KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver med anledning av årsdagen av Tysklands kapitulation den 7-8 maj 1945 – som i Ryssland årligen firas som Segerdagen den 9 maj – om sina egna minnen, upplevelser och tankar kring Tredje rikets fall.

Vad som hände för 80 år sedan basuneras ut på alla medier med tillfredställelse. Jublande naiva folkmassor med tron om en evig fred.

Efter den propagandan kommer reportagen: Nya skjutningar, sprängningar, i vårt land; dessutom nya krigsförklaringar i världen.

Jag återkommer därför till vad som skedde för åttio år sedan. Freden blev en hämndförklaring utan anständig kapitulation.

Många miste sina kära EFTER freden. Någon har räknat ut att det dog fler tyska soldater EFTER freden än under själva kriget.

Det fälldes många tårar, tro mig. Jag firade inte då och inte heller nu!

Mitt i glädjeyran i Stockholm skyndade sig en äldre dam med kappan över armen till sitt hem i Lidingö. Under kappan gömde sig ett porträtt av Adolf Hitler. Snabbt tog hon denna inramade bild ned från väggen i tyska legationen innan de deserterande diplomaterna hann riva ned alla NS-dekorationer.

Vi vet med nya erfarenheter att diplomater till stor del svänger med de politiska förändringarna. Så var fallet med Gaddafi och Libyen som ni kanske minns?

1960 sändes ett brev till Göran Oredsson från en äldre dam med förfrågan om han hade intresse av att få ett porträtt av führern som hon räddade undan från förstörelse. Som nationalsocialist och ledare för Nordiska Rikspartiet blev det en självklarhet att hämta detta porträtt.

Den kom under vårt ”beskydd” och hänger hos mig än idag. Allt intakt med ram, fotograferad av pressen och TV.

Avbildningen gjordes på hans 10-årsjubileumsdag vid makten. Ännu stolt och förhoppningsfull innan attentatet och Stalingrads fall.

Oavsett vad hans belackare säger så kommer han ALDRIG att glömmas, som så många andra politiker. Hans program finns kvar som en grund som andra bygger vidare på.

Redaktionell anmärkning: Åsikterna i texten är skribentens personliga reflektioner, grundade i egna upplevelser från andra världskriget. Syftet med publiceringen är inte att uttrycka missaktning eller att hetsa mot någon juridiskt privilegierad folkgrupp.