I efterdyningarna av den mångomtalade Reepaluaffären försöker Sverigedemokraterna profilera sig. På bred front går partiet ut och anklagar socialdemokraternas Mona Sahlin och Ilmar Reepalu för att underblåsa den ”nya antisemitismen”.

Att en hög sossepotentat i det långa loppet inte kunde förespråka en rakryggad antisionism, sade sig självt. För SAP intog, i och med Göran Perssons ordförandeskap, en tydlig Israelvänlig hållning i Palestinafrågan. Däremot är det anmärkningsvärt att det framställt nationella partiet Sverigedemokraterna, nu dragit lans för den judiska minoritetens påstådda utsatthet i Malmö.

Mattias Karlsson, SD:s presschef, påbörjade en projudisk offensiv i februari. Under den braskande rubriken ”Ilmar Reepalu blåljuger angående information om antisemitism”, gick Karlsson till storms och anklagade Reepalu för hyckleri. I sin artikel lyfte Karlsson förnöjsamt fram att SD minsann, sedan flera år tillbaka, har klagat över problemet med ”den växande antisemitismen i kommunen”. Partiets representanter skall enligt Karlsson vid upprepade gånger ha väckt frågan, både i Malmös kommunstyrelse och i kommunens fullmäktige.

Den åttonde mars sluter SD:s partiordförande Jimmy Åkesson upp bakom sin partikollega. Ett pressmeddelande publiceras där socialdemokraternas partiordförande Sahlin anklagas för att ”blunda för verkligheten bakom den nya antisemitismen”. Vidare hyllas kristdemokraternas partiordförande, då denne enligt Åkesson modigt vågat beröra den muslimska antisemitismen i en tv-sänd partiledardebatt. Till skillnad från Karlsson, är Åkesson helt öppen med vilka källor han stödjer sig på gällande den framställda nya antisemitismens utbredning:

”Det faktum att Mona Sahlin totalt förnekar att antisemitismen skulle vara mer utbredd bland muslimer än bland några andra grupper visar bara att hon inte har lyssnat på vad den judiska församlingen i Malmö har att säga. Det visar också att hon är dåligt påläst i ämnet och att hon inte tagit del av några av de rapporter som skrivits i ämnet av bland andra Svenska kommittén mot antisemitism och Forum för levande historia. Sahlin kan heller inte ha lyssnat på sin partikamrat Nalin Pekgul som i tidningen Judisk krönika redan år 2004 redogjorde för egna upplevelser av antisemitism bland svenska muslimer. En antisemitism som Pekgul menade hade sin upprinnelse i det hatbudskap som predikas i många svenska moskéer.”

Karlssons och inte minst Åkessons tydliga projudiska ställningstagande, väcker en rad frågor:

Borde inte ett parti vilket hävdar sig vara nationellt orienterat, fokusera det mesta av sin kraft på att värna och lyfta fram svenskarnas intressen? Borde inte SD, som en konsekvens av detta, lämna andra upplevt felfördelade etniska grupper åt sina egna öden? För vad har judarnas påstådda utsatthet (om löjligt låga 49 anmälda ”hatbrott” i Malmö år 2009) för betydelse för oss svenskar, när samtidigt vår nations gränser översköljs av etniska främlingar från världens alla hörn?


  • Publicerad:
    2010-03-17 00:00