KOMMENTAR. Jimmie Åkesson framstår alltmer som den skickligaste parlamentariska spelaren i riksdagen. Inför dagens statsministeromröstningar har han steg för steg lyckats slå in en kil i Alliansen som öppnar upp för hans dröm om ett konservativt riksdagsblock, skriver Simon Holmqvist.
Jimmie Åkesson. Foto: Per Pettersson/flickr (CC BY 2.0).
Om bara ett par timmar kommer riksdagen att hålla en votering om talmannens förslag till statsminister, Ulf Kristersson (M) – en omröstning som Kristersson kommer att förlora. Centerpartiet och Liberalerna har meddelat att man inte kommer att stödja den M+KD-regering som idag ligger på bordet, eftersom den förutsätter ett passivt stöd av SD.
Det blir alltmer tydligt att de båda mittenpartierna hellre ser Stefan Löfven (S) som statsminister än sin egen förmenta huvudkandidat Kristersson, ifall det senare innebär att SD får något som helst inflytande över regeringen.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) har skickligt utnyttjat det faktum att hans parti är anledningen till den växande sprickan som uppstått inom Alliansen. Genom det ena draget efter det andra har han drivit på sprickan, med hopp om att hans dröm ska bli verklighet: Att Alliansen splittras i ett liberalt block bestående av L och C å ena sidan, och ett konservativt block bestående av M och KD å andra sidan, där även SD kan komma att ingå.
Redan under valrörelsen talade han om en M+KD-regering som den ideala regeringen utifrån SD:s perspektiv. Han pratade ofta om att det redan finns ett ”konservativt block” i riksdagen, där hans eget parti egentligen ingår. De andra partierna måste bara släppa sin beröringsskräck för att det ska formaliseras.
Idén planterades i allas medvetande, och när läget var som mest desperat under Kristerssons sonderingsuppdrag kom också förslaget om just en M+KD-regering, som underförstått skulle stödjas av SD.
Till och med Göran Persson (S) framförde så småningom idén om en M/KD/SD-regering som ett troligt alternativ.
Moderaterna och Kristdemokraterna har alltsedan Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglunds avgångar försiktigt släppt sina tidigare strikta hållningar gentemot SD. Där partiet en gång var total tabu kastar man sig nu med huvudet först in i ett projekt där man gör sig helt beroende av SD, utan att ens ha förhandlat med partiet.
Att man inte vill förhandla med SD är en slags tom gest gentemot C och L, som man hoppas ska lura dem att stödja en regering med SD som stödparti. ”Vi förhandlar inte med SD, alltså finns det inget hot”, har signalen varit. Men vare sig man förhandlar med SD eller inte så gör man sig i verkligheten helt beroende av partiet, om man lämnar ett tomrum i sin regeringsbildning som endast kan fyllas av SD. Jimmie Åkesson har sagt att det skulle räcka om M+KD-regeringens politik var acceptabel för SD för att partiet ska överväga att stödja den. Lägligt nog är huvudområdena i Moderaternas budget brottsbekämpning, integration och hälso- och sjukvård, vilket också råkar vara SD:s så kallade fokusfrågor.
Detta har förstås C och L noterat. Åkesson har hjälpt Kristersson att vinna SD:s stöd utan att behöva tappa masken offentligt, samtidigt som C och L:s förtroende för Kristersson minskat och misstänksamhet inför hans regeringsförslag ökat. Skickligt spelat.
”Förtydliga vad SD:s roll i ditt regeringsunderlag kommer att vara!”, har budskapet från Annie Lööf (C) varit den senaste veckan. Det har varit villkoret för att hon och Jan Björklund (L) ens ska ha kunnat överväga att stödja projektet. Men Kristersson har förstås inte kunnat komma med något förtydligande, vilket ytterligare har ökat sprickan inom Alliansen.
Återigen: Skickligt spelat.
Igår kom också dödsstöten från Annie Lööf. Centerpartiet kommer att rösta nej till Kristersson – partiets uttalade statsministerkandidat – under dagens omröstning. Det var väntat och det var oundvikligt, för Kristersson har inte kunnat säga något för att lugna C och L. Hans regering förutsätter att SD är ett passivt stödparti helt enkelt.
Som om inte detta vore nog så gick Kristersson i ren desperation och frustration till motattack mot Annie Lööf kort därefter. Detta genom att definitivt stänga dörren för hennes egen dröm: Att Alliansen regerar med hjälp av MP – företrädesvis med henne själv som statsminister.
— Hon kan inte sondera en regering som Moderaterna inte vill ingå i. Vi har inte gått till val på att bilda en koalitionsregering med MP som sen ska förhandla med S. Det är inte aktuellt, sade Kristersson under gårdagen.
En sårad Annie Lööf kom senare under kvällen att gå ut i SVT:s Aktuellt och antyda att hennes parti nu kan tänka sig att släppa fram Stefan Löfven som statsminister, något som hon alltså inte ens kan tänka sig att göra med Kristersson.
— Vi ska inte stänga flera dörrar, sade Lööf.
