KRÖNIKA • ”V-kandidater sprider lögner om Förintelsen”, kunde jag läsa för några veckor sedan i Expressen. Visst lockar rubriken till läsning. Vänsterkandidater alltså – och artikelns ton andas den sortens brott och straff som ofta infinner sig när någon avviker från ett etablerat trossystem.

Låt oss se vilka förbjudna tankar som dessa vänsterkandidater hyst – och Gud förbjude – dessutom yttrat högt när det handlat om antal döda i Förintelsen i och med att ha blivit tillfrågad.

— Jag tror att det är mycket lägre än 6 miljoner, sa en kandidat.

Plötsligt undslapp sig en kommentar kring en annan etablerad trosfråga:

— Jag har inte bevis för att Israel gjorde 11 september-attacken även om det finns många saker som pekar på det.

Influencern Myron Gaies åsikter togs även upp i artikeln där han fått samma fråga om antal döda i Förintelsen.

— 271 000 som mest, hade han svarat och hånlett.

Och jag funderar: Ifall även spekulationer om den 11 september blir straffbara – vad får vi mer inte tro på? Nåväl. Enligt artikeln rykte båda de klentrogna vänsterpartisterna från valsedeln. Rakt av. Liberal demokrati, som det heter.

Vad gäller Förintelsen har det historiskt sett figurerat olika siffror i olika sammanhang, framtagna av experter och historiker kring antal döda. Sex miljoner är antagligen det säkraste kortet att svara en journalist på. Men vad hände med de siffror som två miljoner, fyra miljoner, 1,1 miljon och 271 000? Det är trots allt ganska stora differenser mellan de uppskattningar som förekommit genom åren.

Vad sa de egentligen?

Eftersom själva frågan numera verkar känsligare än själva svaret, vände jag mig till ChatGPT. Jo, fick jag veta, siffran två miljoner förekom i äldre sammanhang. Efter andra världskriget rapporterade sovjetiska undersökningar upp till fyra miljoner människor som hade dödats. Den siffran återfinns även i den svenska utgåvan från 1980 från Geralds Greens bok Förintelsen, utgiven av Bonnier. Men då handlade det om Auschwitz och inte om hela Nazityskland, förtydligades det.

Okej, tänkte jag. Fyra miljoner är ändå en ansenlig siffra för en förhållandevis liten plats som Auschwitz. Hur gick det till rent kapacitetsmässigt?

AI svarade mig att forskning senare visat att Auschwitz inte hade kapacitet att mörda fyra miljoner människor i gaskamrarna. Det är därför siffran senare reviderades till 1,1 miljoner.

Men var kommer då siffran 271 000 ifrån?

Den kommer, fick jag veta, från en feltolkning av ett material från en tysk organisation. Samtidigt upplystes jag om att historiska händelser av massdöd inte fastställs genom exakt räkning av människokroppar, utan genom befolkningsförluster som kan korskontrolleras på olika sätt.

En gammal sång från ungdomens tid rinner mig till minnes av artisten Di Leva: ”Vem ska jag tro på?” Jag hör melodin klart och tydligt i huvudet trots att jag aldrig var något större fan av honom. Men frågan han ställde var ändå intressant.

Vem kan klandra personerna i Expressens artikel för att ha funderat kring denna siffermetodik. Och varför är siffrorna så viktiga? Kanske är de det, kanske inte. Men när siffror ändras, korrigeras och förklaras om vartannat är det knappast märkligt att människor ibland undrar hur historisk kunskap egentligen formas.

Eller, för att låna Di Levas fråga änne en gång i hans hit 1987: ”Vem ska man tro på?”