SAMHÄLLE. Varför används egentligen begreppet antisemitism och vad betyder det? Mikael Karlsson skriver om intressekonflikter som sjukförklaras.
Så kallad antisemitism är ett ständigt återkommande ämne i den kontemporära samhällsdebatten. Anklagelserna för det specifika tankebrottet antisemitism, som kan leda till fängelsestraff under lagen om hets mot folkgrupp om det uttrycks, kan drabba nästan vem som helst. Delar av den politiska vänstern har ironiskt nog blivit en måltavla, liksom människor som vänder sig mot kosherslakt. Protester mot hur Israel agerar i olika konflikter i närområdet brännmärks som antisemitism och även så kritik mot det israeliska inflytandet på amerikansk utrikespolitik. Kritik mot det ekonomiska systemet och bankernas makt kopplas till antisemitism vilket Carl Norberg fick erfara. Mer om detta kan höras i Radio Nordfront #16.
Vad är då antisemitism? Enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) betyder ordet semit ”person med semitiskt språk som modersmål”. Ordlistan saknar en förklarande text för ordet jude, men Wikipedia menar att ”judar är en etno-religiös grupp som har spridits över världen från det område öster om Medelhavet som benämns Kanaan, Palestina eller Israel”. En semit är således inte synonymt med en jude. Syriens president Bashar al-Assad har påpekat att det syriska folket är semitiskt.
Angående antisemitism förklarar SAOL att en antisemitisk person är ”fientlig mot judar”. Wikipedia skriver att ”antisemitism är judefientlighet som innebär religiös förföljelse och diskriminering av judar, fördomar gentemot judar och utgör ett hatbrott riktat mot judar.” Således har vi ett definitionsproblem. Fientlighet mot judar benämns inte som antijudiskhet eller antijudenhet utan antisemitism. Mig veterligen refererar man inte till personer som Benjamin Netanyahu och Robert Aschberg som semiter, däremot identifieras de av sig själva och andra som judar. Antisemitism är alltså språkligt frikopplat från dess egentliga mål, det judiska folket. Enligt Wikipedia präglades uttrycket av den tyska anarkisten Wilhelm Marr i slutet av 1800-talet.
Antisemitism i meningen fientlighet mot judar saknar enligt judar och projudisk media rationell grund. Ett urval av citat illustrerar läget.
”Antisemitismen är en sjukdom hos icke-judar” Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika (1)
”Hans [Richard Wagners] tids antisemitism var en vittspridd sjukdom sedan urminnes tider” Daniel Barenboim (2)
”Antisemitismen är ett ständigt muterande virus”, Björn Wiman (3)
”I would call it an intellectual disease, a disease of the mind”, Paul Johnson (4)
”Dr. Rubin learned that anti-Semitism and other deep-seated prejudices are non-organic diseases of the mind” om boken Anti-Semitism: A Disease of the Mind av Theodore Isaac Rubin
Det finns en stor mängd material som pekar ut antisemitism som en psykisk sjukdom. Offentliga personer har en stor mängd teori, mestadels med ursprung i psykoanalysen, att luta sig mot. Redan 1950 kopplade Frankfurtskolans studie The Authoritarian Personality antisemitism till psykisk sjukdom som behövde botas med terapi. Kevin MacDonald skriver omfattade om detta i Kritikkulturen i kapitlen om psykoanalys och Frankfurtskolan. Vi kan konstatera att det finns en önskan att betrakta fientlighet mot judar som irrationell och i grunden sjuklig, i behov av behandling. Vi kan också konstatera att man talar om ”rasism och antisemitism”, underförstått att så kallad rasism mot judar har en särställning jämfört med rasism riktad mot andra raser eller etniska grupper (5) (6) (7).
