Den första frågan man bör ställa sig är varför vita människor överhuvudtaget skulle tänkas behöva känna ett evigt dåligt samvete? Vad är det vi förväntas att skämmas för? Nyligen hamnade jag i en diskussion på Twitter efter att ha skrivit ett inlägg om att jag önskar att våra vita barn fick växa upp och känna stolthet över sitt ursprung och över vad deras förfäder åstadkommit genom historien. Det blev ett fullkomligt ramaskri efter det här och jag fick kommentar efter kommentar om hur vi vita inte hade något att vara stolta över. Det hör till saken att det inte endast var icke-vita som skrev det här, även om de var i klar majoritet. En vit kvinna skrev att hon ansåg att barn som var stolta över att vara av vit ras borde skämmas. Det här fick mig att börja fundera över hur vårt folk många gånger underminerar sig själva och sitt ursprung. 

Självhatande svenskar
För inte länge sedan satt jag på ett café och fick bevittna det här självhatet. Det var tre kvinnor som satt och fikade vid bordet bredvid. Två kvinnor var vita svenskor i 40- 45-årsåldern och den tredje var av afrikanskt ursprung. De tre kvinnorna pratade om kultur och den afrikanska kvinnan berättade om sina seder och bruk. Hela tiden satt de två svenskorna och kontrade med nedvärderande kommentarer om sin kultur, alltså den svenska. Jag satt där och funderade över om de insåg hur illa det lät när de bokstavligen spottade på sitt arv? Senare förstod jag att de inte hade en aning. Deras självhatiska beteende är undermedvetet inpräntat. 

Hur påverkar det oss?
Jag kan inte låta bli att fundera över vad resultatet av ett sådant här beteendemönster kan komma att leda till om det tillåts fortgå? Att förneka sina förfäder och se ner på sitt ursprung och förminska sitt folks prestationer och framgångar kan aldrig vara produktivt eller upplyftande. I årtionden har människor betett sig på det här sättet, men det är först nu det har börjat bli ett riktigt stort problem, och ett allvarligt sådant. Vi lever i en tid när vårt land systematiskt håller på att översvämmas av främlingar och deras kulturer. När vi kontinuerligt uppmanas att förringa vårt egna arv blir det med ens ytterst enkelt för de nya att vinna mark. Vi utgör inget motstånd för vi lär oss från början att hata vårt eget folk, att se ned på det och underminera det. Flata lägger vi oss, och låter den nya kulturen hyllas. Medan vår egen kultur förringas och förlöjligas.

Våra barn får inte känna stolthet
Ett bra tecken på den här extrema obalansen är skolan. Våra barn lär sig mycket lite om allt våra förfäder gjort genom historien. Många ungdomar och även vuxna känner inte någon som helst förankring i sitt ursprung. Och det är inte konstigt alls. Om man hela tiden får höra att vår ras och allt vad den står för inte spelar någon roll tror man till sist på det. Men sanningen är den att vi spelar roll. Vi har spelat en större roll än de flesta andra. Och det kanske är här skon klämmer. Vi har varit högpresterande inom vetenskap, kultur, medicin och teknologi under så lång tid att de andra kanske fått en släng av mindervärdeskomplex. 

Arvsskulden 
Den ”vita arvsskuldens” absolut mest primära uppgift är att hålla oss på mattan, få oss att inte ha för höga tankar om oss själva och kanske viktigast av allt, tycka synd om alla andra. Vi vita ska skämmas för att vi är vita, för att vi tillhör ett folkslag som genom århundradena visat prov på framgång och en medvetenhet som ingen annan ras ens kommit i närheten av. Det hela blir såklart en paradox med tanke på att det annars så frekvent påpekas att olika folkslag tillsammans presenterar mångfald och mångkultur. Konstigt då att vår kultur och vårt folk inte får ses som något värdefullt? Fokus läggs istället vid ”den vite mannens” misstag och sällan vid alla hans lyckade prestationer. Det är som om vi under århundradena inte haft rätt att begå misstag. Detta är ett tydligt tecken på att vi av de andra ses som en överras med ansvar som står långt över de andras. Vi vita, påtvingas en högst osund självkritik. Det är hög tid att ändra på det här! Länge nog har den vite mannen klandrats och ställts till svars. Våra barn har rätt att få veta sanningen om sitt rasliga och kulturella arv. Vi har all rätt i världen att bevara vad våra förfäder byggt upp och känna oss stolta över vårt ursprung. Om vi gör det och erkänner vårt egenvärde kommer det i sig att motivera oss att kämpa för en fortsatt överlevnad. Då kommer vårt folk med samlad kraft att resa sig, styrkta av sina förfäders beryktade precision och mod och bana en ny väg in i framtiden!


  • Publicerad:
    2012-11-05 11:18