DAGENS DATUM. Slaget vid Bornhöft, på danska Bornhøved sjunde december 1813 var sista gången ett svenskt kavalleri gick till anfall med dragna blankvapen.

I slutet av 1813 hade Sverige tillsammans med Ryssland, Österrike och Preussen segrat över Napoleon. Efter det stora slaget vid Leipzig vände svenska armén norrut för att angripa den franske kejsarens allierade Danmark. Den svenska hären leddes av kronprins Karl Johan. Förutom svenskar hade hans här även ryska och preussiska soldater i leden. Danskarna hade en del soldater från Napoleons armé i sina led. Bland annat polska ulaner, som var ryttare beväpnade med lansar.

Karl Johans armé kommer marscherande mot danska gränsen i början av december 1813. Danskarna inser att de har små chanser att lyckas hålla emot. Danmark hade varit iblandat i den stora konflikten sedan 1801. Främst hade kriget för danskarnas del varit ett sjökrig mot Storbritannien. Men krig hade också utkämpats mot Sverige 1808-1809. Det var ett försvagat Danmark som anfölls i december.

I kriget mot Napoleon hade Karl Johan haft en svensk styrka på omkring 30 000 man. De flesta svenskarna hade dock inte deltagit i några större strider och förlusterna hade varit små. Men många svensk soldater och officerare var missnöjda med detta. De hade inte fått visa vad de kunde på slagfältet. Nu såg många en chans att visa vad de gick för. Femte december kom svenska trupper i strid mot danskar vid Landwehr, danskarna flydde. Dagen därpå vid den ansvarige för svenska kavalleriet general greve Anders Fredrik Skjöldebrand order om att förfölja fienden. Vid framryckningen kom svenskarna i strid med polska ulaner och skarpskyttar från Holstein som var ett hertigdöme styrt av danske kungen.

I spetsen för de framryckande svenskarna fanns mörnerska husarregementet under ledning av Bror Cederström. Husarerna var ett truppslag som skulle vara en slags dåtida jägarförband till häst. Utanför staden Bornhöft hade den danske prinsen Frederik samlat en här på omkring 2500 man. Det var denna här som svenskarna beslöt att anfalla. Egentligen skulle inte svenskarna anfalla. Enligt order skulle de förfölja fienden men inte ge sig in i några stora strider utan invänta förstärkning. Svenskarna beslöt att anfalla, både Skjöldebrand och Cederström var för ett anfall. Egentligen skulle de inte få anfalla enligt order samt inte att förglömma terrängen var inte gynnsam för en attack, Framför svenskarna var det häckar och stenmurar. Danskarna hade även artilleri. Men som Cederström sa, ”skall det göras, skall det göras nu!” Anfallssignalen gavs.

Husarerna grupperade sig med två skvadroner öster om vägen mot Bornhöft och fem väster om vägen. Vid skvadronen närmast väster om vägen befann sig både regementsstaben med Skjöldebrand och Cederström. Fösta linjen bestod av omkring 480 man. I andra linjen kom ryttare från två skvadroner av Schills husarer, två skvadroner karabinjärer samt en skvadron från Skånska husarregementet. Schills husarer var preussare och deras ledare Ferdinand von Schill hade dödats av danskar 1809 så hans mannar ville ha hämnd.

Anfallet började omkring klockan tre på eftermiddagen. När danskarna såg att svenskarna började anfalla lät de beskjuta dem, även artilleri användes. Bland de första att falla var Bror Cederström som sårades i armen. Danskarnas Kanoner erövrades snabbt och de två skvadronerna i centern av anfallet fortsatte mot rakt mot de polska ulanerna på vägen. De polska lansiärerna kunde inte komma undan då deras tillbaka väg spärrades av artilleri och vagnar.

På svenskarnas vänsterflygel galopperade tre skvadroner över en jordvallen som var i deras väg och kom rakt emot en holsteinsk bataljon som försökte bilda fyrkant. Fyrkanten splittrades och skvadronerna anföll kolonnerna på vägen. Ytterst på denna flygel hade en skvadron kommit i flanken på fiendens skyttelinje och bakom den kom nu en av Schills husarers skvadron och en skvadron ur Skånska husarerna. Dessa fyra skvadroner kom nästan oskadda fram mot västra delen av Bornhöft

Samtidigt fortsatte striden på den högra flygeln. Mörners husarer fick nu uppbackning av skånska karabinjärer. Gemensamt anfölls danskarnas infanteri som retirerade mot Bornhöft. Danskar och polacker tog sig in i Bornhöft men det blev trängsel och oordning. Norr om Bornhöft stod huvuddelen av den danska styrkan. Svenskarna beslöt att dra sig tillbaks söderut för att omgruppera. Prins Frederik misstänkte att fler svenskar var i antågande och i skymningen drog han bort sina trupper. Svenskarna såg striden vid Bornhöft som en stor seger och dagen då slaget utkämpades firades hos husarerna länge.

Danskarnas förlust var 11 man och svenskarnas 10. Fler danskar än svenskar sårade, kanske så många som 45 man. Sårade på svenska sidan var omkring 30.


  • Publicerad:
    2018-12-07 16:07