POLITIK • Sverigedemokraterna skulle sätta Sverige först. Nu visar det sig att allt fler väljare frågar sig om partiet ens vet vad det betyder längre. Inga Karlsson delar med sig av sina tankar om valresultatet.

På mindre än två mandatperioder har SD gått från att vara den kompromisslösa oppositionen till att bli Tidöregeringens lojala partner. Belöningen blev politiskt inflytande – i utbyte mot att partiet förlorade en del av sin själ.

Frågan som många tidigare väljare tycks ha börjat ställa, med tanke på det sjunkande stödet, är vad som egentligen hände med den tidigare ideologin. Vad finns kvar av ett parti som lovade att inte backa, inte anpassa sig och inte låta andra partier bestämma?

Visserligen blir kompromisserna fler när migrationspolitiken, kriminalpolitiken och andra kärnfrågor ska omsättas i praktisk politik. Det kan förvisso skyllas på tillfälliga opinionssvängningar, regeringsslitage eller konkurrensen från andra partier. Men den obehagliga förklaringen tycks snarare vara att väljarna faktiskt börjat se vad makten har gjort med Sverigedemokraterna.

När Tidö blev viktigare än SD

Partiledare Jimmie Åkesson har talat om behovet av att säkra ett tillräckligt starkt regeringsunderlag. Under valrörelsen har han också resonerat om när väljare kan behöva prioritera andra partier inom det borgerliga regeringsunderlaget för att säkra Tidös fortsatta överlevnad som Liberalerna.

Ur ett strikt parlamentariskt perspektiv är resonemanget begripligt. Om ett parti riskerar att hamna under riksdagsspärren kan det påverka möjligheten att bilda regering.

Men politisk kommunikation handlar inte enbart om vad avsändaren menar. Det handlar också om vad väljaren hör.

För en traditionell SD-väljare kan budskapet uppfattas som en förändring av själva prioriteringen. Tidigare var budskapet i huvudsak: Stärk SD. Nu blir budskapet delvis: Säkerställ att Tidö överlever.

Även om partiledningen inte anser att dessa båda mål behöver motsäga varandra, är det just detta som många potentiella SD-väljare möjligtvis har gjort. Varför ska väljarna maximera SD:s storlek om det viktigaste ändå är att Tidö som helhet får tillräckligt många mandat? Det är en fråga som SD-ledningen måste förhålla sig till.

Hade partiet kunnat kräva mer?

Efter valet 2022 hade Sverigedemokraterna ett mycket starkt förhandlingsläge. Med 73 mandat var SD större än Moderaterna och samtidigt helt avgörande för att Tidöregeringen skulle kunna få igenom sin politik i riksdagen.

Det betydde att SD hade mer än bara möjligheten att förhandla om detaljer. Partiet hade möjlighet att sätta hårdare press på regeringen men valde att låta bli. Frågan är därför inte bara vad SD fick igenom, utan också vad partiet hade kunnat kräva men valde att avstå.

Men för att vara rättvis fick SD trots det igenom en del av sin politik. Skärpt migrationspolitik, hårdare krav för medborgarskap, skärpta straff och större möjligheter att använda tvångsmedel mot kriminella är några exempel. Men priset för inflytandet handlar inte bara om de kompromisser SD gjort i migrations- och kriminalpolitiken. Det handlar också om hur partiets politik förändrats i 180 grader på andra områden.

SD har nu gått från att länge varit skeptiskt till Nato till att stödja ett svenskt medlemskap utan förankring och debatt med de egna medlemmarna. Under samma period har SD blivit en tydlig förespråkare för ett omfattande militärt stöd till Ukraina och en hård linje mot Ryssland.

Sverige har dessutom ingått försvarsavtalet DCA med USA, som ger amerikanska styrkor tillgång till svenska militärbaser med SD:s stöd. Samtidigt har partiets relation till EU blivit betydligt mer pragmatisk. Det parti som en gång talade om Swexit och beskrev EU som ett hot mot svensk självbestämmanderätt driver i dag en helt annan linje.