Samma kväll passade Åkesson på att släppa bomben: SD kommer att stödja Ulf Kristersson i statsministervoteringen. Helt plötsligt har C och L skurits av från Alliansen, samtidigt som SD lanserat sig som det enda parti i riksdagen – förutom KD – som stödjer Ulf Kristersson. När alla har lämnat honom står Jimmie där som Ulfs enda kompis. Ni minns väl också hur SD helt ovillkorligt såg till att Moderaterna kunde få sin egen kandidat vald till den prestigefulla talmansposten? Mycket skickligt spelat.
För att strö salt på såren i den infekterade konflikten mellan de (forna) Allianspartierna gick Åkesson lägligt nog ut i media och antydde att han fått ”signaler” om att SD skulle få inflytande över en M+KD-regering.
— Vi har, utifrån de signaler vi fått, goda skäl att anta att en M/KD-regering ger oss förutsättningar att få faktiskt inflytande över politiken under de kommande fyra åren, sa Åkesson i en kommentar.
— Huvudområdena i Moderaternas budget är brottsbekämpning, integration och hälso- och sjukvård. Det är tre av våra fyra fokusområden. Jag tror knappast att det är någon slump. Tvärtom får vi dagligen signaler från moderater och kristdemokrater att det finns stora möjligheter. Från framförallt moderater finns det en vilja att regera på vårt mandat, sa han i en annan.
Dessa ”signaler” kan betyda precis vad som helst. Det kan vara fyllesnack mellan riksdagskandidater, det kan vara SD:s hemmasnickrade analyser av Moderaternas agerande. Det kan lika gärna vara ren och skär bluff. Men för C och L kan det endast tolkas som vad de länge har misstänkt och fruktat: Att M och KD försöker gå bakom deras rygg och vara otrogna med SD.
Mycket skickligt spelat.
Ett konservativt block?
Kristersson kommer som sagt att förlora dagens omröstning, så SD kommer inte att få inflytande över någon regering ändå. Det finns nämligen en majoritet i riksdagen som är beredda att göra nästan vad som helst för att undvika det.
Han har dock lagt grunden för att det konservativa blocket, med M, KD och SD, kan komma att födas ur spillrorna av Alliansen. För SD innebär det att man faktiskt får tillhöra ett block. M och KD kommer att behöva en ny samarbetspartner, när de glidit ifrån deras gamla kompanjoner så pass att ett samarbete inte längre är möjligt.
Utan Alliansen finns heller ingen anledning att låtsas vara anti-SD för att hålla ihop samarbetet. Istället kan man agera på det faktum att SD har en politik som står deras egen väldigt nära, samt det faktum att många av deras väljare faktiskt vill se ett samarbete med SD.
Åkessons skickliga spel kan också vara det som i slutändan gör att det som så många förutspått – inklusive undertecknad – inte kan komma att förverkligas, nämligen Annie Lööfs planerade statsministerskap.
Hade Annie Lööf bara tagit det lugnt och lutat sig tillbaka hade statsministerposten så småningom serverats för henne på ett silverfat. Men tack vare problemen inom Alliansen – som Åkesson eldat på – blev hon otålig och girig, och efterfrågade själv ett sonderingsuppdrag från talmannen samtidigt som hon lekfullt lanserade sig själv i media genom icke alltför subtila antydningar.
Inte skickligt spelat Annie Lööf, förslaget var förstås tvunget att komma från någon annan och att du bara motvilligt och ödmjukt skulle acceptera det.
En kombination av Annie Lööfs egen girighet och otålighet samt en skicklig utmanövrering från Jimmie Åkesson kan ha kostat den utvalda Annie Lööf hennes tänkta statsministerpost.
Överskattar jag Jimmie Åkesson? Är inte han trött, utbränd, passé och reducerad till en marionett i Mattias Karlssons händer? Det var faktiskt min bild av honom, fram till nyligen. Jag tror snarare att Jimmie Åkesson har underskattats, vilket har tjänat hans syften väl. Jag tror att han kan ha lurat oss alla.
I vilket fall som helst kommer SD att gå vinnande ur det parlamentariska kaoset. Det är givet, oavsett om det blir ett konservativt block eller ej. Andra möjliga utgångar, såsom extraval eller en bred koalitionsregering, kommer också att gynna SD. Faktum är att mycket tyder på att SD kan få alla dessa utfall på samma gång. Partiets roll som den utpekade invandringskritiska oppositionen i ett land som glider alltmer ner i ett mångkulturellt kaos gör förstås att förutsättningarna för framgång är väldigt goda. Men utan Jimmie Åkessons spel hade man garanterat lyckats klanta till det och tappa sitt momentum, såsom man har gjort många gånger tidigare.
För folket spelar dock varken SD:s framgångar eller ett eventuellt konservativt block någon roll på sikt. Varken konservatism, ”öppen svenskhet” eller för den delen parlamentarism kommer att rädda vårt folk. Tvärtom är det just den typen av borgerligt invandringsmotstånd – maskerat som smygnationalism – som kanske allra mest hotar vår överlevnad genom att invagga folket i en falsk trygghet och därmed pascifisera uppvaknandet och motståndet.
Med det sagt kan jag inte låta bli att återigen skriva: Skickligt spelat, Jimmie Åkesson!
Källor:
Sverigedemokraterna röstar ja till Kristersson
Lööf öppnar för att släppa fram Löfven som statsminister
Hoppa till huvudinnehåll
