Dagens datum 6 mars: Detta datum 1836 utkämpar männen vid Alamo en hopplös kamp mot Mexikos styrkor. De beslutar sig för att segra eller dö.
De vita nybyggarna i Texas hade i oktober 1835 utropat sig självständiga från Mexiko. Under hösten och vintern 1835 ockuperade revolutionärerna viktiga strategiska områden runt om i Texas. En av dessa platser var ett gammalt missionskloster vid San Antonio de Béxar, (dagens San Antonio) som kallades Alamo. Den mexikanske presidenten, general Antonio López de Santa Anna, påbörjade under våren 1836 en militär kampanj för kväsa revolutionen och återerövra de förlorade områdena.
Mexikos presidentgeneral anlände till Alamo 23 februari 1836 i spetsen för ungefär 1800 soldater (den sammanlagda armén i Texas bestod dock av 6500 soldater). Trots att förstärkningar hade anlänt till den texianska sidan fanns det färre än 200 försvarare. Bland dessa fanns de idag berömda männen Davy Crockett, Jim Bowie och William Travis. Under de följande tolv dagarna förekom mindre skärmytslingar mellan de stridande. De mexikanska styrkorna avancerade och inneslöt fortet sakta men säkert. Med sitt medhavda artilleri kunde Santa Anna till slut beskjuta Alamo från alla sidor. Någon gång mellan den 3-5 mars var fortet helt omslutet av de mexikanska styrkorna. General Santa Anna krävde att de texianska trupperna skulle kapitulera.
Vid denna tidpunkt insåg den texianske befälhavaren, Överste William Travis, att man inte kunde segra. Han samlade de återstående trupperna på fortets innergård och förklarade det hopplösa militära läget för soldaterna. Travis meddelade sina soldater att han inte tänkte kapitulera. Han drog sitt svärd och ritade ett streck i sanden och ställde sig bakom detta och frågade sedan vem som tänkte kämpa med honom. Alla fortets försvarare stod snart på samma sida om linjen som Överste Travis. Alla utom en. Den franske juden Moses Rose vägrade att kämpa och valde istället att fly.
En av de bättre redogörelserna för Slaget vid Alamo finner vi i William Pierces artikel The men of the Alamo. Pierce menar att männen vid Alamo genom sitt handlande vann odödlighet som skulle eka i lång tid framöver. Pierce skriver att vid en tid visste alla vita amerikaner om vad som hade hänt i Alamo, men att man på senare tid försökt skuffa relevant fakta åt sidan:
Filmer och teveprogram, från en tid då herrarna över Hollywood fann en låtsaspatriotism ändamålsenlig och lönsam, har gjort många bekanta med denna historias yttre aspekter. De mest betydande aspekterna av Texas sista tappra strid har däremot under lång tid noggrannt beslöjats. De förtjänar att återigen vara i vårt folks ägo, och Alamo-männens mod förtjänar åminnelse så länge vår ras lever.
Pierce beskriver vidare hur slaget utkämpades mellan två olika folkslag och att de människor som hade bosatt sig i Texas var av övervägande nordeuropeisk ras, medan mexikanerna var av indiansk och blandat (mestisiskt) blod som ”betraktade dessa ’anglosaxiska barbarer’ med ökad rädsla och förbittring”.
De flesta av dem [texianerna] kom från södern eller gränsstaterna. Där hade deras raskänsla, som redan var stark, finslipats till en skarp egg tack vare de mordiska och oupphörliga indianska krigen och genom deras kopplingar till svarta slavar, antingen som dess ägare eller som konkurrenter på arbetsmarknaden. Dessa vita män och kvinnor kände att de gick i spetsen för sin ras, och de avsåg att vrida sitt öde från slätterna och bergen som sträckte över resten av kontinenten.
I slaget vid Alamo stupade alla 189 texianer utom en, medan 400-600 mexikaner dödades. Pierce skriver om vad som utspelade sig i Alamo:
Så det stora likbålet insveptes i lågor, och elden förtärde Alamos män – precis som den otaliga gånger tusen år tidigare hade förtärt de fallna hjältar till vilka våra förfäder hade sjungit i långhus och i de stora salarna i norra Europa. Liksom alla kämpar för sin ras värderade texianerna ära och mod över livet självt.
Slaget förlorades, men likt de 300 spartanernas offer i Thermopylae, var detta inte förgäves. Sex veckor senare vann Texas armé en förkrossande seger över de mexikanska styrkorna i slaget om San Jacinto. Soldaternas stridsrop var “Remember the Alamo!”
Relaterat:
Överste William Travis sista brev från Alamo
Commandancy of the Alamo
Bexar, Feby. 24th, 1836
To the People of Texas & all Americans in the World —
Fellow Citizens and Compatriots —
I am besieged by a thousand or more of the Mexicans under Santa Anna — I have sustained a continual Bombardment & cannonade for 24 hours & have not lost a man — The enemy has demanded a surrender at discretion, otherwise the garrison are to be put to the sword, if the fort is taken — I have answered the demand with a cannon shot, & our flag still waves proudly from the walls — I shall never surrender or retreat. Then, I call on you in the name of Liberty, of patriotism & everything dear to the American character, to come to our aid with all despatch — The enemy is receiving reinforcements daily & will no doubt increase to three or four thousand in four or five days. If this call is neglected, I am determined to sustain myself as long as possible & die like a soldier who never forgets what is due to his own honor & that of his country — Victory or Death.
William Barret Travis
Lt. Col. comdt.
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-03-06.
Hoppa till huvudinnehåll