Psykoanalysen har idag avfärdats som vetenskap, och med denna även grunden för sjukförklarandet av antisemitism. Det finns dock alternativa förklaringar att söka. Sionismens grundare Theodor Herzl tolkade antisemitism som en reaktion mot judiska karaktärsdefekter. Herzl ansåg att ickejudar hade skapat dessa defekter hos judarna, vilket är ett cirkelresonemang. Ifall judarna inte från början haft några drag som framkallar antisemitism i de befolkningar som han betraktade som antisemitiska, så hade inte heller antisemiternas behandling av judarna fått dem att utveckla de defekter han hänvisade till. Inte desto mindre framkommer en betydligt mer trovärdig förklaring till antisemitismen i Herzls text som får sägas vara ovanligt objektiv.
Judar har observerats vara överrepresenterade inom den tidiga kommunismen i Sovjetunionen, liksom kommunistiska rörelser kring förra sekelskiftet i Europa.”Some call it Communism; I call it Judaism” svarade rabbinen Stephen Wise när han ombads kommentera kommunismen. Wise influerade president Roosevelts beslut att ingripa i andra världskriget. Hollywood domineras av judar, vilket innebär ett stort inflytande över formandet av den västerländska kulturen. Judiskt ägande inom media och bankväsendet är väl dokumenterat, liksom det judiska elementet i feminismen.
Avgörande för frågan om huruvida antijudiska tankar och attityder är rationella eller irrationella är frågan om judiska intressen. Har judar, som grupp betraktade, intressen? Den bredare frågan om etniska gruppintressen får anses vara väl förankrad. I Sverige finns en mängd etniska intresseorganisationer. Några av dem beskriver sig själva som följande:
Afrosvenskarnas Riksförbund arbetar för jämlikhet, för att lyfta frågor som rör den afrosvenska minoriteten.
Romska Ungdomsförbundet har […] verkat för att skapa nya förutsättningar romska barn och ungdomar genom att påverka beslutsfattare, myndigheter och samhället.
Judiska församlingen i Göteborg skriver att församlingens huvudsakliga ändamål är att främja, bedriva och vårda judisk religiös och kulturell verksamhet, att främja barns och ungdoms vård och fostran, att utöva social hjälpverksamhet bland sina medlemmar, att stärka förbundenheten med det judiska folket och staten Israel, samt att i övrigt värna om judiska intressen i samhället.
Detta är tre exempel på föreningar som driver sina respektiva gruppers intressen, grupper med etnisk förankring. Judendomen kan betraktas som en etnisk religion enligt Judiska Församligen (8). Utifrån detta kan man sluta sig till att judar, romer och ”afrosvenskar” har gruppintressen, vilket rimligtvis leder till att även etniska svenskar, som grupp, har intressen. I den mån någon grupps intressen är legitima är alla gruppers intressen det.
När dessa intressen strider mot andra gruppers intressen får intressekonflikter ses som rationella och grundade i konkurrens om resurser, vilket historiskt har varit fallet. Så kallad antisemitism kan handla om att man upplever det som ogynnsamt att det allmänna medventandet formas av till stor del judiskägd media. Det kan vara så att man anser att judiskskapad kultur från Hollywood är skadlig för det egna folket. Judisk påverkan på amerikansk utrikespolitik kan anses negativ för den egna eller andra nationer med vilka man sympatiserar. Det finns en mängd områden där en rationell analys av situationen kan leda till så kallad antisemitism, likväl som en analys av den nuvarande massinvandringen kan leda till en fullt logisk så kallad rasism.
Sjukförklarandet av antisemitism handlar om judars ovilja att se egenskaper hos den egna gruppen som framkallar fientlighet hos andra grupper i kombination med ett taktiskt tystande av saklig debatt om den judiska gruppens roll i olika västerländska samhällen. På samma sätt använder man ordet rasism, som också sjukförklaras, för att tysta protester mot mångkultur och etnisk undanträngning. I många av de politiskt korrekta epiteten – afrofobi, homofobi, xenofobi, islamofobi – är sjukförklaringen explicit, och hade antisemitismen lanserats idag hade man troligen velat benämna den som judefobi. Att man förklarar dessa företeelser som uttryck för psykisk ohälsa beror på att man inte vill föra en saklig diskussion om intressekonflikter mellan etniska grupper, vilket ytterst skulle leda till att mångkulturen vetenskapligt motbevisas som ett hållbart ideal för samhällsbygge.
Hoppa till huvudinnehåll
