagen även om man hade en partimässigt majoritet. Socialdemokratin förändrade detta genom att ledamöterna röstade mer som partiet (vad gruppen gemensamt kommit fram till) ville och därmed försvann osäkerheten till viss del. Denna förändring skapade ett incitament hos de andra partierna att följa efter om man i framtiden själv ville vara mer säkrare på att vinna omröstningarna och därmed säkra sin politik. Med den självklara effekt att de tidigare nämnda anledningarna till valkretser och individuella val av riksdagsledamöter fick mindre betydelse och därmed anammades också socialdemokratins sätt att få fram politiska beslut.

Maktdelningen blev mindre och med starkare partianknytning innebär det också att kvittningssystemet där majoritet och minoritet kommer överens om att ledamöter står över. På detta sätt skapades en ventil för de missnöjda ledamöterna, de som inte kunde rösta igenom förslag av samvetsskäl fick nu möjligheten att stå över. För att få igenom sin politik bröt Sverigedemokraterna medvetet mot kvittningssystemet i april i år för att slå ut sina egna vildars röster, det systemet har inte kunnat återupprättas efter det. Det är nog många riksdagsledamöter som är förbannade på Sverigedemokraterna och många gruppledare kommer och har antagligen fått en ökad arbetsbörda genom att bråka ideologiskt med de enskilda ledamöterna i deras partier.

Det finns många goda skäl ur demokratisk synpunkt att ta strid mot partiet. Det kanske är när partiet är för toppstyrt, speciellt SD och Moderaterna framställs som väldigt toppstyrt. Den naturliga inbördes striden om makten i partiet där förloraren kanske måste lämna, ett sänkt arvode gör det säkerligen svårare för personer att utmana det nuvarande ledarskapet och därmed byggs en kultur av ja-sägare upp. Uppenbar favorisering är också skäl till missnöje, en av de två moderaterna som lämnade för SD har belönats på bekostnad av andra med möjligheten att komma in i riksdag och kommunfullmäktige medan den andre har möjlighet till riksdag enligt Sverigedemokraternas partilistor för Karlstad och Värmland samt Stockholm. De får chansen över de som i åratal kämpat inom partiet och därmed kan möjligt missnöje kanaliseras genom att ta enskilda beslut. Den här favoriseringen kan även leda till avhopp eller mindre engagemang kanske inte på riksdagsnivå men på region- och kommunnivå.

Skydd från utnyttjning av partierna

En annan sak som jag spekulativt tror har hänt är att SD rekryterade Elsa Widding för att hon hade en etablerad röst och man lovade säkerligen henne att hon skulle få driva sina frågor i parlamentet. Hon utmanade öppet en av de judeo-liberala systemets trossatser, klimatet, och hon rörde sig i av liberalerna ”icke-godkända” kretsar. Därmed offrades hon efter valet efter att hon antagligen stått emot partiets påtryckningar. Det är säkerligen en stor del som önskar att bli representerade av Elsa Widding, kanske inga fyra procent men hon är ganska ensam om att högt upp i det här systemet utmana den medvetet uppiskade klimathysterin. Det är nödvändigtvis inte bara SD:are som tycker att det är bra att den här klimathysterin konfronteras utan hon kanske har stöd från andra väljargrupper. Jimmie Åkesson säger att vildarna blev invalda på SD-mandat, ja men har SD själv upprätthållit vad de lovat för att dessa personer skall stödja dem?

Varför skall ingen hänsyn tas mot de väljare som vill att deras röst räknas för att de röstade på SD med anledning av att de rekryterade Widding? Om jag utläser dokumentet rätt så fick Widding fler personröster valet 2022 än Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson tillsammans. Hon fick strax under 10 000 personröster och blev endast slagen av Åkesson i partiet som hade flest kryss i landet. Det är inte säkert att SD ens hade fått personrösterna eller andra röster som kanske inte kryssade Widding. Med Jimmie Åkessons tankesätt skall partierna kunna lova vitt och brett vid valtider till personer som man önskar rekrytera till riksdagslistorna och sedan bryta detta kort efter valet när rösterna är säkrade. Väljarna som velat se sin representant har vanligtvis ingen chans att straffa sådant beteende förrän fyra år framåt i tiden.

Vem bär ansvaret?

Det är ytterst partiets ansvar att vildarna uppstår och det är Jimmie Åkesson som leder partiet, det är han som är ansvarig till att de här rekryteringarna har skett. Jag vet inte varför Åkesson kommer med politiska utspel om att försvåra det för vildar i allmänhet, det kanske är något som han tänker framföra om han får frågan om vildarna under valrörelsen, antagligen då med utspel om att han tar ansvar. Men ansvar hade varit om han presenterade hur han partipolitiskt skall arbeta för att detta inte skall ske igen vid nästa mandatperiod.

Åkesson är också skyldig till det missnöje som uppstod under förra mandatperioden där man förändrade ståndpunkter i en rad frågor vilket gjort att personer lämnade partiet för Alternativ för Sverige. Nooshi Dadgostar har haft samma problem under den här perioden då hennes parti allt mer underkastat sig den sionistiska maktens tolkning av konflikten mellan Palestina och Israel. Samma sak gäller hennes strävan om att bli ”rumsren” och av den anledningen har Vänsterpartiet minskat kritiken mot bankerna så att kritiken framstår som mer liberal än socialistisk och partiet utbildas av Wallenberg och den gamla moderata finansministern Anders Borg inför det här valet.

Skyddsnätet

Då Sverige har stora problem med allt för omfattande judeo-liberal likriktning av partierna, något som alltså framgår av exemplen med SD och V, så behöver inte vildarna ett minskat skyddsnät. Jag är av den uppfattningen att de istället behöver ett utökat. Speciellt i och med att de har fruktansvärt svårt att bli valda igen då Sverige saknar all form av en sådan kultur och jag tror detta har varit till nackdel i Sverige. Det stora partiväldet kontrolleras av storfinansen, inte enskilda politiker eller väljarna. Vi har ingen Thomas Massie i Sverige och i USA har man till slut lyckats röstas bort honom med judiska pengar och säkerligen hårda påtryckningar för att alienera hans valkrets vilket gjort att han inte röstades fram igen. Men ibland så krävs det bara en rakryggad person för att påbörja en nödvändig utveckling.

Skyddet skall inte bara vara till för att de enskilda ledamöterna ska slippa bli utnyttjade av partierna, utan även för möjligheten att dessa ska kunna slå vakt om partiets politik när partieliten gör stora förändringar utan att ha en lång diskussion om det. I SD:s fall har vi sett partiledningen svika gång på gång: Nato, EU, HBTQ, invandringen samt allt annat som de har gett upp genom åren. I skrivande stund går Richard Jomshof och Jimmie Åkesson emot varandra om vem som är svensk, om detta är ett spel för galleriet vet jag inte men skyddsnätet kan vara till för de som står på Jomshofs sida under nästkommande mandatperiod.

Avslut

Det måste också sägas att jag skriver detta för att påpeka hur falska dessa demokrater är, det är de som påstår sig vara demokrater och därför bör deras värdegrund skärskådas efter de demokratiska principer de påstås förfäkta. Jag själv är inte demokrat och hade det varit upp till mig hade majoriteten av svenskarna inte fått ha rösträtt och systemet som jag beskrivit i den här artikeln hade sett annorlunda ut.