Partygänget och kramkalaset med Mohamsson

I valrörelsens slutskede växte även bilder fram av Tidösamarbetet som ett kompisgäng. Stundtals närmast spexartat.

När Jimmie Åkesson och Liberalernas Simona Mohamsson möttes i en hjärtlig kram vid Tidöpartiernas julmöte i december 2025 blev bilden påtaglig. Inte minst eftersom partierna samtidigt stod långt ifrån varandra i frågan om SD:s plats i en framtida regering. Statsminister Ulf Kristersson mottog symboliska julklappar – glögg och en Taylor Swift-LP.

Sedan kramades det igen efter den gemensamma pressträffen i mars 2026. Kramen kom efter att Liberalerna meddelat att partiet inte längre skulle ha en spärr mot att Sverigedemokraterna ingår i en framtida regering. Händelsen uppmärksammades som symbolisk, just eftersom den markerade en tydlig förändring i relationen mellan de båda partierna. 

Men det stannade inte där.

I början av september kramades Åkesson och Mohamsson återigen offentligt, denna gång under valrörelsens slutskede. Det var efter ett politiskt bråk om stödröstning och Liberalernas opinionsläge, men trots den politiska konflikten valde partiledarna återigen att mötas med en ömsint kram. 

Under valrörelsen 2026 förstärktes det lättsamma bildspråket genom filmer från Åkessons båttur på Göta kanal, där han ibland kastade kollegan Jessica Stegerud i vattnet och själv senare blev nedknuffad av utrikesminister Maria Malmer Stenergard.

Symboliken kan vara värd att fundera över. Den en gång så tappert kämpande rörelsen har med åren fått en framtoning som snarare för tankarna till en sliten efterfest än till det samhällsprojekt som en gång målades upp. 

Israel – en allt större del av SD

Tidigare argumenterade partiet för att svensk politik skulle sätta svenska medborgares intressen främst. Den nationella tillhörigheten var utgångspunkten.

När SD nu gör judisk säkerhet och Israel-relaterade intressen mer framträdande kan det upplevas som en förskjutning av vilka intressen partiet egentligen företräder.

Jimmie Åkesson  har i valtal och andra politiska sammanhang allt tydligare knutit Israel till utrikespolitiska sakfrågor som också fått en plats i den inrikespolitiska debatten.

Bland annat har han föreslagit att judar ska undantas från ett eventuellt förbud mot icke-medicinsk omskärelse, med hänvisning till judars ställning som nationell minoritet. Partiet har också ansett att Sveriges ambassad ska flyttas från Tel Aviv till Jerusalem. Judisk säkerhet och kampen mot antisemitism har samtidigt blivit en tydligare del av SD:s politiska identitet som en av de viktigaste frågorna.

För väljare som framför allt såg SD som ett parti för svenska intressen, svensk kultur och nationell sammanhållning kan därför frågan bli: ”Varför ska vissa gruppers intressen ges en särställning medan andra svenska väljares intressen hamnar längre ned på dagordningen”? Det är där som formuleringen ”judarna först och svenskarna sist” kan uppstå som en möjlig väljartolkning.

Partiledningen har tappat kompassen

SD:s stora utmaning efter valet är därför en tillnyktring där en smärtsam process kan vara nödvändig i att inse att man gått vilse. Det handlar inte bara om att vinna tillbaka röster. Det handlar också om att förstå varför väljare som en gång såg partiet som ett verktyg för en samhällsförändring inte längre gör det i samma utsträckning.

Den kanske mest obekväma slutsatsen är att problemet under en tid kan ha funnits i partiets ledarskap, där en liten klick bestämmer riktningen utan tillräckligt gehör för de egna medlemmarna. Det är dags att SD-ledningen nu börjar rannsaka sig själva.

Inte bara: ”Vad gjorde vi för fel?”

Utan:

”När slutade vi lyssna?”