KAPITEL 7. Då en människa felar uppstår en skuld som måste betalas genom botgöring.

Det är en del av människans natur att vi gång på gång begår små misstag och överträdelser. Vi tar lärdom av dessa misstag, strävar efter att undvika dem i framtiden, men tar inte för allvarligt på dem och plågar inte oss själva med meningslösa skuldkänslor på grund av dem.

Men varje människa kan också någon gång i en viktig fråga, i en grundläggande angelägenhet, bli svag och dra på sig en stor skuld. Då är det inte längre möjligt att enkelt komma ifrån denna skuld. Det skulle vara lättsinnigt, dumt och omoraliskt om man inför sig själv försökte ignorera en stor skuld.

De mest olikartade religiösa samfund, särskilt sådana som kommer från den asiatisk-afrikanska delen av världen, har kommit på ett ofta mycket mekaniskt sätt att befria människor från stor skuld. I vad som ofta är väldigt märkliga försoningsritualer, vilka till viss del är kopplade till en allmän eller särskild syndabekännelse inför en präst eller församlingen, renas, utraderas och elimineras den troendes moraliska skuld.

En ansvarskännande människa vet att en stor skuld också kräver en rimlig botgöring som han inte kan komma undan genom en enkel ritual, och att många former av skuld endast kan gottgöras med döden. Mycket ofta kommer botgöringen att bestämmas av rättsväsendet med stöd av den allmänna rättsuppfattningen. Ofta kommer även den skyldige att högst personligen inför sig själv bestämma sin egen botgöring, varefter han kommer att genomlida denna på egen hand. Vid svår samvetsnöd kommer varje naturligt ärbar person att med stort moraliskt allvar, ålägga sig själv en lämplig botgöring.

Höjden av all botgörelse är emellertid villigheten att uppväga sin begångna skuld med en positiv handling och att ersätta en illgärning med ett värdefullt arbete. Endast där denna ovillkorliga vilja att göra gott blir verklighet i livet kan en skuld betraktas som till fullo gottgjord.

Det finns människor som plågar sig själva över vilken skuld som helst. De grubblar och jämrar sig i klagan, väger och räknar på sådant de nu inte längre kan göra ogjort. De slösar sin energi på meningslösa självförebråelser, dåligt samvete och ofruktsamma konstlade känslor av ånger. Oftast har de inte längre tid eller energi att gottgöra sina begångna fel med positiva handlingar.

En förgången borgerlig värld gav inte någon möjlighet för botgörelse och rehabilitering åt de människor vars illgärningar blivit allmänt kända. Den som av den statliga rättsskipningen en gång blev dömd för ett brott, fördrevs för all framtid från det så kallade goda samhället – föraktad och avskydd. Personer uppfyllda av självförhärligande arrogans, kastade ut fördömanden över alla människor som ofta bittert och hårt redan hade sonat ett och annat brott. De hindrades från varje återgång till livet, ofta av människor som var innerligt mycket sämre, karaktärslösare och ovärdigare.

Den naturligt kännande tysken betraktar det inte bara som en taktlöshet, utan snarare som en gemenhet, om en sedan länge sonad skuld dras fram igen och igen, om man tanklöst och elakt tar upp saker som en person kanske under flera års tid innerligt och med tyngd har gottgjort.

För den tyska människan är en folkkamrat som helt och hållet har sonat sin skuld återigen en fullständigt fullvärdig medlem i sitt samhälle, med hela sin ära och alla rättigheter återställda. Han åläggs att återigen oreserverat inta sin plats i folkets frontlinje, och han är berättigad att återigen förvänta sig sina folkkamraters fulla förtroende och äkta kamratskap.

Varje skuld innebär samtidigt en stor olycka för den skyldige, men att gottgöra en skuld kan ofta innebära en stor glädje både för den drabbade personen och för hans omgivning. Många människor är så hopplöst beroende av lättsinnighet, envishet, brutalitet, extravagans och moralisk lössläppthet att de endast genom ett plötsligt uppvaknande efter ett särskilt allvarligt brott kan slita sig lösa från sådana rus. Den renande botgöringen efter en svår skuld har för åtskilliga människor fungerat som ett sundhetsbringande läkemedel på den moraliska utvecklingen. Visserligen är förutsättningen då oftast att den helande läkaren är tillgänglig och att överordnade och andra medmänniskor inte genom brutalitet och taktlöshet orsakar en fullständig moralisk-psykisk förintelse istället för ett helande. Skuld och botgöring är två ord som innehåller mycken tragik för den mänskliga samexistensen. Den tyska människan låter sig dock inte hämmas av skuldkänslor, utan kämpar snarare uppåt i riktning mot sina ideal genom botgöringen.

Varje person skulle må bra av att då och då i sitt stilla sinne reflektera lite över sin attityd och sina handlingar beträffande skuld och botgörelse. Då kommer han lättare att kunna undvika den olycka som en stor skuld innebär och därför inte behöva den läkning som sträng botgöring innebär.

  • Publicerad:
    2018-08-10 12:00